försöker jag nu balansera, men lätt är det inte. Jag sov uselt, hade svårt att somna och vaknade flera gånger, så där lite stressad. Sen väckte maken mig tio i fem, helt ok, han ville till badrummet. Det tog en ny liten stund innan jag somnade igen och sen stängde jag av larmet och vaknade drygt en halvtimme senare och började gå upp. Maken vaknade också och ville då, helt rimligt, till badrummet. Så självklart får han gå först på toaletten och jag står där och väntar på min tur. Då säger han – ‘ja, då går jag ut i köket då’, och jag säger – ‘varför då?’, jag står ju där i nattlinne och har inte ens börjat göra i ordning mig själv, ännu mindre någon frukost. Och då säger han, som det mest självklara i världen, – ‘men frukosten är ju färdig klockan nio’, helt utan tanke på att frukosten är inte automatiskt färdig, den är färdig för att jag gjort den. Och jag hade där tjugo i nio, inte alls gjort någonting. Det där stör mig alldeles orimligt. Jag vet, jag gör det, att han har svårt med konsekvenstänkandet, men jag blir ändå så ledsen. Jag känner mig inte alls sedd, som man säger i alla sammanhang numer, och det är jag förstås inte heller, inte på något sätt. Men det störde jag väldigt. Nu försöker jag starta om dagen igen, jag ska gå och kamma mig, för det hanns liksom inte med där i frukostframställandet, han fick sin frukost (ja, jag också min) tio över nio i stället.

att man säger, så käckt, att ‘nu gäller det att hålla i’, och att vi kan vänta oss en tredje våg, som kan bli värre än allt vi hittills skådat. Och jag sitter här på min stol. Jag tänker att alla beslutande, som tydligen lever relativt normala liv, förstås inte kan förstå hur det landar hos någon som lever mitt liv. Jag har även i ‘vanliga’ fall ett ganska begränsat socialt liv, men nu. Vi har betraktat oss som i karantän i princip sen v 12 förra året. Jag såg nyss en annons för billiga färska räkor på maxi, och jag tänkte att ett annat år, ett annat liv, så hade jag kunnat åka dit, köpa ett halvt kilo räkor och passat på att hämta ut ett paket, som finns i utlämningen. Nu är det fredag, många människor där, det blir inga räkor och inget paket. På måndag ska jag se om bilen vill starta någon tidpunkt då det inte är mycket folk, så jag får ut mitt paket. Och det är verkligen inte synd om mig för att jag inte får räkor, hade det varit fråga om något panikaktigt hade jag förstås kunnat be Äldste eller svärdottern. Men ett annat år hade jag kunnat välja att vara spontan och pigga upp oss med något annorlunda. Nu finns inte det. Och jag läste noggrannare om vaccinen, Pfizer för oss, Astra för personal och Moderna för 80+. Den gruppen var visst 18 000 personer och tilldelningen hittills var 1 600 doser, upplagt för besvikelse förstås, men det kommer väl mer sen. Och hur mycket Pfizer det finns vet jag förstås inte alls.

så gott det går. Folk skriver uppmuntrande – eller uppfordrande – att nu gäller det att hålla ut. Och det gör väl det, men vad betyder det egentligen? Jag har varit väldigt instängd sen slutet av mars, eller vi har varit, maken och jag. Folk har kommit med tips att vi borde göra utflykter, det var förstås vanligare i somras, men jag tänker att det är rätt mycket lättare att säga än att göra. Maken situation är väldigt mycket annorlunda när det gäller utflykter. Det gäller att hålla reda på alla dessa medicintider, det gäller att veta om det finns en rimlig toalett i omgivningen (jo, jag fattar att andra tycker att det är ett litet problem, jag skulle väl kunna desinficera – och jag tänker – ytterligare en sak att ordna och hålla reda på, inte helt lätt när man redan är så nedstämd som jag) och så är det mat eller åtminstone fika, som måste medföras. Nej, det blev inte mycket med det. Vi var tre gånger under sommartiden ute – med avstånd – hos Äldste. Vi hade två middagar med två andra – också ganska karantäniserade människor -, ett kvällsfika av ett av dessa par, en avståndsmiddag i augusti med fyra gäster, Yngste hälsade på med avstånd så gott det gick, och så ett besök som bodde på hotell i närheten. Det är summan av våra sociala sammanhang sen mars. Och jag håller ut, så gott jag kan, men i dag står det att det där inskränkta vaccinet betyder att man inte kommer att nyvaccinera någon dom närmaste veckorna. Det är tungt.

ändå i kväll, men det var väntat. Jag har tagit fram makens yllekofta och min egen också, värmen kunde vara bättre fortfarande, men jag plockar fram och försöker hålla oss varma. I går började jag titta på Undersökningen och sen kunde jag inte sluta. En bisak är att jag tycker att det är lite trevligt att lyssna på danskan, fast det är lite knepigt att förstå hela tiden. Men annars var det en absolut förfärlig historia och väldigt effektivt berättad.

Nog är det f ö lite konstigt att halva januari redan flaxat förbi, när det känns som om tiden står stilla på andra sätt. Och jag följer med viss uppgivenhet rapporteringen om vaccinationen. Att man nästa vecka kommer att få färre doser, att vår region ger dubbla budskap, att jag knappt tror att det blir något för oss och att den här uppgivna känslan verkligen inte alls är bra för mig.

det är ordet just nu. Tidigare i kväll fick jag veta att en mycket nära vän dog på nyårsafton. Vi kände varandra i ganska många år. Hon betydde mycket på olika sätt, hon besökte maken tidigt i hans sjukdom, hon hade en utbildning som gjorde att hon kunde vara ovanligt stöttande. Jag kunde åka till henne och hennes avhållne man när jag var helt utpumpad. Och senare, när livet blev väldigt kaotiskt av andra skäl, så var det hon som stöttade mig i det svåra. Man kan säga att hon tog strid för mig, när inte många gjorde det.

Sen hade vi så roligt, jag minns en av hennes födelsedagar, när vi satt utomhus i solskenet på restaurang och åt en god lunch, och all god mat jag ätit i deras hem, resor vi gjorde tillsammans. Och på luciadagen ringde hon mig i ett ärende, hon ville veta exakt vad som stod i en bok och så bytte vi lite sms den dagen runt det och klagade gemensamt över teknikens trassligheter. Och det slutade med hennes typiska – ‘Eller hur?’ och jag hörde precis hur hon alltid sa det. Maken och jag nämnde henne rentav en halvtimme innan vi fick veta, så märkligt. Och hennes stora glädje över det vackra hem hon och hennes man renoverat så fint och alla hästarna, som betydde så mycket och hunden Mango. Ja, det är många minnen och tankar, stor tacksamhet att hon var en del av vårt liv. Och inte kan jag ens åka på begravningen. R.I.P.

Det kom ett brev från Länsstyrelsen i dag. Man avslår makens ansökan om parkeringstillstånd. Man anser att det oftast (!) finns någon sittplats bredvid port man kan vilja kom in i. Och finns inte det är det inget som hindrar att maken kan sitta i rullstol under tiden som jag parkerar. Förutom att då måste man ha rullstolen med i bilen och fälla ut den där väntan ska ske. Vår bil är modell mindre, och det går visserligen att frakta den rullstol vi har, men nästan aldrig använder, eftersom maken tycker väldigt illa om den. Han anser att folk i allmänhet talar över hans huvud om han sitter i rullstol. Så om han då sitter i den och väntar på mitt parkerande och så återkommer jag, och då har vi liksom den smidiga rullstolen att hantera vart vi nu ska.

Man kan överklaga en vända till, till Transportstyrelsen den gången, inom tre veckor. Jag är väldigt ledsen. Det var inga problem alls att få intyget för femton och ett halvt år sen, men nu går det alltså inte. Och han har knappast förbättrats sen dess. Själv har jag inte heller blivit yngre och raskare. Det har varit en hjälp i vår inte särskilt okomplicerade tillvaro. Nu blir det mycket svårare.

ute och träden börjar gulna, rönnbärsträdet har tappat bladen nu men det brukar vara först. Jag gick ut min lilla promenad och mötte grannen i huset mitt emot där på trottoaren, så vi stannade och pratade en stund. Man har just målat trävirket runt hennes uteplats, så även om hon tyckte att det borde gjorts innan, så var hon nöjd. Men annars konstaterade vi att det är trist som vi har det. Och så läste jag att vad-han-nu-heter på FHM sagt att man får nog ha restriktioner minst ett år till, och han antog att svenskar klarade det. Kanske.

Och jag låg vaken nån extra timme där i natt, för när jag skulle ställa om larmet på mobilen, så såg jag att någon svarat på ett inlägg där jag morrat över Wold, ungefär som här. Och jag begick misstaget att läsa det skrivna. Denna min bekant ansåg att äntligen hade någon sagt som det var om julfirande. Bekanten hade alltid (eller iaf länge) sett julfirande som en plåga, att inte bli insläppt i familjegemenskaper, att vara tvungen att lyssna på andras förberedelser och dessutom påpekade vederbörande att det finns många som drabbas av våld och missbruk under Jul. Och jag låg länge och funderade på vad jag kunde gjort för andra, som jag inte gjort. Samtidigt har jag fler bekanta, som är ensamstående, och som ordnar sina helger på ett sätt dom kan vara tillfreds med. Det finns ju också ställen man kan åka till med gemenskap och gudstjänster, om man så önskar. Och visst förstår jag att alla har olika situationer och erfarenheter, fast just för mig är det en glädje och tacksamhet att se min familj. Mitt allmänna mående blir inte bättre av att avskäras från mina nära.

– och det är väl bra ibland. Just i dag var det inte bra. Vi har en lokaltidning, då kan det hända att man missar det som annonseras i den andra. Men någon ringde mig vid sex och berättade att det i dag hade varit en begravning som maken och jag hade velat gå på, möjligen hade det blivit bara jag, men ändå.

Någon som vi känt i många år, maken köpte en gång sin mest älskade bil av honom, en guldfärgad volvo av bentonemodell. Jag gillade den för all del inte så vidare värst, men det var oftast maken som använde den. Och denne mycket älskade vän var generös och omtänksam, när det hände nånting i vår familj – glatt eller sorgligt – hände det ofta att han stod på trappan med en vacker bukett. Han brukade säga att han hade bred mittbena, lite av siciliansk gudfader över den yttre framtoningen. En from man som många år bar det stora påskljuset in till midnattsmässan. Det var tomt att inte få följa till sista vilan, men jag hann ringa entreprenören och anteckna oss på gåvolistan.

här just nu. Maken har så ont. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och damen där tipsade om värmedyna. Jag förstår på sätt och vis att hon inte kunde mer, men saker kan sägas på olika sätt och hennes tröstkapital hade väl gått åt innan, kan tänka.

Jag vet faktiskt inte hur natten blir, om det blir ambulans eller om vi klarar oss hemma.

Jag kom i närkontakt med trappan. Maken ville titta på Antikrundan, han missade den i torsdags, så jag tog ner datorn. Ljudet var dåligt så jag skulle bara – dessa ‘skulle bara’ – hämta hörlurarna åt honom. Och släppte koncentrationen en halv sekund i trappan, halkade och studsade nerför dom fyra sista trappstegen, så där.

Och jag är väldigt tacksam att jag inte bröt någonting, men jag har blåmärken på båda armbågarna, mest vänster, och rätt ont i revbenen på vänster sida och lite allmänt mörbultad. Det kunde blivit så hemskt mycket värre. Och stackars maken såg mig ju inte, han hörde bara när jag föll och hur jag jämrade mig.

Men han var nöjd med Antikrundan anyhow. Och jag ska vila upp mig lite innan det är dags för lunch.