– när drömmar går sönder, var rubriken i dag på ett stycke i SvD av Karin Thunberg. Och jag har haft det bakhuvudet s a s under dagen, och mycket tyckte jag var väldigt klokt.

Häll i, var det första H:et. Helst något varmt, té eller kaffe. Och nog ska jag försöka komma ihåg att stoppa in en mugg i mikron när det börjar krypa av den där lätta oron, som snabbt kan bli värre.

Håll varm, var det andra. Inte bara i akuta chockfaser alltså, att se till att man kan ta en liten filt eller så. Och jag fryser ofta, så det tror jag också på.

Håll ut, det tredje. Alltså att stanna kvar hos den som drabbats av svåra katastrofer. Det låter säga sig, kanske, men också det där att sätta sig i stillhet tills fasan klingat av så pass att man kan starta med att hälla i sig något varmt.

Och det fjärde? Håll tyst. Och jo, jag tror nog på det också i många fall, det finns så många som ska ge goda råd i situationer dom inte vet så mycket om. Däremot trodde inte hennes sageskvinna så mycket på att hålla om, det som jag hört så många säga i katastrofsammanhang – ‘ja, jag höll om dom’ och jag har alltid tyckt att det är väldigt dubbelt, för min del är det inte alls säkert att det skulle vara tröstande att någon jag inte hade någon som helst relation till stod där och var god och erbjöd mig kroppsvärme. Och jag är fullt medveten om att jag vid ett tillfälle, när mycket gick sönder, blev hållen om av någon jag hade en ganska begränsad – men dock – relation till, som stod och höll i mig i fem minuter kanske. Och sen kunde jag plocka ihop mig själv igen. Men jag skulle vara försiktig att hålla om någon annan i dagar som kommer.

Men för all del, den som vill och behöver, kom i min närhet, så håller jag. Men jag kan erbjuda en kopp kaffe eller té och en filt också.

På olika sätt. Alla dessa klockor vi har. Yngste tyckte det var överdrivet att ha klockor i badrummen, själv tycket jag det är enormt praktiskt. Och almanackor har vi. Det här är också en sorts almanacka. Maken fick den för många år sen. Jag lyckades inte få med riktigt hela på bilden, men det är 54 rutor, för att det ska passa inom ramen, men varje ruta är i princip en vecka, speglad i samma äppelkvist. Jag tycker mycket om den. Fast man ser tydligt hur lite grönska det egentligen är.

Notera tomteblosset längst ner.

Och maken mäter på sitt sätt. I morse bytte jag raktvål åt honom och han tittade och sa – ‘vet du vad jag tänker när jag får en ny?’ – och jag trodde att han tänkte på den gången han var på kurs i London och hans rumskamrat tittade på makens raktvål och tyckte den såg besynnerlig ut, han hade en annan teknik, som maken anammade där och då.
Nej, det var inte alls det han tänker på numer. – ‘Jag tänker – lever jag till dess att den tar slut?’.

– nu är vi hemma efter en obeskrivlig dag.

Vi hade fått en akuttid på VC kl 10. Den alldeles sprillans nye (för oss, han var inte jättefärsk så) läkaren som hette Kristoforos gav oss en akutremiss till skiktröntgen i större staden, sex mil bort. Så jo då, maken var ju symptomfri så jag gasade på lilla bilen och halv tolv var vi inne på akuten. Kvart över sex i kväll åkte vi därifrån. Den akuta skiktröntgen ägde rum 17.20. Och det var omöjligt att få några besked om tidsperspektiv under dagen s a s. Halv tre kom Florence Nightingale nästan personligen in med varsin ostmacka till maken och mig. En dag med en ostmacka är inte en helt lyckad dag, blodsockermässigt, för mig.

Så nu är jag lite slut. Resultatet då? Jo tack, det syntes ingenting på bilderna av hjärnan. Och som den mycket unge läkaren sa med lätt amerikansk accent – ‘en gång är ingen gång’, så med denna förtröstansfulla mening ringande i öronen åkte vi hem. Och åt den snabbt mikrovärmda kycklingrätt, som låg i kylskåpet.