En ganska vanlig lördag

– dvs maken är duschad, tvätten är hängd i torkskåpet (som jag aldrig sätter på, det torkar ändå, när man inte är så många) och jag tog en tur till biblioteket.

Och sen har jag kommit överens med Tvåan att hon och pojkarna kommer hit på måndag och äter lunch, det blir bra. Så nu ska det samordnas med svärmor också.

Och jag borde betala räkningar och fundera lite på ekonomiska saker, det är bara så jobbigt att bestämma sig. Och just nu känner jag att jag skulle verkligen vilja ha en bit choklad, men lyckligtvis finns det ingen choklad i närheten. Jag tror att jag köper biskvier till fikat på måndag. Det brukar fungera.

 

Motvind

när jag cyklade till maxi. Sen känns medvinden inte alls lika påtagligt när man cyklar hem. Och jag kommer väl att vänja mig, när man stökat färdigt på maxi. Just nu går det åt alldeles för mycket energi att ta in var saker numer står och vart man ska ta vägen. Och icke-fungerande vågar gör inte det hela ett dugg bättre.

Och vi sov relativt lugnt, tack för det.

Och jag har börjat fundera på projektet rensa-kylskåpet-från-arkeologiska-lämningar. Det kan ta ett tag innan jag kommer till skott. Det står små konstiga burkar här och där, jag tror t ex inte att jag använt syltad ingefära på väldigt länge. Och en burk pesto är möjligen snart på rymmen av sig självt. Och diverse annat i branschen. Sen borde också dom sorterade soporna transporteras bort, men där hejdas jag lite av att kärlet för hårdplast var – milt sagt – överfyllt när jag passerade. Och det som syntes klassade åtminstone inte jag som hårdplast. Så svårt att lära sig vad som är vad är det ändå inte. Lite gnällig i dag, tydligen.

 

Snön har försvunnit igen

– det lilla tunna lager som fanns här i morse. Solen skiner då och då. Och annars sitter jag och är redan nervös för Yngstes morgondag, men han klarar det bra, tror jag. Om nu Norwegian lyckas ta sig österut, det är väl i högsta grad osäkert. Förra gången åkte han med ett mer stabilt bolag, så typiskt. Det är ju det där att han ska upp till fakirtåget också, men tydligen har han beställt frukostpåse på tåget, klokt val.

Och hemma hos Äldsta går dom i skift med att vara krassliga, lilla minsta där startade och sen ramlade svärsonen dit, och nu har den äldsta hög feber och Äldsta själv har feber och halsont. Jag är bara så tacksam så länge maken inte drabbas av nånting. Det är iofs bra om jag slipper själv också, men han tog ju den där tydligen inte så effektiva influensavaccineringen iaf.

Och sen blev jag lättad när minnet fungerade. Min skoltidsbästis, som jag träffade i våras efter att inte ha sett henne på decennier, fyller år på lördag och jag tänkte skicka vykort, ett gammaldags vykort. Fast det var ju det där med vad hon nu heter som gift. Jag grubblade nästan en hel dag innan det ramlade ner. Den lättnaden.

 

Någon påminde

mig om att ‘förr’ åt man alltid bruna bönor på fettisdagen, som är i dag. Jag ska fråga maken, jag kan inte minnas när vi åt bruna bönor senast. Fast stekt fläsk till är inte min favorit, jag fördrar köttbullar. Sen tror jag att jag nöjer mig med att dela en semla med maken, rätt begränsad variant av karneval i vårt hem m a o. Inte ens fjädrar i håret.

Och än så länge håller sig förkylningen på avstånd, tacksam för det. Och nu är det dags att ta cykeln, fortfarande snöfritt, och det är så skönt att röra på sig. I går gick jag inte ut alls, Bra Grannen tittade in, hon hade tänkt ta en promenad men det blåste så våldsamt att hon nöjde sig med att gå till mig, dvs tvärs över parkeringen.

Fast det är ju fortfarande det här med fönstret bredvid datorn, det är svårt att så hur vädret egentligen är. Närmast kommande dag med lite fler plusgrader så får jag nog svepa av det lite grann.

 

Efter dagens aktiviteter

upptäckte jag att jag satt och tuggade på lite choklad. Så kan det bli. I sht när man är lite trött och disträ. Det var inte meningen alls.

Och Yngste kom hem, lite senare än han tänkt sig, tåget var bara inställt. Han och några till stod där på perrongen och väntade och när tågavgången hade passerat med tio minuter så bara försvann tåget från tavlan, ingen förklaring, ingenting. Så kan det också gå. Sen kom ett annat tåg så småningom, så han kunde åka hem.

Och jag medger att jag trots dagens extra bulle och – ganska – lilla tårtbit, så fryser jag och är hungrig. Då är trösten att det snart är dags för makens kvällsmedicin och sen brukar vi äta lite frukt, fn vindruvor, kärnfria (maken tror att man måste peta bort kärnorna, för annars hamnar dom i blindtarmen, och så kan vi ju inte ha det) som dessutom gör att odlarna kan bilda kooperativ (?), tror jag, och jag har en svag aning om att mycket unga människor och människor i fertil ålder inte ska äta vindruvor, så där har vi åtminstone någon fördel av vår ålder och vår – iaf min – bristande fertilitet, som jag f ö aldrig haft några problem med. Det är säkert provocerande att skriva det, kvinnor har ju vallningar och diverse kännbara problem, har jag förstått. Och jag är enormt tacksam för att det bara är teoretisk kunskap för min del. Men jag ska åtminstone skölja vindruvorna nu.

 

Jag funderar på mina matvanor

– trots den där semlan, som jag åt i två omgångar då, så vågar jag påstå att jag ätit väldigt nyttigt i dag. Då kan det hända att jag glömmer en jordnötssmörcookie som jag råkade träffa på, men annars. Och jag inser alldeles klart att man kan inte året om ha en ask choklad stående på bordet, i sht om man = jag har en tendens att passera just det bordet väldigt ofta. Det vore trevligt om det gick, men just jag är inte så behärskad om det står såna askar lagom till hands. Jag ställer förstås inte en Alladin där, jag väljer en god sort. Och jag tillhör heller inte dom som kan köpa hem nån påse trevligt godis och ha i skåpet för att det skulle kunna vara ‘bra att ha’.

Och selleristjälkar går bort. Återstår äpplen och möjligen morötter som lämpliga saker att tugga mellan mer gemensamma måltider. Det får bli så. Det blir ju billigare också. Fast det är godare med choklad och mandelmassa. Nästa Jul ska jag köpa mig en liten marsipangris, tror jag. En sorts nyårslöfte, möjligen.

 

Jag tittade på kokosbollarna

– det medger jag – när jag handlade middagen till i morgon. Fast kokosbollar ingick inte i planeringen. Annars är jag lite sjukligt förtjust i just det, såna utan kexbotten alltså. Men det får bli en annan dag. Jag plockade däremot med mig en påse ostbågar, en 120 g, bara två kr billigare än den större, men jag tänkte att i den större hinner dom bli sega (alltför sega) innan den är uppäten, så nyss hällde jag lite grann i en skål till maken. Och själv åt jag så där åtta stycken också.

Och jag tänker med tacksamhet på att jag kan välja. Alla kan inte det. Välja och välja bort. Avstå från det som inte är bra. Det gäller så många olika delar av livet. Förstås. Man kanske inte precis kan säga att jag lever ett minimalistiskt liv, men jag vill verkligen kunna vara mer oberoende av tingen runt omkring mig. Att kasta, att skänka bort, att rensa. Mer luft och ljus är väl önskan. Fast så är det bordet som svärmor älskar förstås. Men det är inte mitt val, fast det står här. Ibland får man kompromissa. Rätt ofta, egentligen.

 

Jag kan inte riktigt

bestämma mig – är det dags för extrafilten än? Men jag plockade ju nyss undan den nödvändiga fläkten? Det gick fort, det där väderomslaget, tycker jag allt. Nu känns det alldeles självklart att inte satsa på kortärmat heller, jag hängde upp makens kortärmade skjortor på tork i dag, och insåg att när jag viker ihop dom, så är det dags att lägga dom överst i garderoben igen, i väntan på en ev nästa sommar.

Och jag försöker få ihop logistiken i morgon, limpor och tandläkaren och svärmor. Och nog hade jag planerat lite mer ambitiös matlagning, men det drar nog ihop sig till första ärtsoppan på ett tag. Jag ska försöka att inte kasta mig över osten iaf, jag har nån sorts idé om att man ska äta en ostsmörgås till ärtsoppa, en vag tanke om att det är nån sorts komplettering som jag måste fått för mig för länge sen. Nu behöver jag inte särskilt mycket uppmuntran för att äta ost, snarare tvärtom. När jag var borta senast köpte jag en förtjusande parmesan, som jag har ätit oanade mängder av, den lär inte räcka till nästa resa. Men nej, det är en cheddar som står på schemat i morgon. Också lättäten.

 

Jag andas ut lite grann

– som alltid så här dags. Maken ligger i sängen, ytterdörren är låst, tallrikarna till frukosten står på bordet – jag läste nånstans att det kallas pensionärsdukning, men jag har alltid gjort så – väckarklockans knapp är upptryckt, jag letade reda på baddräkten, inte för att jag tror att jag kommer att använda den, men ändå.

Och jag laddar lite stillsamt för morgondagen. Att träffa människor jag tycker om och sällan ser, även om dom finns i mina tankar dagligen.

Och efter frukosten ska jag klippa maken och duscha honom som vanligt. Allt detta som för mig är just ‘som vanligt’, jag som fortfarande kan skapa och komma ihåg rutiner. En del av mina rutiner beror ju på makens fläckvisa oförmåga att upprätthålla rutiner. Han måste självklart leva på sitt vis, men komplikationen är att det gör jag också. Lever på mitt vis. För mig är det obegripligt att han kan gå ur badrummet med taklampan tänd och vattnet forsande ur kranen och lämna dörren öppen. Inte underligt alls för honom, han kom bara att tänka på något annat, som slog ut lampan och kranen och dörren. Och nästan alltid kan jag komma ihåg att det som finns till vänster väldigt ofta inte finns alls för honom. Han kan inte komma på tanken att vrida huvudet, varför skulle han, det finns ju inget där för det syns inte. Och så fortsätter det så. Och jag står bredvid.

Och soporna är slängda och spisen är polerad.

 

Så fort man vänjer sig

vid det där som är lite extra. Bara lite extra. Och när folk förser en med små läckra kex, läcker choklad, hallonkola, ja det ena och det andra – jag går mentalt raskt över i läget men-så-här-ska-det-väl-vara? – trots att jag mycket väl vet att mitt liv inte alls ser ut så. Jag skulle hur enkelt som helst kunna väga femton kilo mer än i dag och det är inte min kropp som strävar efter artonårsåldern, faktiskt inte, då gissar jag att jag vägde ungefär som nu. Förvisso inte mindre, men ändå. Och kroppsuppfattning är en underlig funktion. Jag har alltid uppfattat mig som minst sagt rundnätt och jag gör det fortfarande. Och jag noterar att jämnåriga som var slankare förut tenderar att tänka att dom ‘egentligen’ fortfarande är tunna och halvt genomskinliga.

Men jag mår bättre av att inte äta oavbrutet, så är det för nästan alla. Nästa vecka gör jag matsedel igen, just nu är det ingen idé eftersom det blir ärtsoppa i morgon, mammografin gör det till en praktisk lösning, och på fredag äter jag mat någon annan lagar, liksom på lördag och söndag. Rentav måndag också, om allt går som tänkt. Jag bara roar mig.