Vi har alla (?) våra egenheter. Till mina räknar maken att jag kan komma ihåg vad folk haft på sig årtionden efteråt. Jag tror han tycker det är lite ytligt, jag kan inte hjälpa att jag har bildminne. Fast det händer att det sviker. Totalt.

I går messade Yngste precis när jag gått uppför trappan sista gången – han ville veta om det var möjligt att skicka hans morgonrock. Jo för all del, fast morgonrock?? Hur ser den ut?? Var finns den?? Efter lite förvirrade meddelanden ringde han och jag står bara fortfarande som ett frågetecken. Han påstår – säkert sant – att jag köpte honom en blågrå morgon rock i nån sorts, förmodligen sniljeklippt, frotté för ett antal år sen. Den var jätteskön, men han har inte använt den på ett tag, det medgav han. Och jag har inget som helst minne av den här rocken, varken av att ha köpt den eller att ha sett den på honom. Och jag stod en bra stund och letade i klädkammaren innanför hans rum med telefonen i örat, men icke. Ingen morgonrock. Helt blankt. Både fysiskt och psykiskt.

Sen drömde jag i  morse, alldeles innan jag vaknade, att jag skulle gifta mig och flytta till Island. Jag hade iofs ingen att gifta mig med och Island är jag tveksam till. Verkligen. Så jag får väl fortsätta leta morgonrock.

Annonser

Jag gick först till den ‘vanliga’ klädaffären, men det visade sig att den håller på att ge upp. Tyvärr. Så jag gick vidare till Kappahl och hittade en liten klänning, blårandig bäckochbölja. Sommar. Så jag sms:ade Äldsta efter storlek och om en känning skulle vara bra. Jo då. Och storleken fanns.

Sen gick jag till coop för att titta efter mjölet, det fanns inte, man hade plockat om på hyllorna dessutom och ställt fel, men jag tog kungsörnens mjöl då, reservalternativet. Och jag köpte tre sorters ostar till i morgon och ställde mig i kön, plockade upp mina grejor på bandet och betalade. Sen ställde jag mig i kön för att köpa postpåse. Och då slog det mig – var fanns påsen med lilla klänningen? Ja, inte i min närhet iaf. Så jag störtade tillbaka in i affären för att se om jag tappat den på golvet eller så. Nä. Men i stapeln med korgar stod min korg underst och där låg fortfarande kappahlpåsen. En suck av lättnad.

Och jag gick hem, satte på ugnen, satte in pajskalet, började diska, tog ut pajformen ur ugnen och skulle hälla i fyllningen. Och alldeles självklart tog jag tag i formen med bara handen, tumme, pekfinger och långfinger på vänster hand. Aj.

Och nu sitter jag och försöker hämta mig. Om en kvart är pajen klar. Grytlappar. Grytlappar. Grytlappar.