Här på eftermiddagen

har molnen tagit över, precis som dom senaste dagarna. Och jag skulle tvätta underkläder i handfatet och lyckades svepa ner tvålautomaten i vattnet. Den mådde inte alls bra av det. Först ville den inte fungera, sen torkade jag batteriutrymmet och sen flödade tvålen helt okontrollerat. Nu tycks den må bättre igen, jag kan bara hoppas. Och fb vill ibland och ibland inte. Jag såg en bild där, som någon lagt upp från Carolina-backen i Uppsala, två bilar syntes. En fullständigt surrealistisk bild från sista april, ungefär som när någon i början av pandemin skickade ut en drönare i ett folktomt Rom. Men grönskan kommer, just nu nästan så man ser hur färgen ändras under dagen. När jag var ute och vattnade penséerna, så satt det en humla där. Och i går såg jag en sädesärla, just sädesärlor har tydligen ingen boplats i närheten av oss, tyvärr.
Jag antar att till kvällen kan vi titta på en inspelad brasa och höra dom friska vårvindarna. Det är varmare inomhus, visst, men det brukar höra till att frysa, även om vi inte gjort det på rätt många år. För länge sen, när våra äldre barn var små, hade man brasan på ett ställe rätt nära järnvägen. Det kom alltid, alltid ett tåg med många tomma godsvagnar när kören skulle klämma i, också en tradition.

 

Små små fingor

där utanför fönstret. Jag trodde det var i morgon det skulle komma snökaos, men för all del, jag sitter inne. Limporna jäser och jag funderar på musselpastan, som vi ska äta sen. Nästan all beställd mat fanns i går, inte 1 kg frysta räkor, men dom var inte omedelbart inplanerade, så det gjorde inte så mycket. Och jag tänker att det kanske är två gånger kvar av det här e-handlandet. Sen sitter jag och tänker på den där Oprah-intervjun. I teorin förstår jag att man kan känna sig väldigt ensam i vilken miljö som helst, och jag har medkänsla med den stackars Diana på sin tid, ung och med en man som egentligen ville gifta sig med någon annan, men här har vi en 35-årig kvinna, som varit gift en gång, som talar energiskt om sitt yrkesliv och så påstår hon att hon inte hade en aaaning om vad hon gav sig in i. Hon fick inte gå ut och luncha med väninnorna, nej men hon åkte privatjet till New York för sin babyshower, som kostade häpnadsväckande summor. Hon ‘förstår’ hur det är för människor som levt i strikt lockdown, eftersom hon har sin trista upplevelse av att bo i ett palats. Och om hon inte själv så ofta kallat sig för ‘a woman of color’, så hade kanske ingen funderat över hur babyn skulle komma att se ut. För mig, som bara tittar, ser hon f ö ut att kunna komma från Spanien eller så, så ‘color’ är förstås olika. Det är väl bara att hoppas att det kommer att kännas så mycket bättre i huset, som så vitt jag förstått, har nio sovrum och sexton badrum. Och jag antar att någon annan tvättar fönstren.

 

Nu står det

ett antal burkar med svartvinbärsmarmelad på diskbänken, makens absoluta favorit. Jag hoppas den blir bra. När vi bodde i huset hade vi buskar, som gav rätt bra skörd. Svärfar brukade plocka den där veckan vi var borta på sommaren, så när jag kom hem med en veckas tvätt i bagaget, så stod det stora bunkar med inte särskilt rensade svarta vinbär på köksbordet. Det var rart av honom, det var det, men det hände att jag kände mig lite matt när jag stod där och rensade och frös in i kilopåsar. Numer får jag köpa i paket på Willys. Hur som, så doftar det underbart.

Och när vi åt våra enkla köttbullar och ett väldigt lyckat potatismos, så mindes vi förstås vår färgstarka vän. Om man är väldigt känslig och samtidigt lite som Grynet – ‘ta ingen skit av någon’, så kan livet bli mer komplicerat än det hade behövt bli. Men jag minns med stor tacksamhet en hyfsat jämn födelsedag, när hon kom och gjorde en insats, verkligen, och det trots att Tvåan var här med sin dåvarande rottweiler – en förtjusande hund, men rätt stor onekligen – och goda vännen trots sin betydande hundrädsla just då inte sa nånting om det, det var ganska beundransvärt. Och väldigt mycket roligt hade vi genom åren, en saknad blir det.

 

Glaskross

men jag hoppas jag lyckades torka upp allt. Jag hade varken druckit upp mitt kaffe eller vattenglaset eller för den delen tuggat i mig hela kakan, men jag hade visat maken lite bilder jag hittat. En bild på honom när han står och är väldigt solbränd och alldeles frisk, mellan några framstående personer, lite oväntad bild, och sen bilder från en resa till Italien, det vackra Farfa, och bilder från en resa jag gjorde till Estland den första våren maken var sjuk, så han hade inte varit med. Sen skulle jag bara lägga tillbaka bilderna och då bestämde sig maken för att han skulle resa sig från bordet. Kaffemuggen, blue spode, och det okrossbara glaset for i golvet. Och både muggen och glaset var synnerligen krossbara, så kan det bli. Så nu sitter jag och funderar på om jag tycker att jag ska satsa på ny mugg, den sorten fanns visserligen på rea när jag tittade.

Men maken sitter på sitt fårskinn i inglasade balkongen. Jag flyttade lite på krukorna med växter, som vinterbor där fortfarande. Jag har sett att det kanske blir frysgrader på natten om ett par dagar igen, så dom får stå kvar lite till, men jag håller koll nu när maken reser sig igen. Det gick bra. Och han fick titta på folk och bussar och ett och annat tåg, så det var väl bra.

 

Nästan samma nummer

från tandläkaren som svärmor hade, en siffra skiljer, så jag blir fortfarande lite förvirrad när det ringer. I dag ringde tandläkaren då och ville att maken skulle komma till tandhygienisten i morgon, men jag tackade nej. Jag sa som det var, att vi väntar på vaccin och vill avvakta att det blir klart, och hon sa väldigt förstående att då gör vi så. Och jag fortsätter väl att hoppas att vår grupp, 176 individer, om jag fattat rätt, så fort som möjligt får tillfälle.

Och sen kan jag med stor lättnad konstatera att det är väldigt länge sen vi hade så varmt i stora rummet. Jag tror till och med att jag i morgon kanske inte behöver ha dubbla ylletröjor. Alla element har någon typ av värme nu, det gör skillnad. I köket är det inte heller +18 längre, så det är bra också. Kanske gör det mig lite piggare. Jag kan bara hoppas.

 

Snön ligger kvar

och det blev väl någon cm till under dagen. Konstigt nog hade trappan mellan andra våningen oss oss totalt snöat igen, ingen snö annars på trapporna. Och jag lät bli att skrapa bilen för att åka och hämta ett paket, det får vänta nån dag till.

Och jag pratade med Tvåan, som ju röntgades igen i tisdags. Hon uppfattade att läkning pågår, om sex veckor ska hon röntgas igen. Sen nämnde hon vad hennes skada heter – tibiakondylfraktur. Man kan googla och det är verkligen inte alls upplyftande. Jag är bekymrad, men hon själv har stort tålamod.

Sen blev jag lite inspirerad av mitt städande av den där undre lådan i går, så jag skurade ur översta lådan också. Vem vet, kanske tar jag tag i kylskåpet snart, där finns det nog konstiga burkar, som borde rensas ut. Fast jag undrar om jag kommer att plocka undan granen och julsakerna om en vecka, jag tycker det känns trivsamt med ljusstakarna och belysning i granen och det andra. Andra skriver att dom vill ha ljus och rena ytor, jag vill väl också ha ljus, men här dröjer det.

 

Sömnen

ville inte särskilt natten som gick. Jag vaknade flera gånger utan att det alls var makens fel. Men ibland blir det lite slitsamt ändå. Så när jag satte mig i fåtöljen när maken vilade lite före kvällstét, så somnade jag snabbt och vaknade efter en dryg halvtimme alldeles förvånad.

Och nu tror jag att jag har skrivit och skickat nästan alla julkort, ett eller två till kanske. Eftersom jag inte längre skriver särskilt många, så är det rätt trevligt att sitta och tänka på dessa rara människor. Fast ett skulle skickas utanför Sverige. Förra året hade jag tänkt det också och köpt ett frimärke à 21 kr, men fick aldrig iväg just det kortet, och då kollade jag portotabellen för i år. Man hade höjt med en krona, lite snopet, men jag rotade runt i lådan och hittade ett à 1,30 (tror jag det var), så nu hoppas jag att det kommer fram. Här tecknar en väldigt proffsig kvinna lokala julkort, som Lions säljer, fast jag hade kvar både från 2018 och 2019, men det får väl gå bra också.

 

Mer teknik

här på eftermiddagen. Äldste dök upp och fick kopior på alla dessa papper, så kan han titta i lugn och ro. Sen ägnade han sig åt min skrivare, som nu ett tag hävdat, när jag försökt skriva ut nånting, att datorn kommer att förstöras. Nu påstår den inte det längre när han svängt sitt trollspö, eller iaf tryckt på en massa elände. Fast han påpekade lite stillsamt att en del av problemet är åldern på mina grejor, skrivaren är från 2007 och datorn från 2013. Men det känns som rätt nyss? Kanske inte ändå. Framåt våren om/när man kan gå in i en butik, så får jag väl fundera.

Och jag har fortfarande inte studsat tillbaka till mitt vanliga soliga jag, det känns allt lite segt det här. Dessutom var det en liten incident när maken skulle resa sig från matbordet efter lunchen, på samma sätt som han ju gör tre gånger om dagen, men just den här gången hakade nånting upp sig och lyckligtvis fick han tag i bordet, så han ramlade inte. Och jag var där med stolen bakom honom, så han kunde sätta sig och börja om från början. Han har mycket små marginaler.

 

Nätterna

har varit något bättre här den senaste veckan, men jag kan väl inte påstå att jag är helt utvilad. Att gå upp 03.30 varenda natt tar lite på krafterna. När det så småningom blev mer morgon och alarmet gick på, så stängde jag av och började drömma att jag gått upp och stod i badrummet, men jag lyckades den gången samla ihop mig och verkligen ta mig upp. Och eftermiddagen här var stillsam, så jag somnade som vanligt en stund i fåtöljen. Nackdelen – bland annat – är att man blir ganska stel i kroppen av att sitta och sova, det tar en stund att komma igång sen.

Äldste ringde en stund nyss. Han har huvudvärk på förmiddagarna, så där så han knappt kan ta sig upp, men nu hade han varit ute och gått med hunden på kvällen. Jag kan bara hoppas att det klingar av för honom, övrig familj är inte så påverkad, ja, svärdottern har inte heller något smaksinne, så dagens rådjursstek var rätt bortkastad på dom båda.

Jag tror att jag satsar på att göra en liten sats pepparkaksdeg i morgon, såna som man skär. Antagligen hinner jag äta upp dom innan advent.

 

Höstdagjämning

är det i dag såg jag på almanackan. Det piggar inte upp så särskilt. Och jag tittade på ett engelskt morgonprogram där man var stressad över att dom nya reglerna på sex månader faktiskt sträcker sig över Jul. Ja ja, vi får väl se hur det blir. När man intervjuade hälsoministern i går, så sa han – så brittiskt – att we’re waiting for the cavallery (alltså vaccinet) och jag tänkte på den här sorgliga dikten om dom tappra vid Gallipoli (?), så det kan väl också bli hur som helst.

Och det är tisdag, så jag har hämtat veckans mat. Nästan allt fanns, dvs ingen rökt skinka, som maken har som pålägg. Hade jag handlat själv hade jag ju kunnat välja nåt annat, men nu delar jag dom skinkskivor vi har, och så hoppas jag på bättre tur nästa vecka.