är vi hemma igen, båda vaccinerade och med väntetid efteråt. Och parkeringen fungerade också hyfsat. Vi fick var sitt litet kort med nästa tid den 16 mars. Jag tittade förstås på mobilen för att hålla koll på tiden, men dom flesta andra i verksamheten fick var sin äggklocka. Sen blir jag lite irriterad, den trevliga kvinnan som släppte in oss blev avbytt av en ung man (ja, alla är ju unga i vården, nästan åtminstone) som skulle gå och ha kaffepaus och då frågade vår vaccinkvinna – ‘har du koll på dom här då?’ och vi hade faktiskt koll på oss själva. Så nu är vi hemma och avvaktar ev biverkningar. Maken känner absolut ingenting, säger han, jag känner var vaccinationen gick in, men vi får väl se hur det artar sig. Märkligt ändå att plötsligt vara ute och se folk, bara det är underligt. Den stackars mannen med munskydd, som dyker upp med vagnen med min mat på tisdagskvällarna räknar jag inte riktigt som socialt umgänge. Kommer man att vänja sig tillbaka igen, eller har jag blivit eremit nu?

det där med cykeln. Jag körde dit och tittade vid dörren, det fanns ett litet anslag, men det handlade om helt andra saker. Så jag vände mig om och skulle just gå in genom dörren till team sportia när jag ser att det står en skylt vid dörren bredvid – det var cykelverkstan som alltså flyttat tvärsöver den lilla biten gata där. Så jag var rätt tacksam att jag inte hann in på T S, det hade känts lite sorgligt korkat. Och jo då, mina cykeldäck fanns där och han ska ha dom klara i morgon em. Och det är alldeles möjligt att det inte är nödvändigt med dom mer än en månad här, men jag märker att jag tittar ut och tänker – ‘det är nog lite halt, jag tar bilen’ och det är helt onödigt. Jag behöver röra på mig.

Och när jag gick hem passerade jag tandläkaren och övervägde om jag skulle ta det face to face, men avstod, och ringde när jag kom hem. Då var det en annan, mer effektiv och väldigt tjänstvillig, kvinna i receptionen. Inga problem alls, en tid en dag senare bara.

Och semlorna hann vi äta upp innan jag kom på att jag kunde ta den obligatoriska bilden. F ö enades vi om att semlorna faktiskt kunde vara lite mindre, lite mindre grädde också, fast gärna samma mängd mandelmassa.

Och jag förstår verkligen inte – det verkar som om den här texten bara försvinner, inte för att det gör så mycket, men det är PRINCIPEN – och plötsligt blev allting kursivt och det var inte meningen – suck

Svärmor svarade inte i telefon. Så jag gick dit och ringde på båda dörrklockorna. Inget ljud inifrån. Så jag låste upp och gick in och hon sov gott i sin säng. Jag lät henne fortsätta sova och skrev en lapp att jag varit där och att vi hörs i morgon. Den lade jag på mattan utanför hennes sovrum, hon kan knappast missa den tycker jag. Alltid en avvägning, men jag tror att hon behöver sova.

Och grannen med volym hade nyss dörren öppen och hög volym på musiken och det spelades tydligen sällskapsspel, men det var nog förberedelse för att gå och lyssna på Magnus Uggla. Hoppas dom hamnar nån annanstans efteråt. Var och en roar sig på sitt sätt, jag mötte en massa barnfamiljer när jag var på väg till svärmor, dom var tydligen klara med den åldersgruppens underhållning.

Nu har sommardäckens tid kommit – inte mer snö, nu. Och så var vi på födelsedagsmottagning på em. Maken höll ett kort och bra tal. Enormt mycket mat f ö. Erotisk planka. Och folk organiserade snabbt om sig, så maken fick sitta på en bra stol. Födelsedagsbarnets dotter hade skrämt fram två vitsippor – ‘pappa har alltid fått vitsippor på födelsedagen’ – fast hon haft haft en tuva inne en vecka.
Med lite fasa insåg jag att några där tydligen kommer till mig på söndag. Jo, det blir så roligt – det är inte så jag menar, men jag ångrar lite att jag inte satsat på planka, men jag tycker inte det är så kul, och då får man skylla sig själv.

Puh! Jag ska ju resa bort nästa helg för vila och vänskap. Bästa grannen morrade på mig i lördags och framhöll att tåget var ett väldigt bra alternativ. Jag gillar ju att köra bil, men nu tittade jag på väderprognoserna för veckan. Snö, snö och lite mer snö, om jag fattade rätt. Jag gillar det inte, men jag kan ju inte hoppas att hela prognosen ska vara fel. Och jag vet att jag är trött. Så jag beställde biljetter, fast inte från dörren här, för då skulle jag på hemvägen få sitta och vänta en timme i en kolossalt tråkig väntsal en halvtimme hemifrån, så jag kör dit och ställer bilen. I a f kör jag inte hela vägen och det känns rätt skönt när jag nu har bestämt mig. Fast sen skulle det ju betalas också, och man kan ju tro att pinkod är pinkod, men så enkelt var det inte. Jag lyckades låsa kortet, men ringde banksupporten och fick prata med en underbar tjej som tog mig igenom alltihop.
Och nu har jag beställt makens efterlängtade bok – Svenska Lok och Motorvagnar 2009, för medlemmar endast 350 kr, 384 sidor. Låter det inte lockande?

Jag har klagat förut på blanketterna som ska fyllas i när man är anhörigvårdare. Dom är fortfarande likadana och jag hade inte fått ur mig dec än, så när jag ändå satt med posthögen, tog jag den också. Att skriva sin signatur 31 ggr, 2,5  81 ggr och 3,68 12 ggr är illa nog, men sen plockade jag fram skadeanmälan för vildsvinspåkörningen också. Hur  många m var det till vägkanten där jag stannade? Inte den blekaste, faktiskt. Vem tycker jag var vållande? Vildsvinet, helt klart.
Och i posthögen hittade jag en räkning som skulle varit betald förra veckan, men den måste ha kommit då ju. Lite framförhållning ska dom väl kunna ha? Jag också, kanske. Jag brukar klara att betala vill jag bara säga, men ibland är det jättesvårt att öppna kuvert. Vi har alla nån specialitet, det är min. Det finns nog fler konstigheter när jag tänker efter.