mulet i dag. Men det är milt ute, all snö smälte bort redan i går från bilen. Maken är lite nervös för att han gå ut i dag, han har bokstavligen inte varit utanför dörren sen julafton. Och jag hoppas bara att det går bra. Den där dörren vi ska ta oss in genom är precis bredvid parkeringsplatsen för vanlig parkering, så det får jag väl vara extra tacksam för, nu när vi inte får stå på handikapparkering längre. Jag försöker att inte stressa upp mig över det här att man ska hålla avstånd och att man ska komma precis på sin angivna tid. Det är inte helt enkelt med det eftersom maken går så långsamt, han tar sig långsamt ut ur bilen också, men han kan väl inte vara ensam om det. Vi har liksom genuint svårt att hålla exakt tider. Sen har man ju skickat instruktioner att man helst ska ha kortärmat på sig för att det ska gå fort med vaccinationen, men maken är lite frusen av sig och det är faktiskt inte sommar än. Jag såg att kungen vid sitt vaccinerande hade långärmad skjorta, som han rullat upp och dessutom att han fick sprutan i vänster arm. För maken del är det förstås så att han har sämre cirkulation i vänster, men å andra sidan är det betydligt lättare att rulla upp vänsterärmen, hans vänstra arm är smalare än den högra som är rätt muskulös. Detaljer, detaljer.

nu, och lite blåst också. Vi sitter inne och tittar ut, maken och jag. Jag har visserligen en alldeles ny vinterjacka och nånstans har jag broddar också, men jag avvaktar med promenader. Jag är verkligen rätt rädd för att ramla där ute. Och jo, jag vet att många fallolyckor händer i hemmet också, men jag är ganska försiktig inomhus också. Jag kliver t ex mycket sällan på stolar, jag satsar på vår stadiga stege om det gäller. Sen läste jag nyss hos Underbara Clara ett inlägg som handlade om träning och hälsa, och det var helt ok, men sen läste jag kommentarsfältet också. Så många som har synpunkter på mat och träning och vikt, så svårt det blir. Och jag erkänner, jag är en rätt lat typ, har alltid varit. Tanken att springa maraton har liksom aldrig slagit rot i mitt inre. Och kapitlet mat är väl inte heller okomplicerat. Jag gillar kakor och choklad och godis, jag gillar att ta en extra smörgås, en extra bit ost. Men jag insåg för ett antal år sen att det är inte så hållbart, jo då, alla ska älska sin kropp och det går utmärkt att köpa bekväma kläder och så, absolut, men så är det där med knän och rygg och så. Åtminstone min rätt korta kropp mår bättre i något lättare skick. En vacker dag gissar jag att jag vägde ca femton kilo mer än jag gör i dag. Döttrarna och jag startade en omläggning av kosten och satsade på dom kokböcker viktväktarna på den tiden strösslade marknaden med. Vi uppdaterade varann i telefon stup i ett och det gick utmärkt. Sen blev maken sjuk (efter att ha haft dom mest fantastiska kolesterolvärden och även han hade gått ner i vikt) och där säckade min matordning ihop. Jag hade faktiskt inte råd att äta lunch där maken befann sig, men jag packade en liten medhavd lunch med mannafrutti, en hembakad rågfralla med ost, ett äpple och en mugg kaffe med mjölk. Jag tyckte att det var sunt och tillräckligt. Rätt som det var vägde jag mindre än någonsin och jag tänkte att jag nu hade blivit en liten tunn människa. Lyckligtvis kom maken hem sen, och jag började laga mat igen. Och gick upp i vikt, till min stora förvåning. Sen har det där gått lite fram och tillbaka (jag har aldrig kommit tillbaka till ursprungsvikten, nej), men nu har jag slutat äta mellan våra gemensamma måltider, jag håller koll på tillagning och portionsstorlek och är rätt nöjd med det.

då och då, fast jag tycker nog att det smällt lite mindre än andra år. Jag är ju, skam till sägandes, en entusiastisk fyrverkeritittare och det brukar finnas rejält med grejor vid tolv. Fast i år är det så dimmigt att det kanske inte syns lika mycket. Jag hoppas förstås att dom där som ställer sig på torget och skickar upp sina raketer klarar det utan att tända eld på någon annan. När man ser hur det ser ut på morgonen på nyårsdagen, så är det allt något av ett mirakel att det hittills gått bra.

Annars har jag suttit och petat ihop planen för bibelläsandet under året som kommer. En del börjar glatt i Första Mosebok och det kan hända att man kroknar då, tänker jag, så mina textstycken fördelar sig lite annorlunda, men jag läser igenom Bibeln varje år med stor tacksamhet. Men det kräver lite tankeverksamhet innan almanackan byts, och det beror på att Påsken har egenheten att flytta på sig varje år. En relativt sen Påsk kommande år.

– det är avstängt igen i natt. Nu var det felsökning i centrala tätorten som gällde. Lite trött blir jag allt. Och jag har hällt upp vatten så vi ska få gröt och té iaf. Fast vi vaknar ju så pass sent att dom bör vara klara. Och jag har fryst in nybakat bröd, fast det gäller ju att tänka till lite, så jag har skivat upp lite och fryst in separat, så jag ska ha marginal och kunna få med mig den planerade matsäcken på onsdag.

Och jag har redan bytt bilder på almanackorna, så att jag ska veta att det är mars i morgon. Februaris tidsschema är ifyllt också, maken ska bara underteckna sitt blad i morgon, så jag kan lämna in till kommunen. Sen ska jag ta ner min lilla rullande väska från vinden och lägga ner det som ska med, sidenlakan och strumpor och så. Till maken packar jag en ny bok och tidningen TÅG som kom häromdan, jag smugglade undan den, för jag vet ju att han blir så lättad där om han har roliga saker att läsa.

– nå ja, men allt gäller ju prioriteringar. Och Äldste ringde och frågade om vi vill äta lunch hos dom i morgon. Ja tack, så gärna. Visserligen ändring i vårt vanliga schema, men det går bra. Vi åker till kyrkan i skogen – jag gissar i snöglopp – och sen ett snabbt stopp här hemma. Intet är som den egna toan, tänker jag. Och sen till Äldstes och familjens boning.

Och han tror att han kan ha tekniska saker som kan hjälpa upp min mobilladdarsituation. Kanske.

Sen har jag just lärt mig om farligheten med den usla kanel som är den numer vanliga. Äldsta hade lärt sig i Tyskland att det är farligt, och om jag fattade rätt så är en större del av tyska befolkningen mer känslig än vi på våra breddgrader, så det är klart att det hade varnats när hon bodde där. Men jag får väl ta mitt ansvar och övergå till den ekologiska kanelen. Flexibel, ja.

– min fantastiska matfantasi så här på vinterhalvåret. När jag var ung kokade jag ärtsoppan själv och frös in. Numer köper jag soldatens, i grön burk. Man reklamerar för en ny sorts förpackning nu, fast i den har man hällt en och en halv portion (ska maken eller jag vara hungrig då?) till samma pris som plåtburken, som det dessutom var extrapris på i dag. Plåtburk it is. Och sen kommer lilla nästminsta för att umgås med oss, lilla minsta får följa med sin far till ett ganska trist möte, men han tänker sig att det kan gå, men att dessutom jonglera nästminsta kändes inte rimligt. Så vi får roa varandra.

Och jag hittade alldeles själv hur man stänger av ringsignalen på mobilen efter senaste uppdateringen, det känns bra. Fast jag förstår inte varför dom ska hålla på och ändra. Och jag antar dessutom att min stackars mobil snart räknas som urmodig.

kanske, men lite tacksam iaf. Jag har gjort en tårta med gul kräm, som fryses in i det skicket, det blir grädde på kanterna när den ska serveras. Och två satser chokladsmörkräm ligger i frysen, dom ska kletas på tårtorna som står och svalnar just nu. Jag känner mig nöjd och belåten med detta.

På måndag eller möjligen tisdag lagar jag maten till familjens lördagsmiddag. Det känns stabilt, jag har kontroll. Tror jag. Och jag ska passa på att diska kaffekoppar, det är ett tag sen och det är väl inte ogjort även om det inte blir särskilt många som använder dom. Kanske ska jag rentav flytta Yngstes mikro från golvet där den stått sen han flyttade från Göteborg. Man får en del oväntat gjort på kuppen.

att det inte regnade i morse. Sömnen har inte varit förstklassig, men jag slocknar väl i eftermiddag. Och jag ska göra nån sorts lax florentine, har jag tänkt. Jag köpte rentav färsk spenat, så det blir säkert bra.

Och i går ringde nån i ett annat ärende och passade på att gratulera maken, i efterskott som han sa. Snällt, men det är nästa månad han fyller. Och jag tänker mig att nästa vecka bakar jag en lite större tårta av den sorten jag hade med förra helgen och sen en mandeltårta, typ zuleika, bådadera går ju att frysa. Men maken vill inte ha öppet hus, det kan ju hända att det kommer någon ändå, så lite får jag vara beredd, tänker jag. Och kanske gör jag små pajer som familjen kan ha som förrätt, spenatpajer och såna med soltorkade tomater. Också bra att ha i frysen.

har jag nu tömt soporna, dom olika kärlen under diskbänken och tidningskassen – en liten blå ikea-kasse, som rymmer förvånansvärt många tidningar och blir väldigt tung innan jag lyckas få den ner till avsett kärl. Jag gör det ju innan jag avlägsnar mig från hemmet, det vore precis lika bra att göra det när man ska stanna här, men nu är det iaf gjort. Och jag funderar på om jag ska ta den blå väskan som måste bäras eller om jag ska gå upp till vindsförrådet och hämta lilla röda väskan med hjul. Det var väldigt smidigt förra gången minns jag. Jag har ju lite tappat rutinerna i och med att kommunen trasslat så mycket sedan oktober, jag har kommit ur vanorna.

Jag hoppas innerligt att värdinnan mår bättre nu än i går. Jag tar med näsdukar förstås, men om jag blir smittad så bryter det väl ut när jag kommer hem.

Och snart ska jag ta fram hallon till maken och mig.

– ibland då. Trots makens många samtal med sin moder hade något hakat upp sig – och det var inte på makens sida, så pass mycket har jag hört – för hon blev jätteförvånad när vi dök upp, men maten räckte till oss också och det var lyckat så långt. Och sen var vi alltså hos oss och fikade och det var så roligt. Och barnbarnen är en underbar samling, Äldstas och Tvåans är ju väldigt samordnade nu och fungerar fint ihop och dom två minsta hänger på. Äldstes familj ska göra en utflykt till Köpenhamns Zoo på lördag, och maken sa – ‘så ni ska åka till en djurpark?’ och lilla nästminsta såg mycket proffsig ut och sa – ‘nej, vi ska till ett zoo’.

Och annars försöker jag ordna detaljer inför nästa vecka, när vi inte är här. Och maken var djupt involverad i tidsschemat för söndagen och lätt bekymrad över det faktum att han kommer att vila (absolut nödvändigt) vid en tidpunkt någon annan ordnar en annan aktivitet. Och jag sa att det är faktiskt inte vårt problem att någon annan ordnar på sitt sätt. Vi gör det som fungerar för oss.