Att ändra rutinerna

är jag ju inte särskilt bra på. Och det här att cykla till kyrkan vid sju gör att jag totalt glömde i går kväll att håret ska tvättas också. Men när jag kom hem i dag så tvättade jag, så nu kan jag se hyfsat prydlig ut till helgen.

Jag har varit tacksam att kunna vara med på dom korta gudstjänsterna på kvällarna den här veckan, i morgon kväll åker maken och jag till kvällsmässa och sen är det olika aktiviteter i olika kyrkor hela helgen. Och på Påskdagen tar jag fram nåt ur frysen, så att jag inte behöver laga middag där när jag ska hämta mig från sommartidseländet.

Och jag fick ett mail från handläggaren i dag att hon inte svarat förut (det har jag märkt) och att hon inte riktigt visste om det blir nån avlastning nästa vecka. Hon skulle höra av sig. Men det blev inte nåt avhörande i dag iaf. Jag tror inte det blir något. Realistiskt sett.

 

Då tror jag att jag har ordnat

allt som behöver ordnas inför morgondagen. Papper ligger på rätt plats och väckarklockan är ställd. Sen undrar jag förstås vad det kommer sig när man sitter och bläddrar i sina böcker och papper och tittar på det som gjordes förra året och då verkar det så bra, och jag kommer absolut ihåg att jag var mycket tveksam då, och nu tittar jag på det jag plockat ihop och det ser inte alls lika bra ut. Besynnerligt.

Sen blir det intressant att se om jag lyckas få nya bensinkortet att fungera. I dag när jag skulle tvätta med det gamla, så hoppade det ut ur maskinen hela tiden och jag blev lite desperat och testade ett annat kort och det hoppade också ut. Vilket förstås i båda fallen berodde på att jag vände korten åt fel håll. Hej och hå. Och en ny kod blir det också.

 

Nu får vi se

– jag stod inte riktigt ut med kliandet i näsan och nysandet och den allmänna irritationen. Jag kom på att det låg en förpackning ännu inte utgången clarityn på Yngstes skrivbord så nu testar jag. Det är inte alla vårar det behövs, men det händer. Och jag brukar bli lika förvånad varje gång över att det hjälper. Det kan iofs vara någon vanlig förkylning, men jag bör ha märkt skillnad i morgon bitti, annars får det väl vara.

Det var min yngste bror som en vår för över femton år sen tipsade mig och jag kan inte påstå att jag trodde ett dugg på att det skulle bli nån skillnad, men på en timme var besvären borta. Och jag såg förmodligen lite förvånad ut och jag kommer att bli förvånad den här gången också. Om det nu fungerar. Så det är inte precis placeboeffekten som tickar in här. Tabletter och jag har inget vidare förhållande. När det skrivs ut äter jag, men jag känner mig skeptisk hela tiden.

Det skulle ju kunna vara kvalster också, i familjen har vi ett speciellt förhållande till kvalster, dvs när svärmor var mycket trött och deprimerad för drygt tio år sen, så var hon övertygad om att hon såg just kvalster. Nä.

 

Det här vädret

Nu börjar man tjata om att det blir snöstorm på fredag i östra Svealand. Precis vad vi behöver höra. Maken är stressad och jag säger, så lugnt jag kan, att det är inte vi som kör iaf. Heja.

Och annars har jag börjat sticka, det var mycket länge sen sist. Så jag satsar på en docktröja, ett lagom projekt känns det som. En liten röd. Jag har skickat efter att par brallor och en röd mössa till lilla Minstas docka och tänkte komplettera lite. Det bör väl tänkas på julklappar lite grann. Och i övrigt har jag hetsätit två torkade aprikoser så här på kvällen. Och så bekymrar jag mig lite över hur mycket bilrutan kan tänkas komma att kosta. Men i morgon ska jag ta tag i livet, det finns en del som borde fixas förutom den lilla tröjan.

 

Andas lite osäkert

– nä, så farligt är det väl inte. Men nu har jag beställt regnjackan i a f. Så nu kommer det väl inte att regna en droppe från mitten av nästa vecka. Och som sagt, eftersom jag inte är 2 m lång som modellerna, så kommer den att vara betydligt längre för mig, Äldsta mätte sin till 82 cm från axeln och det räcker en bra bit på både henne och mig. Fast som alltid när man köpt nåt dyrt så slår tanken till ‘tänk om det kommer att se alldeles förfärligt ut?’

Och jag var på banken med Yngstes av mig hopräknade myntlåda, 600 kr, som jag skulle sätta in på hans konto. En av femmorna såg annorlunda ut upptäckte jag, jubileumsmynt (beslutat och utgivet av Riksbanken) för Förenta Nationerna. Då vägrade banken att ta emot det. När jag kom hem googlade jag och det är klart att dom skulle tagit det. Det är värt det som står stämplat. Nu vet jag.

Och inte kunde banken skaffa mig lettiska pengar heller, det fanns inte i deras ‘sortiment’. Forex har, men F finns inte just här. Det blir till att göra en liten utflykt igen då.

 

Det är bara att andas in

och hoppas att så mycket som möjligt ordnar sig. Svärmor är fortfarande krasslig, dvs telefonen har gått igång igen – tack och lov för det då – och hon kan prata igen. Men hon anser, förståeligt nog kanske, att hon inta orkar projektet ordna leg i morgon. Dessutom anser hon väldigt tydligt att det inte alls behövs, hon påstår sig klara sig utmärkt på att folk – dom flesta iaf – känner igen henne på banken, och på vårdcentralen har hon ju patientkortet. Att p-kortet inte har gällt för någonting på väldigt länge tror hon inte på. Och apoteket fattar inte jag hur hon har trasslat sig igenom. Men hon ringde nyss till maken och sa att hon hade frukost till i morgon bitti, men sen vill hon att jag ska handla. Så jag gör väl det i morgon fm då. Hej och hå. Och jag vet att det är en lycka att hon hittills varit så självgående, men visst, det kan ändras snabbt.

Och beträffande dom åldriga och krassliga bröderna så har dom väl tagit åtminstone ett par små steg mot den kommunala omsorgen / byråkratin då. En hjälpmedelstekniker ska komma och titta i första hand på larmfrågan men också på lite praktiska saker. Och korttidsplats – denna underbar inrättning som vi har så blandade erfarenheter av hittills – har diskuterats.

 

Jag har räknat ut

att med normal kakåtgång här (dvs 2/dag, att jag inte fuskar då) så behöver jag nu inte baka kakor förrän så där 20 april. Vi får väl se hur det går med det.

Och sen ringde svärmor. Och jag tvekar lite, men så här var det. Hon har ingen väckarklocka utan brukar lägga armbandsuret på radion bredvid sängen. Och i morse var klockan borta. Så hon anser att det mest troliga är att någon med huvudnyckel tagit sig in under natten och stulit hennes klocka – obs ingen rolex alls – inget annat saknas. Och hon har kontaktat bostadsbolaget som ska komma och sätta upp en säkerhetskedja i morgon. Det här är bekymmersamt. Nu tror jag inte att någon stulit hennes klocka mitt i natten, det är en möjlighet men en otrolig möjlighet, skulle jag vilja säga. Och jag övervägde om jag skulle gå dit och leta efter den, men det är inte helt självklart. Dels är det väl rätt sannolikt att hon skulle uppfatta det som ett misstroende, och dels kan det ju mycket väl hända att jag inte skulle lyckas hitta klockan här i mörkret och då är vi ändå tillbaka på ruta ett. Själv vet jag att jag kan göra avvikelser från vanor och sen inte komma ihåg det, men det är jag det. Klockan kan, så vitt jag förstår, ligga ungefär var som helst. Men jag är rätt övertygad om att den fortfarande befinner sig i lägenheten. Och nu är bekymret att om hon skaffar kedja, så kan jag inte komma in med min nyckel om något händer henne. Det ser jag som ett större bekymmer än klockan. Och jag har rådgjort med barnen.

Dom kom ihåg den gången farmor var helt övertygad om att någon stulit nyckel till lådan med trosor, vilket var bekymmersamt, men den upphittades senare bakom ett foto på byrån. Men hon är inte virrig, det är inte så jag menar, men det här med att dra rimliga slutsatser kan bli lite skruvat. Vi får avvakta.