är svårt att bedöma. Klart bäst var att maken inte hade några hål.

Men jag råkar ju avsky att ta bilder på tänderna, det gör fortfarande så förtvivlat ont i mjukdelarna. Och sen gräver damen runt och kletar och putsar och grejar. Och sen får man sitta och vänta med mix megapol i öronen runt omkring, så hemskt. Två män som satt och skrattade åt varann så högt att det inte gick att höra nästan nåt av vad dom sa, nästa gång ska jag ta med hörlurar och lyssna på vad som helst annat i mobilen. Och sen kommer då äntligen tandläkaren himself och fortsätter gräva runt och hittar ett ‘litet’ (säger dom alltid) hål under en gammal lagning. Jag måste alltså dit igen. Och det blir ännu dyrare.

Och jag överdriver alltså inte ett dugg, jag är väldigt nära sammanbrottets kant där hos tandläkaren.

Och sen åkte vi hem via maxi, maken satt kvar i bilen och jag sprang in. Och ut.

– eller hur man nu ska uttrycka det. Efter potatismoset kände jag att jag nog kunde stå upp iaf, så vi åkte till huset Äldstes familj bor i nu, knappt tjugo minuter från oss. Många flyttlådor fanns det och Äldste var och hämtade mer möbler, det blir nog bra. Rymligt och ljust och varmt och trevligt. Fast jag avundas dom inte flyttlådorna.

Och jag tror egentligen att jag skulle låtit bli den sista koppen kaffe, trots mjölken. Jag är rätt blek, blekare än vanligt så här års vågar jag påstå. Och lite knäsvag är jag också. Men jag tog lite yoghurt här hemma och jag insåg att jag inte skulle stanna på vägen vid maxi och handla. I morgon får jag lösa det. På något sätt. Och jag är så slut att jag rentav tänker lägga mig samtidigt med maken, har väl inte hänt på väldigt länge. Jag förstår inte varför det blev så här.

nu ingen missuppfattar – jag önskar maken ett så långt och så bra liv som möjligt. Och jag jobbar på det varje dag. Jag håller alla detaljer i huvudet, jag kämpar med alla praktiska problem, jag uppmuntrar så långt min kraft räcker.
Och han är en fantastisk person, som bär sin sjukdom med stort tålamod.
Bara så att det är sagt. Sen är det en annan sak att jag inte riktigt orkar det jag ville, men den som skulle göra det bättre kan gärna avlösa mig. En stund.

Det verkar larvigt att gnälla över snön. Men det är så mycket mer för mig. Om en månad är det sex år sen maken satte sig i bilen en eftermiddag, en vanlig hösteftermiddag, lite huvudvärk hade han, men annars pigg och rask – han sprang nerför källartrappan till garaget.
Sen kom han inte hem igen.
På morgonen fick jag ta bussen i ett förfärligt snöoväder, jag hade med extranycklarna och fick gräva fram bilen ur den snödriva den stod i och köra upp till sjukhuset och parkera bland dom alldeles nya snövallarna. Och sen hissen högst upp i sjukhuset där maken låg, förlamad och likblek, bokstavligen.
Det är inte rationellt, men såna här tidiga snöfall får mig att må illa. Vad händer den här gången?
Ni andra får gärna jubla och kasta snöboll.

 

Till er tjänst. Yngste har inte vanligt helgledigt den här gången. Dom släpps inte förrän 16 i morgon, men har måndag ledig i st. Eftersom jag inte var riktigt säker på om tågen gick som vanligt en lördag sa jag att om det inte går några tåg kan jag köra upp och hämta dig. Nu kollade jag och det fanns ett tåg, som han antagligen inte skulle hinna med och sen gick det ett 1½ tim senare. Men då blev han lite nja, irriterad kanske, och tyckte att då var det ingen idé att åka hem alls. Så jag greps av mamma-dåligt-samvete för att jag tyckte att det är lite jobbigt att åka fem timmar för att han inte orkar vänta på tåget.
Men Äldste tyckte att det fick han väl ta. Så det får väl bli så. Trist.