Egentligen

skulle jag gå och borsta tänderna nu, i sht som jag ordentligt satt på mobilen för väckning, men det känns som om det är bättre att sitta uppe en liten stund till. Det slog till med ont i mellangärdet nyss och kanske skulle jag ta mig ett glas vatten, men obehagskänslan är så påtaglig att jag inte vill gå in i badrummet än. Känslan ungefär på samma nivå som på den tiden jag fortfarande åt gröna äpplen.

Ett halvt glas vatten, svalt med långsamma små klunkar, gjorde det hela bättre. Som om nånting satt sig på tvären i tarmsystemet. Nog är det rätt fantastiskt att det mesta fungerar nästan alltid.

 

Att förbereda sig lite

i god tid. Alltså tvättar jag håret i kväll så att det inte känns helt fel att tvätta det på torsdag igen. Och jag har inte berättat för maken om den icke-fungerande hissen, han har redan börjat diskutera programmet för helgen och jag orkar inte ta detta extra orosmoment nu, drygt en vecka i förväg. Flexibel och förändringsbenägen, nja inte så värst jag heller om man ska säga som det är, men jämförelsevis – jo då.

Och annars har det varit en bra dag, jag flyter liksom fortfarande på lyckan att jag fixade en massa grejor både i går och i dag. Det krävs inte så mycket för att jag ska vara nöjd. Tror jag. Och på söndag em åker vi till Tvåan för att gratulera äldste dottersonen, rara han. Tvåans tårtor brukar dessutom vara i särklass, hon har fått en särskild bakningsgen, oklart varifrån.

 

Detaljerna man tar till

Äldste ringde på vägen till sjukhuset där makens morbror finns, en och en halv timme i mörker och regn. Och vi pratade an lång stund av hans resa. Och jag traskade under tiden runt i lägenheten och skurade handfat och putsade speglar i badrummen och plockade frenetiskt. Och visade maken hus på hemnet – det är en annan historia iofs – under tiden och plötsligt gav datorn, eller snarare anslutningen upp, så när maken skulle få se intressanta bilder så blev det bara vitt. Han trodde att det var mitt fel, men den gången var jag helt oskyldig. Det tog bortåt en timme innan datorn har börjat bete sig som folk igen, inget kom upp, varken bloggar eller fb. Men nu.

Och vi väntar. Maken borstar tänderna.

 

Det var så strålande vackert

utefter vägen. Och resan gick bra, jag kollade upp ett elegantare matställe utefter vägen och hann tänka – ‘men lax låter väl bra’ och sen upptäckte jag att det är ju inte augusti längre och betala 185 kr för strömming ville jag inte. Sannolikheten att det skulle vara ben i den bedömde jag dessutom som rätt hög, så jag stannade på ett ordinärt McD och tog en kycklingsallad i st. Gott och närande på sitt sätt.

Sen kom jag i god tid och stålande solsken fram och kunde gå in i kyrkan och ta min vanliga promenad runt i rummet och tända ett ljus vid Madonnan och gå vidare och plocka upp min lilla bönbok och be för dom som är mig nära, och sen var det dags för eftermiddagens gemensamma bön och minsann – min värdinna kom precis in genom porten när jag stod längst ner i kyrkan. Sen gick vi och drack lite kaffe, sittande ute i strålande solsken och så en promenad utefter sjökanten, nästan vindstilla. Goda samtal.

Och maken? Inte så vidare värst kul, faktiskt. Mycket praktiskt som trasslade. Jag pratade med honom när jag kommit fram, och han var inte glad. Men jag inser att det är ingenting jag kan göra just nu, det får lösa sig där han är. Och jag tänker på att Äldste sa redan från början när jag sa att han får telefonen med sig – ‘men är det så bra? Tanken är ju att du ska kunna koppla av?’ och det är inte helt enkelt. Jag skulle verkligen önska att det fungerade annorlunda och bättre för honom. Men jag orkar inte riktigt det just nu.

 

En liten eftermiddagslur

händer ofta. Fast i dag somnade jag före lunch, det är väldigt ovant, helt förvirrat att vakna och klockan var tio i ett. Jag fick inte alls ihop det. Men nu har vi ätit och limpdegen står i formar, jag gissar att jag är nästan vaken igen. Och den strålande morgonen har blivit något helt annorlunda, ganska grått, och jag undrar om man blir uppiggad av att läsa om Winston Churchill, som är den återstående boken i lånehögen.

Och jag funderade förut, det är nio år sen maken blev sjuk i höst. Ganska länge, noga räknat. Och jag tar en dag i taget och tittar mig då och då över axeln. Jag minns fortfarande alldeles klart hur det var att vara gift med en frisk man, samtidigt som jag förstår att för nästan alla andra flyter tiden ihop och sällan minns någon längre maken som frisk. Och ingen vill tänka på att det kan hända vem som helst, när som helst. För egen del har jag möjligen blivit lite mer hypokondrisk i mitt inre, det behövs inte kännas mycket förrän jag ser katastrofscenarior framför mig. Och självklart har de senaste fem åren lagrat på tyngden på axlarna betydligt. Jag är betydligt mer misstänksam mot omgivningen. Jag vet att människor är kapabla att göra saker jag inte trott om någon berättat det för mig.

Det finns godhet och omtanke, jag håller fast vid det, men jag kan inte helhjärtat lita på att den gäller mig.

 

Nu är det bara vi

igen – maken och jag. Lite ledsen får man vara när dom åker, ens älskade barn. Jag såg tåget rulla i väg. Om drygt sex timmar är han framme. Och maten var god, sista biten av chokladtårtan gick åt, med en mugg kaffe. Maken dricker numer sällan kaffe, vill inte alls ha muggen efter maten och då blir det inte av att jag gör en åt mig själv. Kanske ska jag göra det ändå, bara åt mig.

Jag är trött. Jag vet. Det här att ta hand om sig själv mitt i allt ihop är inte alldeles enkelt. Jag tittar runt omkring mig och ser så mycket jag skulle kunna ta tag i, ordna till. Samtidigt är det hela tiden den här lågintensiva oron under ytan, den tär, den som inte syns för andra.

 

Ganska förfärligt

blev det en kort stund. Jag började ju i god ordning med en kortare morgonpromenad – i morgon tror jag att jag ska satsa på broddar ffg, för det är enormt mycket is i skogen.

Det ringde på dörren också och jag störtade ner. Utanför stod en kvinna med mycket stark brytning och sa – ‘så rååålit att nån är hemma’ samtidigt som hon tog fram ett av dom typiska reklambladen från Jehovas Vittnen, och jag är startsnabb i det läget, så innan hon hunnit mer hade jag sagt – ‘nej tack’ och stängt dörren.

Och så småningom cyklade jag till biblioteket och lyckades låna tre böcker, en av dom tillhörde ‘kulturåret’ så då kan man inte låna den i apparaten utan måste gå till disken, händer mig hela tiden. Sen bor Bästa Grannen alldeles bredvid, så jag gick upp till henne också, det är alldeles för länge sen, hon betyder mycket för mig. Och vi satt där och pratade och plötsligt drabbades jag av något mycket obehagligt, hjärtat bara rusade i väg och jag blev alldeles yr och skakig, hade inte kunnat resa mig om det hade varit så, nånstans mellan fem – tio minuter innan det gick över. Men nu är det bra igen. Hoppas jag. Och det har aldrig hänt förut, men händer det igen så får jag väl fundera vidare. Jag är ju frisk, som bekant.

 

Den här kroppen

som tjänar mig ganska bra – jag är tacksam. Vid min ålder förmodas man tydligen vara inkontinent och det ena med det andra, nyss pratade man om alla förfärligheter som drabbar kvinnor vid vaginala förlossningar, och jag har ju varit med om fyra, och allt annat livet fört med sig – nå ja, om man kan se sig som bättre begagnad får det vara bra så. Men lite ont här och där gör det. Och senaste gången jag var på massage hade hon ingen almanacka för 2013, så det blev ingen ny tid bokad. Nu försökte jag ringa i kväll, men tydligen hade hon annat för sig, inget svar. Och jag som har relativt svårt att ringa upp såna samtal, nu måste jag ladda igen i morgon.

Jag kan aldrig tänka mig att nån blir glad när jag ringer. Nu blir väl just ens massagemänniska himla glad, rimligen, smöret på brödet och så, men för min uppringningsstress betyder det inte så mycket.

Men min förmåga att föra rationella resonemang har väldigt lite att göra med hur det känns.

 

Undrar om det piggar upp

promenaderna. Jag lyckades skära mig i vänster långfinger när jag skulle skära limpa förut, ovanligt klantigt. Och jag rotade fram ett misslyckat plåster, som tog väldigt mycket plats s a s. Sen tvättade jag håret och det mådde inte plåstret bra av, blev liksom ännu mer platskrävande.

Sen greps jag av tanken att hälla upp ett glas vitt, så här på helgdagskvällen, Orvieto närmare bestämt – förstås – och så skulle jag ta glaset och tändaren och cigarillasken och gå ut på uteplatsen, och nånstans där hakade det upp sig och jag hällde en matsked vin i promenadskorna. Hej och hå. Och det berodde delvis på att jag inte hade koll på plåstret. Och nu har det nästan släppt dessutom. Jag verkligen avskyr såna där sår som är snedskurna hudflikar.

Och sen försöker jag fundera på vad som egentligen är mitt problem. Vi fixade ju svärmors 90-årsdag, för det blev lite rörigt i planeringen där och allt blev så bra när vi=jag grep in. Men nu är hon på gång igen, hennes äldste lillebror fyller snart, och hon har stora planer om vad hon ska göra. Hon är ju inte precis yngre nu. Drygt tre veckor kvar. Jag suckar lite lätt när maken gastar åt henne i telefon.

 

Lite osäkert blir det

När jag lade mig i går visste jag att dagen som skulle komma innebar lite ändringar i rutinerna. Det räcker för att jag inte ska kunna somna på länge. Men å andra sidan vet jag att jag klarar en dag ändå. Tror jag.
Så jag steg upp när klockan ringde, hjälpte maken till badrummet och tillbaka till sängen. Klädde på mig, läste morgonbön och väntade på telefonsamtalet. En timmes samtal med flera, och mot slutet började jag koka gröten till mig och maken.
Så långt, allt väl. Sen, när vi äter tittar jag i almanackan och upptäcker att psykologtiden, som jag visste om, inte som vanligt låg kl 15 utan 11. En helt annan sak. Men det ordnar sig, maken kan mycket väl gå och lägga sig vid halv tolv som vanligt. Jo. Fast dom här hacken i rutinerna, som det inte är säkert att han kommer ihåg, betyder ändå att nånting blir lite skevt därinne i det minne jag inte förstår mig på.
Efter lunchen ska jag cykla och handla och säger – ‘jag ska handla och är hemma efter tre’. Visst, vi är överens. Och jag tänker att jag har bra marginal där. Men sen kommer nån fram på maxi och vill prata en stund om något som är svårt och det går inte att avbryta. Det går faktiskt inte. Och på coop blir det totalstopp i kassan, så där riktigt. Så jag är hemma exakt tre. Och maken ropar att han ska gå och lägga sig nu. Neeeej, inte tre väl? Jag plockar i mina kassar och argumenterar från köket. Han har fäst sig vid ‘vid tre’ och tänkt att det var något han skulle göra då, och det var antagligen att gå och vila, så han sitter inte i fåtöljen, som jag tror – jag ser inte genom väggen liksom – utan han står halvvägs upp i trappan och kommer ingenstans för han vet inte vad han ska göra. Men jag går dit och förklarar att det löser vi, bara han går uppför trappan helt, så kan han vända där uppe och gå ner igen och sen är det som vanligt. Så gör vi.
Det är alltså väldigt osäkert att ge honom instruktioner eller info öht, det kan landa hur som helst, verkligen. Och just nu sitter han och läser en bok om Östeuropas historia, som han är väldigt road av, och berättar långa stycken ur. Det fungerar. Men jag känner att det här att lämna hemmet är lite svajigt. Jag måste självklart då och då. Men lite svårt blir det.