Fredag förmiddag

när jag har hunnit så här långt, är rätt avslappnad. Dvs det där att duscha maken är aldrig avslappnat förrän det är gjort, men nu är lakanen bytta. Nya underlakan, dom på Ikea inköpta, som jag tvättade i går också, så det känns bra. Sen bytte jag matplaneringen, jag hade från början tänkt torsk med äggsås, men nu blir det mjukstekt lök, paprikapulver och grädde till torsken i stället. Det var väldigt länge sen, men jag minns det som väldigt gott. Jag tittade i går på ett par youtube-filmer med Mauri bl a när han gästade Edward Blom och Edward hade kommit på att den ultimata gräddmängden i sås är 3 dl per person, annars ‘blir man lite såsig’. Dvs om man tar mer. Det blir mindre här, men det kommer att bli bra det också.
Och på fb dök det upp en bild på maken som satt och solade i dom då nyinköpta fåtöljerna på uteplatsen. Det är inte alls läge att göra det i dag, kan jag säga, snålblåst, regn och +4. Fast Påsk var lite tidigare det året och jag köpte dom i Stilla Veckan och kunde inte få in dom i bilen, så jag fick beställa transport. Men jag minns tydligt att det var snöyra, när jag åkte och köpte dom.

 

Ny dörrmatta

blev det också, en identiskt likadan som den vi haft hittills, fast ren och snygg. Jag har bestämda specifikationer på dörrmattan, den måst vara tillräckligt stor för att ligga stilla, så maken inte snavar på den. Den önskade modellen har varit slut flera månader, men nu fanns den ändå. Och jag såg att Äldstes bil stod på parkeringen, så när han slitit färdigt i demokratins tjänst, så dök han upp utanför dörren försedd med matlåda. Det var en stund innan vi brukar äta, men jag kokade vår pasta och blandade i den rökta och stekta laxen och broccolin. Sen kunde vi ta kaffe med liten kaka och det var så roligt att ha honom här en stund.Kanske kommer lilla familjen på fika på söndagseftermiddagen. Och jag har bestämt mig för att köpa fikat, det känns helt revolutionärt.
Och kommunen ringde. Det fanns datum för kommande avlastning nu, 20 april, det kunde ordnas med tisdag – fredag ändå. Fast dom har pga pandemin nån sorts karantänsbestämmelser, trots makens vaccination, men jag utgår från att man löser det. Eller jag utgår från att jag inte behöver ordna det iaf. Det är inte riktigt samma sak.

 

På gång

fast det här var ju på telefon och inte ute bland folk – jag ringde Skatteverket. Jag tänkte att det är lika bra att ta tag i det så snart som möjligt. Jag fick könr 47 och det gick rätt raskt och jag fick tala med en mycket servicesinnad kvinna, som kunde hjälpa mig. Dvs hon lovade skicka papper jag tydligen behöver, så nästa vecka ska det bli klart. Det vore väldigt trevligt att äntligen ha avslutat detta. Alla dessa papper som ska skickas in och all denna fördröjning, som avyttring av fastigheter medför. Men min egen deklaration har jag skickat in ändå via mobilen. Jag minns föräldrarnas slit med deklarerandet. Pappa hade ju ett mindre företag, så där var det mängder med papper, och jag tror pappa tyckte det var förtvivlat tråkigt dessutom, så i veckor låg dessa papper innan det äntligen var dags att skicka in eländet. Och inte var väl pappa på sitt mest soliga humör under tiden heller. Fast det här att man ska förklara sitt ärende för röstroboten kändes lite osäkert, men jag satsade på att ordet ‘moms’ förmodligen skulle gå hem.

 

Denna ständiga väntan

som är så vanlig i mitt liv. Jag var stressad över den där leveransen, när jag duschade maken och öste i tvätten och lagade maten. Sen skulle jag ju till apoteket före två, när maken ska ta tabletten. Till slut ringde jag till leverantören, telefonkö förstås, och till slut kom jag fram och kvinnan tog kontakt med speditören och återkom och sa att den kanske låg i brevlådan, kunde jag titta? Nej, det kunde jag inte, den är ju på bottenplanet. När jag tillslut kom ner, så låg paketet där med följesedel, där det stod att man skulle ringa 30 min före leverans. Inte då. Men nu finns det hos mig. Bra så.

Apoteket gick iaf snabbt och enkelt. Så nu är det väl läge för bönorna.

 

Vi hade tur

regnet började vräka ner när vi kommit hem från närmaste kyrkan. Men nu är det lite ljusare igen. Och det kom fram en man och hälsade på maken, dom hade ett gemensamt specialuppdrag för länge sen, jag minns t ex att dom åkte på konferens på Finlandsbåt och skulle anmäla sig dagen efter Estonia. Hur som helst kom han fram och trodde knappt att maken skulle känna igen honom, men det var ju inga problem med det. Dessutom kom han fram för nåt år sen också, så det var knappast maken som hade problem där. Och det märkliga är att han tittar rakt igenom mig, som om vi aldrig träffats, och det har vi. När jag var så där 17 brukade vi ses då och då och i Uppsala var vi med samma inte särskilt stora förening och bodde på samma studenthem. Och jag är mer lik mig, faktiskt, samma hårfärg och så, och han har inget hår alls t ex. Men jag tycks ha glidit ur minnet totalt. Inte för att det gör något.

Och svärmor har piggnat till betydligt, just nu pratar hon och maken i den fungerande (hurra!) telefonen. Vi hoppas på fortsatt tillfrisknande.

 

Baslikan har överlevt

– och vi också f ö. Allt har gått strålande – vi åkte från Uppsala kvart i tio och var hemma för en halvtimme sen. Genomsnittshastighet 99,5 km/tim. Om man säger så.

Nu ska jag titta runt lite och se hur andras liv varit. Återkommer.

 

Tidigt uppe

i morse. Det är nåt med bilbesiktning som kickar igång adrenalinet. Och jag var ute i väldigt god tid när jag gick ner till bilen och det är klart att v blinkers inte fungerade. Så jag körde mycket raskt till verkstaden och dom plockade in mig och bilen i hallen och började skruva och fixa och nån sorts glapp var det, men det ordnade sig.

Sen fattade jag inte att man skulle gå in i det lilla obemannade utrymmet och logga in sig när man kom till bilprovningen, dvs jag fattade det en minut i full tid. Och detta är ett av årets mycket få tillfällen när jag dricker en mugg svart automatkaffe. Det är inte riktigt lika illa som att föda barn, men illa nog. All tröst behövs, tom svart kaffe. Men det gick så bra. Numer är det lite mindre brutalt också, man slår inte med hammare på underredet.

En lättnadens känsla när man åker därifrån.

 

Nästan lite förvånad

Hittills ingen ny snö. Det var bara att cykla på i morse, visserligen i motvind, men barmark på gatan – barmark. Jag har inte kollat än hur det gick i Skåne, men jag är väldigt tacksam så länge det dröjer här. För min del kan det gärna dröja till så där nittonde december med nästa snöfall. Och det behöver inte komma så mycket då heller.

Och jag hade mätt upp vatten och grötmjöl redan innan jag cyklade i väg, så frukosten skulle bli så snabbt klar som möjligt, och för en gångs skull åt vi den framför tv:n, på Petersplatsen i Rom s a s. Så maken hann precis raka sig nyss innan han gick och vilade. Solskenet, guldglansen, rökelsen, Salve Regina och påvens vänliga uppsyn.

Sen ska jag steka falukorv och göra potatismos. Hur pass festligt det är kan man ju fundera på, men jag gillar potatismos med gräslök. Och pepparrot till falukorven. Tre sorters cocktailtomater i salladen.

 

Att leta

– och att hitta. Ibland. Recept, närmare bestämt. Det kommer en kär gäst i helgen. Det betyder att det ska ätas, det ska det ju jämnt, visst, men kanske inte det som alltid ramlar ner när jag tänker mat. Och jag tänkte på dom där goda små pajerna med soltorkade tomater och svarta oliver. Just så, och lite fler ingredienser också. Efter att ha letat igenom de mest avhållna kokböckerna, så hittade jag var jag skrivit upp dom. Lycka. Och dessutom hittade jag en marinad till kyckling, som jag letat länge efter. Det enda jag kom ihåg var att det ingick japansk soja, och det kommer man inte så långt med. Ett recept man kommer ihåg till hälften är ungefär lika bra som ett telefonnummer man nästan minns. Åtminstone för mig som inte lagar mat spontant.

Men nu är jag beredd. Och maken jublade bara han tänkte på pajerna. Vi hade dom som förrätt på Äldstas bröllop. Brudgummens syster som fasar för tomater, vägrar äta nånting som legat i närheten av tomater, åt dom här pajerna med god aptit.

 

Ett enkelt kuvert

kan betyda mycket. När vi kom hem från Tvåan låg det just ett enkelt kuvert i postfacket. Utan större förhoppningar slet jag upp det. Minsann! Återbetalning från den dubbelt inbetalda försäkringen. Och jag hade ingen aning om hur mycket det skulle bli, så jag bara stirrade förvånat. Dessutom väntar jag på en reseersättning och tillsammans betyder det att halva kamremsjoxet är betalt utanför den dagliga budgeten. Det var en enorm lättnad, det har faktiskt känts lite kärvt ett tag att titta framåt i budgeten.
Nu finns det lite svängrum åtminstone. Och vi är två personer i maten och tobakskostnaderna är halverade. I slutet av oktober ska det se hyfsat ut. Enligt plan.