Jo då. Det regnade tidigt hörde jag. Men jag hoppade ur sängen sken solen igen och jag tog den halvlånga promenaden under trädkronorna. Vackert och befriande. Och hem till morgonbön. Brist ut i lovsång.

Telefonsammanträde där tekniken fungerade, vilket piggade upp alla så till den milda grad att jag febrilt började röra i gröten mot slutet, jag blir hungrig när jag varit vaken 2½ timme. Och sen läste jag något som var så bra skrivet att jag inte kunde gjort det bättre själv, det är stimulerande när någon annan klart formulerat det man själv tänkt lite vagt.
Och sen läste jag något helt annat som kändes som ett slag rakt i magen. Och jag tänker trött att det är förmodligen bäst att just jag inte säger någonting, om jag säger att något är vitt så måste det vara svart för någon annan.

Så nu gäller det att försöka samla ihop resterna av den här dagen, hur det nu ska gå till.

Jag satte mig och läsa två månaders inlägg för länge sen, för det var något jag vill komma ihåg. Och då rasade en massa andra minnen över mig. Inte bra alls. Fast mycket var bra, men sorgen när någon skällde ut mig så det inte liknade mycket jag dittills varit med om i den branschen – fast det skulle bli rejält mycket värre. Hade jag vetat…men tack och lov vet man inte i förväg. Faktiskt.
Och jag läste ett inlägg jag skrev vid stranden av Tibern, och jag kom ihåg hur det var att sitta där med det ofullständiga tangentbordet, och att gå tillbaka till boendet. Jag skulle så gärna vilja komma till Rom nån mer gång. Hemma på nåt konstigt sätt, alltid, sen första gången när jag klev ut i ankomsthallen på Leonardi da Vinci.
Men här och nu – är jag tacksam att isen smält från trappan mellan vår lilla innergård och parkeringen.
Detta märkliga liv, maken och jag och alla andra. Och min stora tacksamhet över bloggen, trots allt. Dom som gjort mig illa på grund av mitt skrivande hade nog gjort det ändå. Alla kan ju inte älska alla hela tiden, nej, och alla vill inte heller. Tyvärr. Att dela med sig av kärlek gör inte att det blir mindre, men det finns dom som är rädda, skräckslagna tydligen. Och då passade det att låta mig hamna i kylan. En del minnen borde vila i frid eller vad dom nu kan vila i.

samla ihop mig, men det går inte så bra. Vid kvällstét började jag gråta utan nån särskild anledning, och det försöker jag undvika i regel. Men maken sa – ‘tack för tét, det var så gott’ och reste sig och gick in till tv:n. Det var förstås inte mycket han hade kunnat göra, men det är så tomt att det inte finns någon som har ett löfte till mig, att hjälpa mig.
Jag ville bara säga det, den som har någon att leva i ömsesidig kärlek med – ta vara på det. Trösta varandra när det behövs, håll varandras hand, skratta tillsammans.

tänka på i morgon. 9.02 åker y sonen iväg. Han kommer att återvända en del helger, men egentligen flyttar han hemifrån nu, fast han inte riktigt ser det så själv.
Mindre tvätt, oh ja, mindre mat, visst, alla saker som ligger nånstans ligger där för att jag lagt dom där. Men ingen som ser och vet hur det är. Så klart att det har varit en börda för honom, han har lärt sig mycket andra slipper och det kan kanske vara bra i framtiden. Hoppas jag.
Och jag gråter inte innan han åker. Jag kan och måste skärpa mig. Jag är glad för hans skull.