– rabarber häromdagen i affären. Jag trodde säsongen var slut, men det här var slanka späda svenska rabarber, så jag köpte ett halvkilo och i förmiddags kokade jag lite marmelad. Det blir lätt lite kladdigt, jo. Men jag diskade av stora grytan och satte mig och läste lite grann och när jag skulle resa mig upp visade det sig att jag hade fått marmeladrester på baksidan av handen och den hade jag lyckats kleta ner mina svarta byxor med. Och då kan man notera att dessa svarta byxor råkade vara köpta förra veckan, mina snyggaste sommarbyxor (inte helt billiga heller). Så lyckan när fläcken gick att ta bort både snabbt och smidigt och med osynligt resultat var betydande. Det kändes så otroligt onödigt.

Och jag har känt över resten av kroppsdelarna för att kontrollera att inget mer kan fastna.

Och i övrigt så fortsätter jag att räkna, tolv nätter sover vi här innan vi flyttar. Obegripligt.

blev det här på eftermiddagen, inte mycket fler iaf. Och jag somnade på köksstolen, inte så väldigt bekvämt egentligen, jag borde ha gått upp till sängen. Svanskotan tyckte det, när jag vaknade, men det var så dags.

Och solen skiner igen. Och jag undrar hur det kommer att gå med städningen i morgon, jag antar att dom ringer rätt tidigt om nycklar och så. Det gäller att inte stänga av när mobilen ringer. F ö har jag nu hunnit få två somalia-samtal, som jag inte svarat på eller ringt tillbaka. Jag är ju rätt försiktig med nummer jag inte känner igen, bl a därför har jag tyckt att det varit lite jobbigt det här att potentiella hyresgäster ringt upp, i synnerhet när jag svarat och det varit någon med väldigt stark brytning, innan jag då fått klart att det inte gällt telefonförsäljning av något slag.

Och så funderar jag på makens sandaler. Han använder dom året om och det är inte så att han promenerar långa sträckor, men han nöter ovansidan på vänstersandalen när han går uppför trappor, och kardborrebanden som man knäpper dom med, har börjat bli väldigt nötta. Jag undrar om man kan bara rakt av beställa ett extrapar på ortopeden. Den vänstra är lite specialbyggd och dom borde väl ha det i nån sorts journal, tänker jag.

– kanske man kan säga. Vi har ätit broccolisoppa och den var hyfsat god, så vi laddar för kvällens begivenhet. Jag är inte så väldigt förtjust i julbord, men det är den sociala biten som gäller. Och solen strålar i dag, det gick utmärkt att cykla till maxi.

Och sen pratade jag med Tvåan om hur hon tänker runt sin födelsedag och julafton, som vi är hos dom. Det blir bra. Och äldste där håller på med sin tandställning, en komplicerad historia, men han är mycket motiverad, så det kommer att gå bra. Sen berättade Tvåan om när han, äldsta barnbarnet alltså, häromsistens hade glömt sin cykelhjälm i skolan (punktering på cykeln) och sen skulle han gå till personalrummet för att leta bland inlämnade grejor. Han knackar på. En lärare, för honom okänd, öppnar. Då slår hans stamning till – förstås – och han står där och hackar, lille vännen, och då härmar hon honom och säger – ‘så konstigt du pratar’ och så går hon. Jag blir oerhört upprörd. Nu tog han själv det hela väldigt lugnt, men nog var det ett helt oacceptabelt beteende i vilket läge som helst. Som vi brukar säga – vad är det för fel på folk? På riktigt.

– hörde jag när jag passerade tv:n. Ja, inte här än, visserligen, men det går åt det hållet, jag vet. Och jag vet också att det går bra sen, men jag gillar inte tanken. Jag vänjer mig inte med fler vintrar i minnet.

Och jag sitter och funderar över om jag ska orka fixa till två sorters tårtor i morgon, dels citron- och marängpaj och så en sån där gul mandeltårta. Jag har inte riktigt bestämt mig än.

Och jag har åtminstone tagit reda på att handväskan man får medföra plus handbagaget max får vara 35X20X20, så det gäller att mäta då. Och tio kilo handbagage.

Yngste ringde f ö och berättade om sin Polen-resa, han utlade olika tågkomfort för sin ömma fader, han vet vad som är intressant.

lyckats så där hundra med genom livet, men sannerligen – barnen är allt bra fantastiska. Det är dom, alla fyra på sina egna sätt. Och då ska noteras att allt inte varit som att vandra på fluffiga moln hela tiden, nej det har det inte.

Och jag inser att dom gjort det mesta jobbet själva. Men jag kostar på mig att vara tacksam. Jag har denna lite kaotiska helg pratat med alla fyra och efter alla samtalen har jag känt mig glad och tacksam. I dag ringde först Tvåan och senare Äldste, och jag minns ju när just dom knappt gick att ha i samma rum, dom låg bokstavligen och slogs på golvet då (tonårstid) och nån av dom drämde upp den andras dörr i gipsväggen så dörrhandtaget gick igenom. Stort hål blev det. Inte så trivsamt. Och nu är dom fantastiskt balanserade, inkännande, roliga och omtänksamma.

Och båda två har förmågan att hantera svårigheter i livet med tålamod och kärlek. Och Äldste som tar ett så stort praktiskt och känslomässigt ansvar för makens åldriga morbröder, samtidigt som vi kunde skratta över hur bisarrt det blir. T ex svärmor som är så övertygad om att vattnet i brunnen där på gården är rena hälsokuren eftersom danske jägmästaren i hennes barndom (20-talet snackar vi) tyckte att det var det godaste vatten han druckit ‘och han hade varit på många ställen’. Nå ja, rötmånaden är snart över och jag ska försöka introducera pro viva i deras liv. Wish me luck. Typ.

Det känns som om dagen varit lite skakig, det gör det. Och den började med den lilla detaljen att maken ropade till när han skulle gå ned till gröten i morse, han hade snavat på sig själv eller nåt, jag vet inte så noga för jag stod ju med ryggen till och när jag vände mig om svajade han rejält. Visserligen med sängen bakom, men han hade nog hamnat på golvet om vi inte lyckats räta upp honom igen. Det hade varit rätt trist.

Och så det här med svärmor och bröderna då, det är inte muntert. Men jag lyckades komma överens med svärmor om att vi ska ordna hennes leg nästa vecka – ‘men jag är ju så gammal och det tar flera veckor’, försökte hon. Men den lätte går jag inte på. Och så undrade hon om dom inte kan använda samma foto som på förra leget och jag sa att det gick nog inte. Men jag ska lotsa henne genom butiken med tvättmaskiner och brödrostar och telefoner, för det är där man tar foton i vår lilla stad.

hade mina föräldrar. Och min farfar. Han brukade läsa på och skicka efter nya sorter. I kanten av stora trädgårdslandet, närmast sovrumsfönstret, planterade han alltid dahlior, men sen fanns jordgubbarna. Och mamma sparade alltid de sista jordgubbarna så det skulle finnas till i dag, pappas födelsedag. Och jag minns alla olika skålar hon använde, ofta en stor vit i flussglas på fot. Tårtfatet har jag. Och jag minns fortfarande min förvåning när det kommit hem till mig och det skulle vara tårta och maken skulle ta fram ett fat och jag självklart sa – ‘ta tårtfatet’ och han inte förstod vilket jag menade. Vi hade ju ätit tårta från andra fat förstås.

Och visst – jag vet ju nu hur det ser ut där jag växte upp, men för mig doftar vit- och gulmåran, bersån är välklippt och gårdsplanen slät. Mina föräldrars egenhändigt byggda hus är rött och gult för mig, inte vitt. Och katten sitter på taket.

Pappas varma händer och vänliga blick. Jag minns fortfarande känslan morgonen när han hade dött på natten och jag stod och borstade tänderna och tittade upp i spegeln och såg hur lika vi ändå var. Och nu var det bara jag kvar.