Inte fungerade det

Tjugo i fem ville maken till badrummet. Så jag vacklade upp, jag håller ju koll så han inte tappar kontrollen över vänsterfoten på väg dit och tillbaka, när han är barfota är det lite osäkrare. Och sen somnade vi om, och jag studsade upp vid väckarklockan och gick ut på morgonpromenad. Sol. Lite svalt, men så blir det.

Och nånstans i slutet av morgonbönen ringde telefonen. Kommunmänniskan var sjuk och ställde in. Inget att säga om. Men det blev lite – ska vi säga besynnerligt, för jag förstod att skon klämde nånstans. Jo, det var så att jag skulle ringa kuratorn och meddela inställandet, eftersom kommunpersonen inte kunde göra det eftersom det är jag som är hennes arbetsområde. Och hon kunde inte heller ringa kuratorn för att sen komma överens om en ny tid, utan jag skulle hälsa kuratorn att dagens möte var inställt och att hon får ringa upp senare. Faktiskt, jag tyckte att det blev komplicerat, men jag gjorde så. Förstås. Och jag vet inte om jag ska hurra för att den kommunala har en så enormt känsla för formalia, eller om jag ska känna mig lite ängslig för den här, som jag upplever, bristen på flexibilitet. Vad den nu kan innebära för vårt framtida samtalande.

Så lite skakigt känns det.

Och precis när vi slutat tugga gröt stod någon utanför vår dörr. Och vi blev sittande vid köksbordet en stund. Det var bra.

Och sen klämde jag ihjäl en geting mot fönstret framför datorn. Nu ska jag köpa en burk ärtsoppa.

 

Det mesta fungerade

– och det är jag innerligt tacksam för. Att bilen ville hela vägen t ex.

Annat blev mer komplicerat. Jag kunde inte tvätta håret på lördagsmorgonen. Hotellet var alltså ganska nyrenoverat och duschen hade väldigt eleganta knappar. Jag vred, tryckte och drog. Absolut inget hände. Jo, det gurglade till i röret längst ner mot golvet och det kom ett par matskedar vatten, men det räckte ju inte, om man säger så. Det blev till att åka vidare ändå.

Och lördagen var tröttande för maken, alldeles klart. Så natten mot söndagen var inte helt optimal. Och det betydde sen att jag nästan inte vågade somna nästa natt, lite trist det också. Och på söndagen orkade maken inte äta nån lunch, men det gick ändå och vi fick god bruscetta hos Äldsta väninnan på kvällen. Att hon, som vanligt, frågade om jag hade några planer på att skaffa mig ett jobb – hon tycker inte att mina 18,53 tim/vecka som snälla kommunen betalar är tillräcklig sysselsättning för en frisk kvinna – men jag försökte bortse från det. Också som vanligt.

Och på söndagen funderade jag på om jag skulle skaffa mig en liten skylt att sätta fast nånstans med texten – ‘vad du sen än har hört om mig – det behöver inte vara sant. Jag är kanske bara hälften så usel’. Illa nog visserligen.

Men frånsett lite sånt, var det mesta bra.

 

Ständigt dessa nya liv

som man påbörjar, med det gamla skramlande i bakhuvudet. Jo då, jag gick en ensam promenad i kväll i hög luftfuktighet, kan man väl säga. Och det betyder att jag, jämfört med förra veckan, ökat mitt promenerande den här veckan med 100%. Om man startar på låg nivå, så blir den procentuella ökningen imponerande. En timme tidigare än i går kväll betyder lite mer konturer i naturen. Två killar stod och kastade frisbee i dunklet.
Och jag kunde se den lilla dammen som finns mot slutet av slingan. I mitt tidigare promenadliv såg jag en rejäl sjö som avslutning och läste varje morgon ‘när jag når de mörka vattnen, över dem skall färdas ut, räds jag ej. På andra sidan finns en värld av sång och ljus. Där ska lovsång stiga stark som havets brus’. Och kanske inte den stilla dammen påminner så väldigt om havets brus, men vatten är det. Livgivande eller dränkande.

 

Snart ifatt

Lite optimistisk rubrik kan väl aldrig skada. Men nu har jag dammsugit (lite grann), pyntat med en vit cyklamen i utebalkongen, gått kvällspromenad, tvättat håret och alldeles snart åker limporna in i ugnen. Jättepräktigt.
Sen har jag funderat mycket på skillnaden/likheten synd och skuld. Ibland tycker en och annan att man i kyrkan tjatar om synden. Jag vet förstås inte hur det är på alla ställen, men för mig är snarast vitsen att jag har möjlighet att tänka igenom det som är och blir och blev fel i livet, och sen bli befriad från det. För att Herren vill det. Men skulden är lite knöligare. Skulden till andra. Den kan tynga ner rätt länge. Det man har gjort (kan vara lika illa att inte göra) mot min nästa (som ju är i princip alla) – och det som aldrig kan förändras. Det som ändrat andras liv till det sämre. Millimetern som går fel. Å andra sidan ser man inte den marginal som hamnar rätt. Såna finns också.