– som vanligt, mitt mörker, mörkret så här dags är inte alls skrämmande, det är vilsamt. Jag vet att jag snart bör lägga mig, det är viss osäkerhet om nattsömn i mitt liv och den behövs också, för dagarna. Men mitt mörker.

Och jag tänker på att i morgon ska jag pudra kycklingen med mycket paprikapulver och pressad vitlök innan den åker in i lergrytan i ugnen. Jag har gjort det många gånger och jag tror att det kommer att gå bra i morgon också. Fast det finns en liten fladdrande osäkerhet, tröttheten som känns förödande då och då här, då när jag blir osäker om det kommer att gå, allt det som måste gå. Jag vill tänka att jag är en stabil person, jag vill tänka så, men hur mäter man det? Jag minns när maken blev sjuk – ständigt detta återvändande – och någon frågade – ‘hur länge tror du att du orkar så där?’ , och jag självklart svarade – ‘jag står upp så länge jag måste’. Självklart, för att det inte finns något alternativ, man kan inte planera ett sammanbrott, vare sig ett mindre eller ett större. Man måste tro att det går. Sen gör det inte alltid det. Då får man förhålla sig till det.

Men i morgon går det. I dag gick det. Tror jag.

är det i dag.

Och natten blev bättre än jag fruktade i går. Maken sov ganska bra, vaknade visserligen mycket tidigt och hade små muskelskälvningar efter badrummet, dvs min madrass skakade också, men själv hävdade han att han låg alldeles stilla.
Han hade svettats ganska rejält under natten. Och vid frukosten hade han så där 38,5 så han fick stanna hemma från kyrkan, han insåg själv så småningom att det var bäst att spara på dom krafter som finns. Hans dagliga maratonlopp kräver sitt. Och när jag kom hem igen hade febern sjunkit, väl så långt. Men det var rätt mycket som blev virrigt under morgonen, så jag känner mig inte alldeles lugn och glad.

Men jag ska göra en gryta med champinjoner, lök, zucchini, tomatpuré och rödvin.

– den där när marken skakar. Maken ropade på mig förut och han lät alldeles halvkvävd, jag gick försiktigt nerför trappan. Han såg rädd ut och sa – ‘jag är så varm’, men jag kände på hans panna och den kändes alldeles som vanligt, men han var obekväm, det var tydligt. Jag sa att han kunde väl gå och vila lite, även om det var tio minuter innan han brukar gå (ja, vi har regelbundna vanor) och han reste sig ur fåtöljen och jag lade handen på hans rygg för att hjälpa den sista centimetern. Och hans rygg var alldeles fuktig av svett. Så brukar det inte vara.

Han gick uppför trappan och jag stod kvar nedanför och kollade. Jag hörde att det gick bra för honom att gå in och lägga sig och stänga dörren. Och jag stod kvar, med alla katastrofsystemen påkopplade. Hur kommer det här att gå? Vem ska jag ringa? Vad ska jag säga? Vilka rutiner finns det? Väldigt många tankar som snurrar, mycket fort. Ska jag gå upp till honom? Ska jag låta honom vila i alla stillhet?

Och jag hade svårt att se bokstäverna i bönboken. Men jag kokade té, som vanligt, och jag gick upp till honom och hämtade, som vanligt, och han tittade upp och sa – ‘nu känns det mycket bättre, det gjorde så ont förut. Hur kan det komma sig att jag inte har någon känsel, men att det gör så ont?’.  Och jag vet inte, jag vet verkligen inte så mycket.
Men jag tänkte igenom en hel del olika scenarior, då, nyss.

I går var paniken obehagligt nära. Att leva på gränsen för egen del är en sak, att balansera på sin egen slaka lina.
Men när det gäller någon annan, som dominerar så många aspekter av mitt liv. Det är klart att den grundläggande upplevelsen i makens och mitt senare liv, hur han åkte iväg med bilen i full fart med tanken att komma hem om sex timmar, och det sen tog 20 timmar innan vi sågs och då var han en annan man, det finns alltid där.
Hur kommer andra förändringar att ske? Vad är tillfälligheter? Vad är tecken på något som är irreversibelt?
Jag kommer aldrig att kunna veta i början av en förändring. Och som sjukvården är organiserad finns det ingen att fråga. Vem skulle bry sig? Vem har kunskap och engagemang? Vår vän, som dog för ett år sen, var mitt outtröttliga bollplank och min tröst. Nu kan jag bara minnas allt jag frågade honom, och det är bättre än ingenting.
Men jag har bestämt mig för att (försöka) lägga paniken på is, fortsätta titta, iaktta, registrera. Hoppas och be att de kommande tre veckorna med olika saker inplanerade kommer att gå, på ena eller andra sättet. Sen ska jag ta kontakt med hans läkare för nån sorts provtagningar och diskussion. Sverige är ju organiserat så att det inte är någon idé att planera någonting före 15 augusti. ‘Alla’ har ändå semester. Fast inte min oro. Men den får vänta, så mycket det går.