faktiskt, i morse. Så mycket som kunde gå fel, gjorde det också. Och jag satt ett tag på sängen, när maken rakade sig, och sa högt – ‘jag orkar inte mer, käre Herre, hjälp mig vidare nu’. Och lite senare än jag från början planerat sa jag till maken att jag tänkte vi skulle göra en utflykt i dag, och han blev mest förvånad och hann liksom inte se alla besvärligheter framför sig. Så vi åkte. Och en väldigt liten regnskur hann det komma också, då var jag lite stressad, men det slutade dugga väldigt snabbt.
Och mitt mål var S:t Petri kyrka, jag har läst mycket om den och velat se den i flera år. Och man kan säga att det inte var överdådigt skyltat, det var det inte. Vi irrade runt och plötsligt hojtade jag, för jag såg mörkt tegel genom lövverk, så vi svängde runt lite mer. Och ingångsdörren var verkligen inte optimalt placerad för maken, snedställt kakel är inte hans bästa underlag och dörren är medvetet gjord liten och lite trång. Men det var ett alldeles underbart rum, en stillhet som är sällsynt. Jag var så tacksam.
Och sen hade det väl snarast blivit dags att äta nånting och jag siktade på ett mål som maken sett fram emot, enligt deras hemsida skulle det nog vara möjligt att äta något på deras café. Fast där fanns inget annat än mycket stilfulla tårtor, inget ens av macktyp, så trots att maken tagit sig en bit över en grusplan, över en stenlagd gård och satt sig på en inte alltför bekväm stol – när jag sen kunde reka sortimentet – så bestämde vi oss för att gå därifrån. Och jag ska bara säga att där satt några trevliga damer vid serveringen och frågade om dom kunde hjälpa mig och flytta bord och så, det var himla rart. Men vi satte oss alltså i bilen igen, maken med förvånande gott humör, trots att det alltså inte gått som vi hoppats.
Vi åkte vidare. Och maken hade varit på nästa ställe för väldigt länge sen, man hade byggt ut nu, bl a ett vackert orangeri där vi satte oss, maken med havsutsikt. Och jag gav mig iväg för att beställa och hittade då den goda maten på bilden under. Så gott och vackert. Och vi satt där, i den vackra miljön, med porlande vatten, vinstockar i taket, mat som kom till oss med en trevlig servitris, så småningom en god kopp kaffe också med en liten kringla. Ljuvligt.
En och annan fjäril fladdrade också runt. Så den enstaka getingen störde oss inte så nämnvärt, inte heller de tre mycket självsäkra damerna ett par bord bort, övre medelklass så det var komiskt, och när jag var i väg och beställde maten och kom tillbaka sa maken – ‘ja, nu har dom hunnit slakta och flå halva bekantskapskretsen’.
Men för oss var den här dagen ett välsignat avbrott i vår vanliga tillvaro. Att vi kunde. Att allt var så vackert. Att det verkligen var så bra. Vi kommer att kunna tänka på det här med stor tacksamhet.
Tigerliljan's Weblog 