– den senaste boken i bokklubben Clio. Maken sa att jag skulle avbeställa, men han sa samtidigt att det var ju en intressant bok, Marco Polo, så jag låter den komma och så lägger jag undan den. Vi pratade i dag om den där resan i höst, maken och jag, och han sa att jag skulle åka. Vi är inte där än, men jag har preliminäranmält mig, och då tänker jag att jag under tiden till dess får samla på oss en del böcker som han skulle tycka om.

Och jag pratade ju med Äldsta om det här med örhängen till flickorna och nu är det ordnat, och plötsligt ringde Äldsta igen. Vad håller ni på med? – sa hon och fnissade lite grann. Tydligen en nyhet i mobilen att det höll på att hända nånting på gatan två kvarter från oss, och jag som i ren slapphet lät bli att gå till coop, när gästen gått hem, jag hade kunnat hamna mitt i ett smärre kaos. Sen tonades nyhetsrapportering ner betydligt, men Yngste hade en gissning att det hade med en tidigare, ganska dramatisk incident, att göra och därför gjorde man säkert ett rejält pådrag. Men jag kunde handla mina vindruvor i frid sen ändå.

– jag hade tittat i det i fredags, ingenting, men tydligen var jag för tidigt ute, för i morse när jag bara skulle hämta tidningen så blev jag uppriktigt förvånad. En liten tidning som kommer varannan vecka, bra, ett stort kuvert från skogsbolaget – och då tänkte jag ‘aha, besked om avverkningen’, helt fel, man ville berätta att man kan använda datorn för att hålla reda på saker. Stort kuvert med en massa tågupplysningar till maken och ett jätterart brev dessutom. En bok som mest maken är road av. Ett brev till mig från en bank jag inte brukar ha något att göra med, men nu påstod dom att dom ska betala ut pengar (nån fond) till mig i februari och nu borde jag tänka efter vad jag vill göra med dom, och eftersom det inte ens stod hur mycket det är, så misstänker jag att det är en liten liten summa, som jag väl får spara tills nöden står för dörren helt enkelt. Och så var det ett handskrivet brev från en av dom mest avhållna, mycket gammal, så omtänksamt och rart.

Och allt det här har legat och väntat på mig sen i fredags. Besynnerligt.

– där innan jag hann få besked från handläggaren – hann jag känna rätt mycket tacksamhet över somliga medmänniskor ändå. Det ska avtackas en tidigare kollega till maken om ett par veckor, och maken har fått inbjudan och jag var också medtänkt (viss realism hos inbjudaren där) och i morse var det någon som sett sin inbjudan och kommit att tänka på att om maken ville åka så kunde denna någon komma och hämta. Det var outsägligt rart, för det hade betytt en mycket tidig morgon för hämtaren, och nu var jag ju inkluderad. Men det var så omtänksamt att jag blev rörd. Att ingen mer geografiskt närstående tänkt så, är väl inget konstigt. Men jag blev tacksam här.

Och i dag åt vi väl sommarens sista färska svenska jordgubbar. Inte kan jag minnas att det hänt i september förut, fast den där sorten som fortfarande bärar till sig var allt lite surare än dom mer sommarvana.

Och i morgon måste jag studsa upp när mobilen kallar och dra på mig kläder och helst kamma mig också, och så psaltarpsalmer och böner och grötkokning och så ska makens morgonsysslor hinnas med innan vi sätter oss i bilen. Mot nya skor s a s.

för kommunen. Nu har dom ringt och meddelat att makens morbror får komma till sitt boende på fredag denna vecka, vilket betyder att Äldste i morgon ska transportera dit möbler. Hej och hå. Och svärmor som hittills denna vecka har diskuterat möblering med maken, jag vet inte riktigt hur hon klarar det här. Hon var hittills mest bekymrad över att det var tredje våningen – ‘och han som är van att se grönska’. Jo. Och jag associerade till en vän som berättade om när han mor skulle flytta in på boende och hans syster hade sagt att det var så fint, det fanns svanar utanför. Och min vän sa uppgivet – ‘hon har inte alls fattat att mor inte har minsta intresse av svanar längre’. Typ.

Så det är bara att hoppas att regnskurarna kan hålla sig lite avvaktande under transporten. Det är inte heller så att alla inblandade släktingar underlättar. För att uttrycka sig stillsamt.

där jag är, är ett helt vanligt skrivbord, som man sitter vid. Hade jag fått önska hade det absolut varit ett skrivbord man står vid. Någon bestämde i dag att en programpunkt som utspelade sig i en lokal med dödligt obekväma stolar skulle utvidgas med lite mer, så vi blev sittande på dessa monsterstolar rent hemskt länge. När man tittade på dom såg dom bedrägligt bulliga ut, lite bekväma, men det var helt fel. Så kan det gå. Men det var intressant, det var det, men ont gör det ändå. Och en lika känslig medsyster tipsade om nån sorts stretching, som vi försökte oss på. Jag gjorde helt fel, förstås, det finns ett skäl till att jag hatade skolgympan, jag har svårt för instruktioner, kroppen samarbetar inte alls.

Men jag har ätit gott och mycket i dag också och lyssnat på kloka tankar och pratat med roliga människor.

Och nu smäller det alldeles väldigt utanför fönstret, jag hoppas det är fyrverkerier – jo, det var det, rött och grönt eldsken, annars hade det varit lite egendomligt. Lokalt nyår kanske. Vad vet jag som är från landet.

på Lars Lerins vinterprat i P1 tycker jag ska göra det. Så snart som möjligt. Maken och jag lyssnade på sista timmen till vår middag. Han är helt sanslöst bra, trevlighetsraseriet var strålande. Och den blida värmländskan till detta. Och när han stillsamt konstaterar att han och en vän inte är bra för varandra, senast dom sågs fick dom inte gå ombord på flygplanet. Man får en massa bilder i huvudet.

Och jag, som råkar vara född i Karlskoga, kom plötsligt att tänka på socialchefen här, på den tiden jag var engagerad i det kommunala, han som på samma vänliga värmländska kunde säga – ‘men inte ska du sitta där – till vänster om mäj finns bara avgrunden’, han som sa till blivande hustrun för länge sen – ‘du förstår att när vi gifter oss, så betyder det att vi har en extrasäng där det ibland kommer att sova lite oväntade människor’. Det är inte utan att jag längtar lite efter honom ibland. Modellen görs nog inte längre.

redan första dagen att det är vinterhalvår. Mörkret som snabbt sänker sig. Den ljusa morgonen märkte jag inte så mycket av, får jag säga. Åtminstone här var det rejält dimmigt när maken och jag satte oss i bilen för att åka till kyrkan en bit bort. En kyrkan som dom boende runtomkring har bestämt skulle piffas upp rejält under hösten, den är ren och vacker nu. Fast det betyder inte alls att de boende tänker ta sig dit, om man säger så. Tre av gudstjänstdeltagarna, kyrkvärden, vaktmästaren och kantorn, tillhör dom som bekostat uppfräschningen, vi andra var tillresta. Och kyrkvärden hade kokat kaffe, som vi fick efteråt. Eller hur man nu ser på det, man kan ju också tänka att det ingick i paketet s a s. Vilket som var det trevligt, en avspänd känsla att sitta och prata en liten stund.
Och varje gång tittar jag på den bild i altartavlan som förställer den förlorade sonen, han som burit sig taffligt åt på alla tänkbara sätt, men återvänder till sin barmhärtige far. Och där står någon med rena kläder och alldeles nya sandaler till honom. Att få börja på nytt. Jag också.