Tur med vädret

– jo, jag tyckte nog det ändå. Jag var ju ute lite tidigt och körde bilen till verkstad och gick sen hem, inget regn, och hemma tog jag cykeln och trampade till maxi, där man f ö just flyttade cykelställen, inte så händigt tyckte jag, men det fanns kanske nån tanke jag inte fattade, och när jag kom ut så duggade det bara väldigt lite. Dvs ingen blöt cykelsadel ens och jag blev inte blöt på hemvägen. Fast jag skulle gärna ha lite mer ljus, varenda morgon smörjer jag in mig med solskyddsfaktor och tänker att kanske ändå. Och sen får vi tända lampan vid frukosten.

Men nu ska jag andas lite och göra musslor i tomatsås och sen cykla till jätteköpcentret här och möta Marie, som jag aldrig sett irl. Det ska bli så trevligt, jag har bara goda erfarenheter av att träffa folk jag känner från nätet. Fasan vore ju förstås att hoppa på en helt okänd dam.

 

Parkeringsskräck

När jag tog körkort behövde man inte fickparkera, men det har jag lärt mig alldeles själv. Fast en minnesgod läsare kanske kommer ihåg att jag blev påkörd i bakkofångaren i slutet av augusti i Uppsala. Just nu är bilen på omlackering och ska vara klar i morgon. På fredag åker vi till Uppsala igen.
Äldsta berättade att förra veckan skulle hon parkera deras bil där jag hade stått. Då höll en annan bil på att parkera och blev liksom aldrig färdig, trots att den bara skulle köra rakt in i en ruta. Den backade och körde fram och kunde liksom inte bestämma sig. Dottern parkerade i a f sin bil och klev ur. Då såg hon att bilen-som-inte-kunde-parkera var just den som körde på mig… -‘Mamma, hon kan inte parkera nån stans’, sa dottern. Så nu undrar jag hur jag ska kunna undvika att hamna i närheten på söndag em.

 

Favoriter

En del saker återkommer ju oftare. Jag har en känsla av att död, begravning och elände är vanligt förekommande här. ur olika aspekter visst, men så är det. Så det var naturligt att jag gick igång på det här inte minst anonyms kommentarer. Livet är så sorgligt att den som inte förmår skratta bidrar till ännu mer sorg. Men –
jag har ju i praktiken träffat på fenomenet. En dam, född i Sverige, gift med amerikans diplomat, bosatt på många ställen i världen hade löst sina begravningstankar på sitt eget sätt. Väl  kremerad skulle hon delas upp i tre högar, en skulle spridas i Sydamerika, där maken tjänstgjort, en del skulle till maken i typ Oregon (kan ha varit Texas – mitt minne är suddigt på den punkten) och sista tredjedelen kom hem till mamma och pappa i Sverige då.  Jorå, det blev så. Barnen åkte runt i halva världen med små mammalådor.
Såna önskemål har inte jag. Men när vi gick ut ur kyrkan, Äldste sonen och jag för ett tag sen, sa jag att jag gärna skulle ha Drottningholmsmusiken som utgång på min begravning. Då tittade han mycket svart och sa ‘Så roligt blir det väl inte för oss i a f’. Men för mig då??? Vi, eller rättare sagt ni, får väl se…