marineras, den vanliga varianten med rosmarin, krossad svartpeppar, citronskalsstrimlor, vitlök, salt och olivolja. Och jag tycker det luktar lika gott varenda gång. Sen får den puttra med citronsaft, vitt vin och tomatpuré och kompletteras med svarta oliver och kapris. Sardellerna hoppar jag över, det är gott, men det går utan också. Sen är det så att Tvåan, som visserligen inte är här just nu, är kraftigt fisk- och skaldjurskänslig, så jag låter bli av gammal vana.

Och så fort jag klätt på mig efter duschen i morse åkte jag och tankade, vi fick gott om tid i dag. Svärmor var pigg och rask och jag köpte en ikon i kyrkan med Guds Moder och änglar, den kommer från Nasaret och jag tänker att lilla nästminsta kan få ett paket när hennes syster får sitt lilla guldkors nästa söndag. Fastan är en underbar tid, eftertanke och enkelhet.

Sen är det bra att det nu bara är två chokladmuffins kvar, nästa gång ska jag passa ordentligt så jag inte övergräddar. På söndagar fastar man inte, om någon undrar.

är inköpt, dvs den är vit med mörkrosa prickar, och så har jag plockat fram en vit pedistal (som jag fick av en flyttande ikea-jobbande granne, prototyp) som den kan stå på, och så ett antal semlor inköpta. Fast vi åker lite senare än tänkt till Äldste eftersom han fått tid på vårdcentralen för sin besvärande hosta. Hoppas man kan göra nånting åt den. Och jag sa till kvinnan på kondiset att jag tyckte deras semlor är bäst, då log hon glatt och sa att det tyckte hon själv också, och att dom fått flera positiva kommentarer.

Sen borde jag plocka fram svarta vinbär ur frysen och koka marmelad, det kan hända att det blir i kväll i stället, ständigt detta att känna efter var nivån ligger, och sen ska spisen räcka till också. Det ska bli minestronesoppa, tre middagar är tanken. Någon gång kommer jag att vara mycket tacksam och det är inte så mycket svårare att riva två morötter och inte bara en.

kanske – maxi skickar en liten streckkodlapp om att jag FÅR en marabou chokladkaka den här veckan eftersom det är alla hjärtans dag. Jag har inte ätit choklad på tre veckor, frånsett dom små bitarna i cookiesarna då, men inte riktig choklad. Och jo, jag räknar marabou som choklad, jag räknar inte bara bitter choklad med minst 85% kakaohalt. När jag berättade för maken sa han – ‘men snälla du, ät chokladen för allt i världen’ och sen skulle jag gå och handla (på coop) och ropade inåt fåtöljen – ‘då går jag och köper purjo och morot nu då’ och rara maken ropade tillbaka – ‘men lilla du, nu tar du det för hårt, ta nu chokladen’. Olika handlande, grönsakerna är till minestronesoppan i morgon. Ska man äta semla, får man tänka efter innan helst. Och gärna efter också.

Och chokladen kan jag fundera över till onsdag kväll när jag handlar på maxi nästa gång.

och snart puttrar en enklare gryta med grisytterfilé, purjo, champinjoner och röd paprika. Ingen kaka i dag, det behovet räknar jag fylls av fikat med svärmor och hennes bror under eftermiddagen.

Det regnar. Allt som inte är snö är bra för mig. Och det är redan tredje advent, jag gissar att det betyder att Julen närmar sig. Och jag har en liten lista med saker som ska köpas, det mesta räknar jag med ska klaras av i morgon och på tisdag under mina dagar borta från hemmet. Det är lite stressande att hamna på annorlunda dagar med bortovaron, det betyder t ex att jag innerligt hoppas att jag kommer ihåg att dra upp golvklockan innan jag åker i morgon eftersom jag vanliga fall drar upp loden måndag kväll.

frimärken också till dom där julkorten? Annars är man väl en taskig person? Det blir i eftermiddag. Jag passerade iofs poststället på maxi nyss, men det var i flygande fläng. Svärmor skulle handla en liten lista på vägen till sin bror och den drog vi igenom på tio minuter, trots manuell kassa och att jag fick backa bakåt för att dra mitt icakort, så hon skulle få 3 pkt kaffe för 45 spänn. Men det gick bra. Och maken blev duschad innan, men lakansbytet är kvar till eftermiddagen. Och så tankade jag på hemvägen, känslan när man står med bensinkortet och just den koden har gömt sig väldigt långt bort i hjärnsubstansen, men den behagade krypa fram efter så där tjugo sekunder. Tackar.

I går när vi ätit laxsoppan hade jag tagit fram den lilla pressglasassietten som vi har kakan-efter-maten på, och prydligt lagt varsin lussebulle och varsin pepparkaka. Lussebullen funkade, för den tog vi samtidigt, men maken slukade sin betydligt fortare och hann tugga i sig pepparkakan innan jag var klar med bullen, men jag var beredd, så när han sträckte ut handen efter min pepparkaka också, så var jag snabb som en kobra och högg den först. Fast lite tyckte jag synd om honom, så han fick en till.

I dag är ibland. Plötsligt plockade jag ut allting ur frysboxen och började frosta av, bland det absolut tråkigaste som finns i min värld. Fast jag är förstås tacksam att jag kan ställa mig och göra det en måndag, bara så där. Och nu har jag hunnit så långt att den är på infrys igen, så om en liten stund ska jag plocka tillbaka allting. Inte riktigt allting, jag insåg att en del av det som låg längst in borde nog återvända till kretsloppet någon annanstans än i mitt kök. Inte ens bär klarar hur lång lagring som helst.

Och jag tog mig samman och kammade mig också. När man har så långt hår som jag kan det hända att det prioriteras ner på listan, nattens fläta räcker en lång stund. Annars, när man är ute i sociala sammanhang och alla kvinnor ställer sig framför spegeln vid / utanför toaletterna och kammar sig energiskt, så vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har ju kammat mig innan jag gick hemifrån (jo, det gör jag, coop vid åtta på morgonen räknas inte, då duger nattens fläta) och kan liksom inte hitta på så mycket att göra i just den gemenskapen.

fick jag nyss. Jag har en väldigt okomplicerad relation till ost. Jag äter så länge det finns. Och just nu finns det cheddar, lagrad 18 mån, i kylskåpet. Det finns mindre nu än det fanns för en timme sen. Fast det finns kvar. Det gör det. Men jag kände bara plötsligt att jag behövde flera skivor ost, det gjorde jag väl inte egentligen alls, men  så blev det. Och jag är tacksam att jag inte känner att jag behöver kräkas sen, det skulle göra det värre på många sätt.

Alldeles snart ska jag stoppa in lasagnebiten i mikron och skära salladen. Jag misstänker att om jag levde ensam skulle jag ha struntat i lasagnen. Jag var verkligen inte alls bra på att laga mat till mig själv det halvår maken var på rehab. Och till i morgon har jag också hittat en lagom rätt i frysen, men jag ska röra ihop en pepparkakscheesecake till efterrätt.

Och jag läser Cecilia Hagens bok om prinsessan Diana. Hon hade värre problem med maten.

hopfunderad. Två dubbleringar – pasta carbonara två lördagar och ärtsoppa två torsdagar, men annars ser det omväxlande ut. Och jag är väldigt lättad. Att slippa tänka varenda dag, att bara skriva handlingslistan efter matsedeln. Och jag har insett att det har blivit lite för mycket extraätande ett tag, det är så lätt att ta en sväng runt köksskåpen och hitta t ex salta mandlar, om dom nu finns där. Lite mer disciplin behövs också när man handlar. Jag vet att det kan anses som ett lyxproblem att gnälla över två extrakilo, men två kan lätt bli tre, fyra, fem – jag vet.

Och jag har äntligen sytt upp ärmarna på den svarta linnejackan. Det är t o m så att jag funderar på att ge mig på en röd kofta/jacka som jag köpte förra sommaren. Det ser lite taffligt ut att vika upp lager på lager. Och lite nöjd blev jag när det visade sig att den mörkgröna t-shirt med trekvartsärm som jag köpte förra veckan var ganska exakt samma färg som en tröja jag haft i många år. Så här inför hösten, vad som kommer sen vill jag inte ens tänka på. Det där vita eländet.

Och det blir kycklingrisotto i dag.

har inte riktigt landat än. Och vaddå – det är ju mer än tre timmar innan vi ska börja tugga. Och innan dess är det tandhygienisten, sista gången med just henne, fast jag antar att det inte blir nån skillnad.

Och det regnade lite kallt i morse så jag stannade fegt inne. Och har jag tur kommer väl mina billiga färgpatroner i dag eller i morgon. Men i morgon ska vi åka till havet, eller snarare till Äldsta som fyller år. Lilla hon, hon föddes en söndagskväll. Och Yngste följer med och stannar över natt, maken och jag åker hem på kvällen. Den egna sängen har sina förtjänster i synnerhet som jag där skulle behöva sova i överslaf, och tanken på att vackla ner på natten när maken ska till badrummet och han dessutom har svårigheter att ta sig ur undersängen – nej, man får anpassa sig. Och det är trevligt att alls kunna åka. Kanske kan jag bada.

– från svenskt växthus. Dyra. Jo. Men alldeles underbara. Och regnet från i morse har upphört, disigt men ganska varmt.

Och apoteket gav jag upp, drygt tjugo nummer före och en man sa till nån som kom samtidigt som jag att han hade väntat tjugo minuter. Det orkade inte jag, så i eftermiddag ska jag ta med mig en bok och göra ett nytt försök. Då passar jag på att köpa en polkagrisrandig hängpetunia till svärmor tvärs över gatan. Jag försöker att inte oroa mig över allt jag borde göra och hinna till fredag, men jag har bestämt att jag inte behöver städa skåpen. Nånting lär man sig.

Men jag borde sätta mig i telefonkö till tele2, vårt kanalkort till tv:n har gett upp och det är väldigt irriterande. Fast just telefonköer är inte det jag drömmer om just nu, aldrig noga räknat.