Det här autocorrect

alltså. Sällsynt irriterande. Det händer att jag inte korrekturläser mina stackars korta inlägg mer än en gång och då kan det bli dumt. Jag har verkligen inget utebad, jag har ett utebord. Ett sånt man sätter muggar på t ex. Just nu har jag askkoppen och en kruka med små penséer där, och det hade varit svårt om det varit ett bad.

Och nu har jag kollat väderappen och det ska bli sol i morgon och regn på måndag. Jag hade tänkt gravplantera på måndag, men om inte morgonen blir alldeles hopplös, så blir det i morgon i stället. På söndag är det dessutom fyra år sen svärmor dog, så det kan väl vara rimligt att plantera i den blå krukan på graven. Att det redan gått fyra år är lite obegripligt, alldeles nyss sprang hon runt med lätta steg, alltid på väg. Det händer fortfarande när jag är hos något av barnen (även om det nu var länge sen iofs) att jag blir förvånad, när jag ser nån av farmors grejor där. Jag är så tacksam att dom ställde upp så fint på olika sätt. Det blev drygt fyra rätt jobbiga månader rent praktiskt, men så här i efterhand var det fantastiskt att allt gick så bra, frånsett svärmors hyresvärd då, för dom var riktigt usla.

 

Nyårsafton

blir väl en ganska vanlig dag, och ändå inte. Det ska åtminstone bytas almanackor här och där. Maken är duschad och lakan är bytta, det får väl räknas som en bra början. Sovmässigt var natten strålande, jag vaknade bara till en mycket kort stund och maken sov hela natten till halv åtta, väldigt bra. Ute regnar det, inte alls oväntat.

Vi brukar ju ha stillsamma nyårsaftnar ändå, undantaget var förstås när Tvåan gifte sig. Jag ordande, mer eller mindre alldeles på egen hand, middag för ca 55 pers. Det var lite svettigt faktiskt, men jag minns hur oerhört skönt det var att sen sitta i soffan hemma, när allt var klart och vi bara var åtta personer kvar som gick ut och ägnade oss åt fyrverkerier i den ovanligt dimmiga kvällen. Ett mycket klart minne var förstås när jag hade ordnat allt borta i lokalen och kom hem för att lite snabbt ta på mig något trevligt, och blivande svärsonen traskade runt på vår stora trappa iförd frack och frenetiskt rökande, rätt vit i ansiktet, rara han. Men allt gick så bra.

 

Dagens datum

Det är min pappas födelsedag. Nu har jag iofs levt längre utan honom än med, så blev det, men jag tror inte att det går en dag utan att jag tänker på honom med tacksamhet och saknad. Och jag minns att mamma alltid försökte spara jordgubbar, så det kunde bli jordgubbstårta. Numer är ju jordgubbar tydligen så förädlade att dom har betydligt längre säsong än när jag var barn. Men jag minns förstås trettionde juli som en ständigt solig dag.

Och här sitter jag nu och ser moln i alla möjliga vitgrå nyanser och blå himmel dessutom, ganska vackert är det. Jag ska klappa mitt skrivbord lite, pappa slipade det åt mig på den tiden möbler skulle slipas, det är farfars skrivbord från början, så jag gissar att pappa – precis som mina barn – har suttit i knät på någon vuxen och lekt med nyckeln i mittenlådan.

 

En del minnen man har

är ju fejk, dom kanske inte hände som man minns eller dom kanske knappt hände alls. Men jag vet, verkligen vet, att det en gång när jag skulle åka skolbuss var det -35° på morgonen. Och skolbussen kom lyckligtvis ungefär i tid, men det var kallt att vänta.

Och det är alldeles sant att det första barndomshemmet värmdes upp av bergslagskaminer, absolut urusel värmekälla, i princip en plåttunna, som ju blev kall så fort det slutade brinna. Jo, allra först hade vi en fotogenkamin också, men den kom ur bruk i samband med att någon hällde på fotogen när den inte var riktigt kall och då blev det en explosion. Av den minns jag bara att allt blev väldigt sotigt och jag satt i pappas knä och han hade sot i näsborrarna. Men vi hade elelement, fast dom fick inte stå på under natten. Så mamma lade en värmedyna i sängen innan man lade sig (med sockor på förstås) och sen fick man täcken och filtar över sig och somnade. Men det hände att det var +4° på sovrumsgolvet på morgonen.

Och så är det ju inte här och nu. Och ändå fryser jag. Fast jag kan så småningom lägga mig i en varm säng och sova gott. Det är bra. Och när jag tänkte på det där nyss, så kom jag på att vi faktiskt har en värmedyna, så jag tog fram den och knölade ner den under makens förlamade ben, för han fryser om det när han lägger sig. Nu vet jag inte om verklig värme påverkar hans upplevelse, men han känns faktiskt kall om det stackars benet. Ja, jag stänger av dynan när jag går och lägger mig.

 

Söndagskväll

Och jag tog en rask promenad. För mina förhållanden. Jag går ju åt ‘fel’ håll för att slippa höra folk flåsa bakom mig. Å andra sidan mötte jag en kille som sprang, och sen mötte jag honom igen och jag tänkte att jag måtte väl inte möta honom en gång till, men jo då, när jag hade tio meter kvar av slingan, så nog dök han upp igen. Fast jag tyckte att jag gick på bra ändå.
Innan jag hunnit halvvägs ringde maken, och jag tror att han tycker det är bra att han kan. Och jag tycker det känns tryggt. Och jag kan sms:a lite under tiden, simultankapacitet.
Väl hemma pratade jag med Äldsta, som ju hjälpt Yngste shoppa. Hon är verkligen queen of reduced prices, så han hade fått rejäl utdelning på sin Uppsalaresa. Åh mina barn. Det finns en bild när dom två sitter på trappan där vi bodde då, bakifrån, och han sitter tryggt bredvid och klappar hennes arm under t-shirtärmen med sin lilla mjuka hand.