– nagellack på tårna. Alldeles snart ska jag måla på lager två, man kan alltid va snygg, som vi säger hemma hos oss. Citat av Ernst-Hugo Järegårds pappa f ö, han var missnöjd med sonens första rollprestation och sa det också, och Ernst-Hugo sa: – ‘men, far, han va ju neeiger’ (på bredaste skånska och mycket länge sen alltså) och lilla pappa svarade (på minst lika mycket skånska) – ‘ja ja, men man kan alltid va snygg’. Fast i mitt fall har jag ju mina svarta blodkärl på anklarna att klaga över, resultat av mina fyra graviditeter, även om möjligen dom två sista gjorde mest för förfallet av kroppen. Men nog är det ett mirakel, att min rätt trötta kropp har kunnat snickra ihop dessa fyra strålande människor. Jo då, maken bidrog på sitt sätt, men det mest arbetsintensiva stod ändå min kropp för, känner jag.

Och det är klart att jag är lite stressad över att i morgon träffa den unga kvinna Yngste fäst sig vid. Jag hoppas så, att jag kommer att tycka om henne och ömsesidigt förstås. Min hittillsvarande svärdotter tycker jag så mycket om, och jag är så glad och tacksam över att Äldste och hon tycks ha det så bra. Det gäller förstås döttrarnas relationer också, jag är lyckligt lottad.

brukar jag veta ungefär varför. Något jag ätit, eller något jag inte ätit (mer sällan) eller något som stressar mig. Fast just nu har det kommit smygande under eftermiddagen, inget som jag direkt kan koppla till vare sig det ena eller andra. Men ont gör det, så där så tanken att gå och lägga sig är inte lockande alls. Känslan att det blir svårt att sova. Å andra sidan var jag uppe och tjoade efter bara knappt sex timmars sömn, och det tycker jag allt är för lite, jag var ju uppe en sväng på mitten också med maken – och det borde betyda att jag skulle kunna sova ovaggad. Om det inte var magen då, den är liksom i vägen i den planen. Mentalt i vägen, inte så där påtagligt som när man är gravid. Alltid något som blir bättre med åren. Jag minns fortfarande när jag väntade Yngste, jag hade tvångstankar om att få lägga mig på magen – som jag aldrig annars gör – så när han var född passade jag på, för jag fattade att när mjölken sen rann till skulle det ändå inte bli så käckt att ligga på mage. Att få sträcka ut sig.

Förresten gick Yngste till kondiset en bit bort före middagen och köpte var sin kaka till kaffet, han hade fått ett relativt positivt besked, och som han sa – ‘det är ju fredag’. Rara han.

Och jag ska göra ett försök med sängen ändå.

– och det blev jag väl inte så förvånad över heller. Jag har ätit oväntade mängder helt i onödan, men är jag trött och lite stressad så överäter jag. En annan dag blir det mer balans. Fast egentligen hade jag nog tänkt mig lite mer struktur över dagen, jag har inte gjort särskilt mycket mer än det absolut nödvändiga. Och ändå gäspar jag. Och så tittar jag på mina händer, i tisdags kväll slog jag vänsterhandens översida i hörnet på den höga byrån, jag felbedömde avståndet och det gjorde rejält ont. Och nu har blåmärket utvecklats från långfingerknogen och ner på halva handen, fascinerande det här med blåmärken och färgförändringar. Min mamma fick ständigt blåmärken, det räckte med att hon petade på sig i princip, men jag nöjer mig i vanliga fall med mina påfallande åderbråck, från knäna och neråt. Kroppsfunktioner. Fast jag inser att många i min ålder har betydligt mer problem med sina kroppar.

F ö fick jag kallelse till mammografi i dag, dom tänker sig kl 8 den 24. Så det blir till att boka om, jag kan inte alls befinna mig drygt fem mil bort kl 8 på morgonen eftersom maken rimligen inte den morgonen heller kan gå upp och göra frukost själv. Och man skulle kunna boka om på nätet, utmärkt, fast det gick bara om man hade kläm på sin e-leg och det hade inte jag. Telefon måndag morgon då, hoppas jag.

till fruktsallad nu. Vi äter alltid lite frukt gemensamt efter makens sista medicinintag och rätt länge nu har vi kört vindruvor från alla möjliga delar av världen, men vintertid brukar vi satsa på fruktsallad. Då skär jag ett äpple, ett päron, en banan och en apelsin i små eleganta bitar, dvs apelsinen skär jag i klyftor utan hinnor, på förmiddagen och sen äter jag själv en liten skål halv tolv och en på eftermiddagen också.

Jag har insett att julfirandet satte sina spår viktmässigt och fast jag hellre skulle ligga på soffan och äta praliner, så är det ingen bra sak. En gång i veckan skriver jag upp vikten, det är så lätt att glömma hur det egentligen är, men nu kan jag se att sista halvåret -12 vägde jag ganska exakt 1,5 kilo mindre än förra året och nu ytterligare 1,5 är ingen bra utveckling. Det kan verka löjligt för den som kämpar med större tal, men jag är ganska kort – 1,63 om jag sträcker på mig – och då märks 3 kilo på kläderna. Så inget annat än fruktsalladen framöver. I princip. Och jag är mer nöjd med att låta bli småätandet, det där letandet efter någon liten distraherande extra belöning i skåpen.

Sen är det en annan sak att jag skulle vilja röra mig mer också, morgonpromenaderna är saknade, men ork och vilja fanns inte i höstas. Så nu väntar jag på snöfrihet också av det skälet.

ska ju vara så väldigt nyttigt. Och hela tiden har jag en känsla av att jag borde. Som livet i allmänhet alltså. Så jag startade ju med linfrön i fredags (?), lägga i blöt och vispa ner i rågmjölsgröten och låta koka med. Som jag hade förstått det, så skulle det betyda att tarmfunktionerna skulle ta nya tag och jublande låta avfallsprodukterna passera i ett nytt och raskt tempo. Det har hittills inte blivit så mycket med det, kan jag säga, utan att gå in på detaljer ingen vill veta. Men jag är ju envis, så jag fortsätter lägga i blöt.

Nu är vi lite olika där också, maken och jag. Han är passionerat (enda passande ordet) intresserad av att tarmfunktionerna ska vara regelbundna och kommer i håg exakt hur det blir. Det gör inte jag i vanliga fall, men eftersom jag nu gjort ett litet projekt med fröna och allt, så kan jag bara konstatera att skillnaden är helt obefintlig för mig.

Men mitt sår i ena mungipan är nu efter tre dagars järnpillerätande mycket bättre, i det närmaste helt bra. Så där samarbetar kroppen lite ändå.

har jag en bunt, liksom svarta långbyxor f ö. Men kjolarna då. För drygt två år sen upptäckta jag att det nog inte fanns nån som gick på mig, lite dystert så där. Vi skulle till Äldsta, så på vägen stannade vi till vid en butik som det händer att jag handlar i. Där var rea, bl a på svart kjol, linne, resår i midjan, flikig nederkant. Så den blev min räddning. Nu kan jag ha flera av de andra kjolarna igen – fast inte alla, kroppen har en tendens att bli mer päronformad med åren, flyter liksom neråt alltihop, men häromdagen när jag provade mig igenom förrådet kunde jag ändå ha flera. Jag funderade en kort stund på om jag skulle sy om den med flikiga nederkanten, men då skulle den ju bli kortare och jag är inte säker på att det skulle vara så snyggt heller, det fick vara.
Men i dag tog jag på den och kände att jag ser definitivt ut som en korsning mellan den onda fen i Törnrosa och signora Corleone. Kanske inte en slump.