nu, som Yngste har åkt i väg från hemmet, från sensommaren 2009 när han ryckte in i lumpen och framöver. Han har åkt till olika grejor, varit borta långa perioder – för han har ju flyttat härifrån, för allt i världen – men kommit hem lite då och då. Och inte vet jag om han kommer tillbaka för mer än att hälsa på fler gånger, man vet aldrig sånt. Jag vet bara att fast han två dygn till sitter på andra sidan hallen här, så saknar jag honom redan. I och med att maken långsamt blir tröttare, kanske blir jag också tröttare långsamt, det är fullt möjligt, så har det varit så påtagligt märkligt att ha någon här som kan förstå vad jag menar, hur jag har det. Det är en självisk tanke.

Det viktiga nu är att jag hoppas att han får det bra, på något sätt. Han är stabil och gladlynt, mitt i alltihop, och han konstaterar med hyfsat självförtroende att han är bra på intervjuer. Och det är han alldeles tydligt. Det är jag tacksam för. Och sen hoppas jag att det blir bra med den flicka som finns en bit bort i världen. Det är mycket jag hoppas för honom.

F ö kan jag bara tillägga, apropå dagens aktiviteter, att jag får behärska mig hårt, när folk med en självbild som professionellt utövande av godhet dyker upp bakom maken, på hans blinda sida, och m-y-c-k-e-t högt säger – ‘hej *Makens namn* – det är X’. Och han är inte döv, han har ett utmärkt personminne (och samarbetade ibland med X i jobbet förr), men han ser inte på den sidan och det borde X komma ihåg vid det här laget, man missar inte ens vid en ytlig besiktning att det är den sidan han är förlamad i. Snällt och vänligt, för all del, men det hade varit vänligare att gå om honom och sen vända sig om när man var i hans synfält, och att inte låta så larvig hade varit en extra bonus.

och försöker samla ihop mig för att gå och lägga mig, jag funderar lite på dagen som gick och på dagen som kanske kommer. För det mesta har jag lätt att fastna på saker jag kunde gjort annorlunda, jag kunde haft mer tålamod, jag kunde låtit bli att säga det ena eller andra, jag kunde gjort olika saker som alltid finns till hands, ännu-inte-gjorda-listan utökas och förändras, men slut tar den aldrig. Och ständig otillräcklighet, makens behov finns ständigt över mig, att jag inte klarar att ge honom total rehabilitering, varken på egen hand eller att tjata på det professionella samhället. Jag läste att Tomas Tranströmer hade nån sorts rehab om det nu var en gång i veckan, jo det var det minst, och jag tänkte – ‘hur gick det till, han insjuknade för så pass länge sen, och maken släppte vården taget om så mycket snabbare’ och jag tänkte på Monika Tranströmer, hon som finns på så många av bilderna, ofta i en lätt suddad bakgrund, men hon finns där. Och jag undrar, hur orkade hon? Har hon fått hjälp eller var hon bara starkare än jag?

Jag vet att vården inte är jämlik, jag vet att man måste kämpa, jag vet att jag alldeles för lätt tänker att det är bäst jag gör det som behöver göras själv – annars kanske det inte alls blir. Och jag har sett så mycket av vårdens avigsidor att jag verkligen inte vill att maken ska behöva vara där särskilt mycket. Men det händer att jag känner att jag tar slut, kraften ebbar ut och jag ängslas. Vad händer när jag inte orkar? Och sen tänker jag – det heter inte ‘när’, det heter ‘om’, och det nyttar inte alls att tänka på det. Ibland önskar jag mig en hand att hålla i, någon som skulle förstå, någon som skulle sitta bredvid mig. Men människor försvinner, alla har sina problem, det som hände mig och oss var så länge sen, nog borde jag ha kommit över det, nog borde jag ha dragit några slutsatser som skulle gjort mig till en bättre, klokare person. Kriser ska ju ha den effekten, man ska kunna se silverkanten på molnet. Den är lite otydlig från mitt perspektiv.

en stund på eftermiddagen har sina nackdelar. Att det tar en stund innan jag är uppe vid ytan igen. Det var väldigt påtagligt i dag. Jag slocknade nånstans i allt matlagande som ständigt pågår på tv och efter en dryg timme vaknade jag igen och nästan omedelbart ropade maken och ville ha nånting uträttat, nåt han tänkte sig att jag omedelbart skulle kunna trolla fram med datorns hjälp och riktigt så enkelt var det inte. Och jag satt där, med min kliande hals och mitt trötta huvud och kände allt ansvar som vilar på mig. Allt det som ska göras, allt maken vill ha och behöver, min ensamhet mitt i allt det. För om jag blir krasslig får han inte det han vill ha. Och nu ligger Påsken framför oss, det är inte bara mat som gäller, det är årets största högtid på så många plan, och det betyder praktiska saker också.

Men jag reser mig upp igen. Och igen. Så gott jag kan. Med eller utan tryck över bröstet.

För det mesta försöker jag somna om på morgonen, men i dag var kroppen motsträvig, ont här och där. Och världen utanför var vit och då blir tystnaden större på något sätt. Så jag steg upp och gick och handlade innan jag läste morgonbönen, sen det vanliga – koka gröt, läsa lite i tidningen – och där stannar tiden till. En dödsannons, någon som jag hållit av, en betydligt äldre väninna. Maken och jag pratade för ett par dagar sen med henne och hennes promenadkompis, dom brukade vara ute och gå varje dag tillsammans, och hennes väninna har varit med maken i Rom. Men den nu döda kom fram till mig med en vit plastkasse när Yngste var två månader och sa – ‘om du vill ha?’ – stickade fina plagg, i underbara garner, – ‘ja, man måste ju göra nåt när man sitter framför tvn’, sa hon. Änka sen ett antal år, mannen var veterinär och krasslig mot slutet. – ‘Får Bosse bara komma ut och lyfta på en korumpa, så klarar han sig’, som hon sa. Och hon mötte mycket sorg i livet, men log så vackert.
Jag har tyckt om att se hennes snabba steg och att byta ett par ord. Saknad, mycket avhållen.
Och jag har bakat kladdkaka och limpor.