Det trasslar förstås igen

– jag ville veta om det blir avlastning nästa vecka. Jag ringde handläggaren. Hon har semester till 20 juli sa telefonsvararen. Jag ringer upp avdelningen. Hon som svarar vågar inte ha nån uppfattning om det, utan uppmanar mig att ringa enhetschefen och sen kom hon på att hon har ju semester, så då skulle jag ringa biträdande. Jag frågar efter det numret då, och efter en liten stund har hon lyckats leta upp numret dit. Jag ringer. Hon svarar, men kan inte ge besked, för hon måste prata med en handläggare först och dessutom är hon upptagen just nu och hade egentligen inte tänkt svara (nä hä, tack för det), men hon kan höra av sig i eftermiddag. Jag tycker det är ett synnerligen tungrott system. Och nu känner jag mig ganska övertygad om att det inte blir något, eftersom det tydligen var så svårt. Undrar om kommunalrådet själv måste besluta också.

 

Att få ta emot

– tänkte jag på, apropå dagens aktivitet. Rätt många människor där, som sagt. Dom flesta har jag träffat i olika sammanhang under åren, maken hade träffat alla, gissar jag. Betydligt oftare än jag dessutom. Och som alltid i sådana här sammanhang funderar jag på att människor verkligen har olika begåvning, en del kan vara naturligt omtänksamma, andra lägger huvudet på sned och lyckas bara tänka på sig själva ändå, tycks det.

Sen finns det dom som överraskar. Jag stod i kön för att betala lunchen, någon stod bredvid mig och tog ett steg närmare till och sa – ‘jag blev så glad att jag hamnade bredvid dig här, jag ville så gärna säga att jag ser vad du gör, hur du tar hand om maken, allt du bär ensam – jag vet hur det är’ och just han vet faktiskt väldigt mycket om det här. Att ta hand om, att vara den som bär. Det är lättare att orka när någon sagt så.

Jag kan bara önska att jag någon gång kommer att kunna ge någon annan lite styrka. Att jag har lärt mig något.

Sen misstänker jag att det var något konstigt i huset, där vi var. Jag nös upprepade gånger och snöt mig, men så fort vi kommit därifrån, så slutade det.

 

Doften

av vitlök, tomat, citron och vitt vin sprider sig. Morgondagens middag är nästan färdig. I morgon blandar jag i svarta oliver och kapris när jag värmer den. Och jag räknar med att kompetente Yngste kan ordna den klyftade potatisen.

Och det är en vacker höstdag. Jag har städat undan resterna av petunielådorna också, så prydligheten firar triumfer. Och jag tänker på det här med valmöjligheter igen. Noga räknat har jag ändå gjort så gott jag har kunnat, försökt undvika dom värsta misstagen förstås. Och jag tycker att mina barn är fantastiska, det är väl en mammas uppgift att göra det. Och Yngste och jag pratade om hans underbara dagmamma, hon var mycket älskad av oss.

 

När jag kom hem

med mina påsar från affären förut, så sprang jag på närmaste grannen, som erbjöd sig att hjälpa till att bära, något som jag vänligt, men mycket bestämt, tackade nej till. Jag har aldrig haft så särskilt lätt att be om och ta emot hjälp. Och jag kan väl säga att det inte precis underlättades av ett tillfälle för några år sen, när någon som vänligt erbjudit sig hjälpa till med något, som inte var så väldigt betungande, men senare fick jag slängt i ansiktet att detta hade varit så ansträngande att den hjälpande nästan gått i däck på kuppen. Som jag såg det, var det en kraftig överreaktion, men jag vill aldrig mer hamna där.

Fast grannen hade i yngre dagar varit i Jerusalem vid Gordons Golgata och visats runt av en engelsk överste (?) som upprört pekat på grannens hustru, som bar på en liten påse, och översten hade skällt ur grannen, för kvinnor ska få hjälp att bära. Kära nån.

Så nyss stod jag ute med kompostpåsen bredvid, som jag skulle gå ner med, och då sa grannen när han kom förbi med egna soppåsar – ‘den kan jag väl få ta åtminstone’, och där insåg jag att mitt självständighetsbehov blev larvigt, så han tog den. Tackar.

 

Nu är det GLAD PÅSK

här också. Maken och jag var i midnattsmässan. Vi tog oss förbi påskelden på kyrkogården på läsidan, så vi inte skulle brinna upp i förtid s a s, och maken satt hela tiden inne i kyrkan sen, men jag traskade villigt ut till elden även om det blåste så mycket att det inte gick att tända stora påskljuset där, man fick ta det i vapenhuset i stället. Och sen gick vi in i den mörka kyrkan och lyssnade på texterna och blev vattenstänkta vid dopfunten och rökelsen svängdes och allt var vackert och glädjerikt. Sen åkte vi hem och maken lade sig och jag ställde om klockorna och hörde sen klockan slå två innan jag somnade. Men strax efter sju pinglade mobilen och jag klev upp – maken hade väckt mig en gång innan också – och började dagen.

Sen vilade sig maken från vidare övningar, men jag åkte till kyrkan i skogen för högmässan där, glatt och trivsamt. Glad och energisk kyrkokör och rutinerad pastor. Stor godisäggsutdelning till närvarande barn, vi något äldre fick chokladharar. Och sen åkte jag hem och tänkte på att det är möjligen sista gången på länge jag åker den vägen, den stängs av för trafik i veckan som kommer, den ska bli ny och bättre.

Och nu har vi ätit upp påskharen. Maken fick halva.

Och svärmor hade ställt klockan åt fel håll.

 

Jag har såsat runt

hela dagen i dag också i den svarta linneklänningen, just nu känner jag mig piggare är nånsin, men nu är det rimligen dags att börja borsta tänder. Annars fördärvar jag väl dygnsrytmen totalt och i morgon är det ändå riktig måndag. Om jag kommer upp i normaltid, så ska jag skrubba maken och tvätta någon maskin och så är det apoteket och coop och kanske biblioteket.

Och den där nattsömnen som är lite osäker. I går var jag ju nöjd med att grannens kalas verkade på utdöende vid halv tolv eftersom jag såg folk gå då, men det var tydligen dom som var undantagen, som var tvungna att gå först, för sen satte dom på musiken kvart i tolv. Ganska stillsam, men maken var vaken tills jag kom in i sovrummet och han kunde påpeka för mig att han hörde musik, sen somnade han omedelbart. Men i kväll är det entusiaster ute och smäller raketer och smällare i allmänhet. Åtminstone hoppas jag det, det vore lite snopet om det skulle visa sig i morgon att dom sprängt banken.

 

Fast det inte är söndagskväll

har jag polerat spishällen. Det oväntade kan hända här också. Annars var det väl mer oväntat att vi klämde i oss var sitt nougatägg från Fazer till kaffet i dag. Jag brukar inte köpa vardagschoklad i Fastan, men nu hade ju sonen köpt i Helsingfors och ville bjuda, raringen, och då hade det varit lite oartigt att tacka nej.

Fast spispolerandet hör inte ihop med chokladångest, det är snarast det att jag såg en människa jag borde kontakta i går när jag stod och plockade till mig penséer. Det verkade lite oartigt att störta fram där vid blommorna, och nu ångrar jag lite att jag ändå inte försökte. Jag får nog testa i morgon igen, jag har försökt utan framgång förut, men det betyder ju inte att man kan ge upp.

Sen lyckades jag till slut skicka efter ett örngott till makens tempurkudde, dom har tydligen exakt lika lång livstid, båda dom tidigare har gett upp med bara nån månads mellanrum, lite märkligt. Och nya sidenkalsonger skickade jag också efter, även om säsongen går mot slut nu. Men det kan vara trevligt att vara beredd i november. Det är f ö det absolut vanligaste sökordet här, till min förvåning.

 

Lättnaden är tydlig

– när man med mycket mer än 24 timmars marginal har pysslat ihop lite text och lyckats skriva ut i läsligt skick också. Ja, jag gjorde väl nåt fel när jag bytte toner, så allt jag får ur apparaten är lite gråtonat, tyvärr. Men annars så.

Och det där med Julen som tydligen närmar sig med stormsteg, det är ändå påfallande att alldeles nyss när jag åkte till kvällsmässan var jag tvungen att ha solglasögon och det var varmt också, nu småduggade det i skymningen och det var max +12. Jag vet att det händer varje år, men det är inte roligare för det.

Och maken nyser, han brukar inte göra det – vi är lite olika där också, jag kan ju få enorma nysanfall då och då – så nu blir jag förstås orolig att han ska lyckas utveckla kraftig förkylning det närmaste dygnet. Ger jag ett lätt stressat intryck? Fast det är inget mot innan jag var färdig med utskriften.

Och jag har troligen lyckats sy ihop planeringen så att vi får trevligt sällskap till lunchen på fredag utefter vägen.

 

Sista samtalet

med proffsmänniskan i dag. Lite märklig känsla, men vi får se hur det går.

Och när maken varit uppe vid fem, så svepte mörkret in över mig. Oron för dom omkring mig, barnen, maken, alla möjliga och omöjliga relationer. Allt jag gjort fel, allt som kunde varit annorlunda. Det svarta hålet öppnade sig och allt virvlade bokstavligen runt. Inte utan viss ansträngning tog jag ett vacklande steg åt sidan och koncentrerade mig på korta valda psaltarpsalmer, höll tanken där, och somnade så småningom.

Och i dag har jag genomfört en omflyttning av tavlor. Med alla dessa bokhyllor blir det inte mycket plats för tavlor, en vägg blev över när vi flyttade hit och där hängde jag tre tavlor med motiv från Rom, ett oljetryck av Jungfru Maria och två lampetter. Sen fick vi ett år senare två tavlor som jag också knölade upp där, men det har sett lite ojämnt ut i snart sex år. Men i går tog jag fram måttbandet och kom på hur jag kunde ändra och få – tycker jag – större harmoni i proportionerna. Så i dag tog jag fram stegen och hammaren och måttbandet. Jag blev så nöjd. Det ser ut som om det alltid varit så här. Tyvärr syntes det en fläck som tidigare hyresgäster åstadkommit nu då, men först försökte jag tvätta, det gick inget vidare, men ett tunt lager tippex, lite ojämnt anbringat, gjorde susen.

Och sen har jag talat med Yngste, han kommer hit nästa helg. Sötisen.

 

Årets första hallon

köpte jag i kväll. Bärsäljaren höll just på och packade ihop, men jag hade jämna pengar. Det är underbart att kunna cykla iväg och handla efter kvällstét i solsken.

Och sen har jag pratat med Yngste om hans sommarjobb, hur det hade varit med anställningsintervjun och alltihop. Han hade råkat ut för att litet missförstånd, men allt hade löst sig väldigt bra. Fast det är klart, i morse, mycket tidigt ur hans perspektiv hade han stått utanför en dörr han trodde var den han skulle in igenom. Fel. Han satte igång larmet när han försökte och det kändes väl som ett lite speciellt sätt att starta första dagen. Å andra sidan vet man då hur man inte ska göra.