– jag märker det på min ängslan att glömma detaljer och rentav större saker än detaljer. Men nu har jag handlat allt (hoppas jag) till måndag och dessutom en extra krok att hänga makens handduk på när vi är borta. Det är alltid en källa till irritation att han inte ser handduken, när kroken hänger på fel sida. Men kära nån, nu har jag köpt en självhäftande krok, som jag helt självsvåldigt klistrar upp, så löser det sig. Jag hade hoppats hitta en sån där med sugpropp, men det fanns inte i dag. Det ska jag köpa nästa gång på Ikea.

Och sovrummet är mer noggrant dammsugit än på länge, inte för jag tror att det varar två veckor, men ändå. Och limpor står i ugnen.

Den där alldeles nyslipade kniven var väldigt vass, det var himla enkelt att hacka löken, fast tyvärr gled den över mitt lillfinger också och liksom bara hyvlade av en skinnbit och det blödde förvånande mycket.

Annonser

när jag stod och nynnade Te Deum för mig själv i morse, var väl av den arten att bara Guds änglar kan glädjas. Dom är tålmodiga.

Och sen cyklade jag till maxi, jag hade trott att det skulle behövas vantar, men ännu inte. Och mitt i vindruvorna ringde mobilen. Handläggaren, det hade beviljats avlastning nästa vecka. Dessutom på det närbelägna stället. Så då är det bara att säga tack så mycket. Och jag menar det, även om jag hade önskat tisdag – torsdag och man gav oss onsdag – fredag. Jag hade tänkt mig att jag skulle laga lördagens mat där på fredagen, men det kanske jag hinner ändå. Dessutom kommer Yngste med tåget redan på torsdagen, men han kan antagligen umgås med nån kamrat och sin farmor, men jag hade ju velat se så mycket som möjligt av honom. Å andra sidan vågar jag inte tacka nej till avlastning. Det är inte enkelt.

med viss försiktighet vad man läser innan man lägger sig. Jag lyckades lägga mig i sängen när de röda siffrorna i taket visade 00.05 och det var strålande, men om man nu läst nåt man blev riktigt arg på strax innan och dessutom vänster vad bestämmer sig för att höra av sig, då blir det ändå inte den tidiga sömn man hoppats på. Dessutom hade maken, när jag mycket diskret tittade in i sovrummet för att hämta nattlinnet före badrummet, tittat upp och ganska tjatigt undrat om det inte var dags för frukost. Det hade han inget minne av i morse, men när jag tre gånger sagt att det var mitt i natten hade jag hunnit hetsa upp mig över det också.

Och det är en alldeles strålande morgon, en sån där man får ha med sig sen, då när dimman och mörkret sänker sig. Fast lokaltidningens artikel om en konsultrapport, som rekommenderar att man ska bygga om precis utanför våra fönster, gjorde mig mycket stressad, kan jag säga. Om man nu vant sig vid noll insyn, relativt lugn, nån sorts horisont med solnedgång, så är tanken på att först få en byggarbetsplats fem meter bort och sen ett hus där inget hus varit, det känns dystert.

Snart ska jag koka ägg till matjesillen.

makens medicin. Den lätta paniken för ett par år sen när jag kom på det efter 25 mil, men jag kunde plocka ut nytt på apoteket dit vi kom. Numer vet jag inte ens hur man gör med alla dessa olika apotek, så det är bäst att dosetten kommer med.

Och jag har pratat både med rara väninnan som ska knölas in i baksätet efter drygt halva resan och med henne som jag ska träffa lite raskt när vi kommer fram. När vi nu inte har setts på alla dessa år så ska det bli lite spännande, men jag är ju helt övertygad om att jag kommer att känna igen henne. Hon skrattar så bekant i telefon.

Det påstås ska bli varmt i helgen, men packningsneurosen slår ändå till. Och sen tittar jag på lilla väskan och lugnar ner mig, det får räcka helt enkelt. Och som vanligt kvällen innan man åker, så tänker jag – men det här var väl bra dumt, nog har vi det bra hemma, varför ska vi ut och stöka? Och sen hinner vi en halvtimme och jag tycker det är betagande vackert och så trevligt.

så här på fredagskvällen. Jag skickade ju in önskemål om avlastningen i går kväll och fick – till min lätta förvåning – svar i dag. Bra, tänkte jag. Och alldeles nyss läste jag svaret ordentligt, bara två rader men ändå, det räckte för att jag nu ska känna mig osäker. Hon svarade nämligen – ‘Lämna över detta till boenderådet’ och då undrar jag – ska jag lämna det till boenderådet som jag inte har nån adress till, eller är det så att hon skriver slarvigt och menar ‘lämnar’. Än så länge går jag på det sista eftersom det skrivna ordet inte riktigt är hennes grej och det kan vara lätt att tappa en bokstav. Men just den var lite otur för min stress.

Och Yngste hälsar på Tvåan och hennes familj just nu, det är ju enkelt när han har körkort och ev skulle han titta ut till Äldste i morgon. Det hade svärmor fått nån sorts aning om och ringde i eftermiddags för hon ville förstås organisera lite. En bil som går måste fyllas med nånting, i det här fallet kålpudding, som Yngste skulle kunna ta med till hennes bror i närheten och motiveringen var att hon gör så ovanligt god kålpudding, och så beskrev hon för maken hur hon gör. Nu vet jag inte hur det blir. I värsta fall får hon väl frysa kålpuddningen. Tills nästa bil går.