– jag sitter ju ofta i rummet på övervåningen med datorn, samtidigt med öronen fladdrande för att hålla koll på vad som händer på nedervåningen. Och nu var det dags för maken att resa sig ur fåtöljen, jag hör att nånting ramlar i golvet och att det är lite hektiskt och jag ropar ner – ‘hur går det?’, men maken svarar bara att han tappade nånting när han skulle resa sig upp och då gick det inte, men nu gick det, så nu står han upp. Och jag hör att han går in i badrummet. Så nu hoppas jag allt går på räls igen. Men jag sitter alltid beredd. Livet hos oss.

Och svärmor började stressa maken när hon fick veta att vår vän var avliden. Det var nämligen så att han hade rejält med lagerutrymme när vi flyttade från förra bostaden och en hel del grejor som vi inte kunde bestämma oss för vad vi skulle göra med, hamnade där då. Och jag inser ju att nu måste det ordnas. Men svärmor var inte precis inblandad i det där när det hände och inte maken heller, faktiskt, så varför hon nu ska komma med synpunkter och ha funderingar om vilka möbler vi har där – bl a trodde hon att vi har en likadan fåtölj som den maken alltid sitter i lagrad där, och det har vi verkligen inte. Och faktum är att vi har ju inte mer utrymme här än vad vi hade när vi flyttade in, så någon annan lösning måste till. Och framför allt behöver hon verkligen inte oroa maken med det här. Jag försöker att inte hetsa upp mig, hennes ovilja mot att göra sig av med möbler är legendarisk. Om ingen vill ha dom och man inte har plats är det väl rätt klart, kan jag tycka.

– eller möjligen vårdcentralen. Irritation. Den 13 ringde jag till v-centralen för receptförnyelse, makens citodon. Och eftersom det behövdes annan medicin också gick jag till apoteket i dag. Lång kö, förstås. När jag äntligen kommer fram har jag dragit nitlotten, mannen som vill prata och prata, men jag säger vad jag ska ha och får ett nytt blad utskrivet. Men jag var lite förvånad över att jag fick en så liten ask citodon. Och när jag kommer hem och tittar på receptarket finns det ingen citodon angiven. Nä hä. Nog tycker jag att det borde ha kommit in på tio dagar, även om det varit helg här också. Så jag får väl gå in en annan dag för att få ett korrekt papper.

Men jag köpte iaf ett par billiga läsglasögon på coop, dom dubbelslipade fungerar inte så bra när jag ligger och läser och coop var billigare än apoteket. Så nu kan jag plocka ögonbrynen mer energiskt också. Och gammal potatis fanns det till dagens tänkta potatismos.

är inte alltid kompatibla. Och vid min ålder händer det att jag lägger den ifrån mig, det händer t o m att jag tänker så pass lite på den att den hinner ladda ur innan jag minns den igen. Efter att den hade tjafsat en stund med mig visade det sig att Tvåan sms:at om farmors kommande födelsedag och jag kan bara hoppas att mitt sena svar inte störde henne. Jag trodde när jag köpte den att den och jag skulle bli vänner för livet, så blev det inte. Och den har dessutom betytt att jag numer inte ens längre är särskilt förtjust i nokia. Så kan det gå. Jag skulle bara önska att jag orkade ta reda på hur lång tid vi har kvar på vår trista relation. Sen kommer ett nytt och mer bildfyllt liv att bli mitt. Och ert.

Och jag lägger mig relativt hungrig i kväll, relativt för i vår del av världen är det snarast ett lite sorgesamt sug, inte hunger, det är fråga om. Men för min del är det bra. Och nej, jag tänker verkligen inte på badsäsong, jag tänker på mina sommarbyxor. Och möjligen på mig själv i allmänhet.

att det här med en smidig omställning till sommartid skulle fungera? För det gjorde det ju inte alls. Klockan tio när den smidiga omställningen betydde att maken skulle gå till badrummet, började ju tio-nyheterna i fyran och eftersom det ju kunde ha hänt nåt väldigt oväntat sen halv åtta, då senaste nyheterna konsumerats, så var det ju alldeles nödvändigt att se fyran. Självklart. Så det blir en timme minus och inte alls den tänkta halvtimmen. Suck.

Och inte tycker jag personligen att Earth Hour var en så lysande idé heller, mycket beroende på att traktens motorburna ungdom både i går kväll och i kväll ägnar sig åt burnout väldigt energiskt. Det hjälper liksom inte då att kommunalrådet släckte torget, känns det som.

I övrigt kändes det lite exotiskt att sitta på uteplatsen och höra hur det längre bort på svalgången porlades på kinesiska. Världen hos mig.

– det här med snön. Visst hade man plogat upp gatan utanför vårt hus, så det låg en rejäl snövall mellan trottoaren och gatan, och ganska långt ut i gatan dessutom. Så det var bara att ställa bilen i kanten och ta fram lilla praktiska skyffeln och börja skotta, så maken kunde ta sig in i bilen.
Och när vi kom hem, så försökte jag inte ens att få till det med den lilla öppning jag fått till när vi åkte, Det var helt enkelt bara att skotta så maken kom ur bilen också. Det kom förstås en bil och åkte åt andra hållet, som tydligen tyckte att jag var i vägen ändå och tutade till (det var gott om plats för den). Men faktum är att jag kunde inte bry mig mindre. Jag behöver göra det här, om någon är störd – OK, kliv ur den egna bekväma bilen och skotta fortare då. Jag kan stå bredvid och applådera. Och jag vet att vem som helst kan stå här, när som helst. När det gäller maken och hans behov har jag inga problem att ta plats.