– eller viskar iaf. Fast sängen jag nyttjat de senaste två nätterna är också bekväm och där får jag ha fönstret öppet lite mer och jag vaknar visserligen av den annars pågående vanan nån gång under natten, men då kan jag ligga kvar och tänka att det är ganska skönt att kunna göra det ibland.

Men i natt regnar det kraftigt utanför fönstret och jag vet att i morgon ska jag duscha maken, byta lakan, tvätta och göra pasta amatriciana. Det blir bra.

Jag önskar förstås att jag ska få sova rätt mycket i natt, nattsömn är något att vara tacksam för, när man inte får blir livet gråare, det blir det. En del av dom begränsningar som livet här innehåller. Och jag minns när Yngste hade en period – kanske var han fem – sex år då – när han vaknade på nätterna och jag tog extramadrassen och lade mig bredvid hans säng, och jag tänkte – ‘det går över’. Det gjorde det, men numer har jag förvärvat sömnstörning.

på det där programmet om att det inte alls är så farligt att bli gammal, eller vad det nu hette, det första åtminstone handlade om den fantastiske husläkaren som cyklade till patienterna, jag såg program med honom för några år sen. Och nu hade han pensionerat sig själv och gav sig en helt annan tillvaro. Och det är klart att det grep mig väldigt att han själv sa att skälet till hans avslut av den aktiva läkarbanan var att han kände att hans hopp hade nästan tagit slut, han orkade inte ge hopp längre till patienterna. Han såg så mycket elände att det överskuggade allt annat. Och det kan jag kanske relatera lite till, i mitt enkla hörn av världen. Samtidigt finns det så mycket som är gott och vackert och lysande, även om allt är skört.

Och jag vet verkligen inte om inte just medvetandet om det bräckliga och sköra kanske också bidrar till skönheten. Stråket av vemod förhöjer sommarens känsla. Nu menar jag inte den skärande förtvivlan, sorgen som drabbar som ett knivhugg, jag menar bara känslan att med lugn kunna se olika aspekter i kalejdoskopet.

Kanske är vi ändå dåliga på att förklara för varandra när vi har bidragit med nån sorts hopp för någon, hopp ser så olika ut, tänker jag.

om hur vädret ‘ska’ bli i morgon, jag gissar på regn. Möjligen försöker jag ta en liten promenad, efter frukost – som alltså måste fixas relativt tidigt, så maken hinner raka sig och få på sig kläder – så kommer journalisten från förra veckan tillbaka, bilderna gick inte att använda. Och det betyder att jag måste försöka se prydlig ut i morgon också, ett elände det här. Yngste var förstående, han märkte att jag inte var riktigt nöjd förra gången med själva fenomenet.

Och jo, jag har fått texten och läst igenom den och gjort ett par små korrigeringar. Sen blir säkert nåt fel ändå. Och vid det här laget har jag lärt mig att folk läser knappt det som står och missuppfattar lätt ändå. Sen glömmer dom också, och det är bra. Och jag är inte alls bekväm med tanken att veckan efter – ungefär så länge varar det – så tittar folk till en extra gång. Ja, jag ångrar att jag sade ja.

Men jag kan stå för det som skrivits, det får vara bra så.

kan man säga, sammanfattningsvis. Det här när huvudet alldeles för ofta känns som om det mest är rotmos därinne – och jag har alltså inte ätit rotmos sen Hannibal gick över Alperna, så det är enbart en känsla. Och jag tappar ord, det är inte alls behagligt. Och framför allt skulle jag verkligen önska maken att ha en roligare fru, för särskilt rolig är jag inte att leva med. Jag förstår det. Att kunna sprudla lite mer i vardagen, det skulle vara grejor det. Fast när jag tänker efter är det nog rätt länge sen jag var sprudlande, om ens nånsin. I så fall ingår det i allt jag glömt.

Och jag börjar fundera på om jag skulle skicka julkort, riktiga, i år. Det är så länge sen att omgivningen inte kommer att tro sina ögon. Det är bekvämt med nätet, visst, men riktiga färdigutskrivna papper i brevlådan är ändå annorlunda. Jag gissar att det inte blir av.

Och det hugger i hjärtat när maken ligger i sängen och säger – ‘jag skulle vilja ta hand om dig’, och jag vet att han menar det, och jag vet också att aldrig nånsin kommer nån att ta hand om mig. Min tro på Gud och änglar och helgon är djup och tacksam, men det hindrar inte – faktiskt – att jag då och då saknar den ömsesidiga mänskliga relationen, där man tar hand om varandra. Och jag är verkligen inte otacksam mot goda vänner, inte alls, men den vardagliga ömheten, den där någon annan kan gå ut med soporna, den saknar jag. Mycket.

– kakelväggen, alldeles framför näsan. Och hur det hände är lika förvånande varje gång. För min del behöver det inte vara så mycket heller. Dagen var vacker, jag bakade limpor som spred en doft av lugn och frid i omgivningen. Och så skulle det bli lunch, jag stod där med potatisklyftorna i ugnen, brysselkålen som skulle hyfsas och läggas i kastrullen, köttet som stekte och såsen som innehöll rätt många ingredienser. Ett par händer till hade inte skadat, och jag kände ett stråk av panik. Men det blev god lunch och vi åkte så småningom till kyrkan, bilrutorna skulle skrapas och tiden smalt ihop.
Det var så vackert i kyrkan, ljusen glimmade, de vise männen hade kommit fram till krubban med Barnet, allt var så fint och jag var oändligt tacksam, Guds godhet var så tydlig. Och vi åkte hem, maken ska bara gå till badrummet innan han ska vila, och där hakade det upp sig på något sätt. Jag är lite tung i huvudet, maken klarar inte riktigt att lyfta fötterna som det behövs för att få på innebyxorna och jag står nedböjd i en obekväm ställning och plötsligt tar bara all kraft slut. Totalt. Men naturligtvis ser jag till att det yttre fungerar, maken får sin vila, vi äter det goda brödet. Och samtidigt är jag bara helt utmattad. Jag förstår faktiskt inte varför den här gången.
Jag kan bara hoppas att ny kraft kommer att rinna till under natten. Annars får morgondagens aktiviteter ändras om, på något sätt. Hur kan jag inte riktigt tänka mig just nu.