Tvålautomaten

gav nog upp ändå här i dag. Den ville inte alls mitt på dagen, så jag tog ut batterierna och satte in dom igen och det verkade som om det var klart. Men sen stod jag och läste vesper och hörde ett konstigt surrande. Att det inte var mobilen hörde jag, men kunde det vara någon vid dörren? Kanske hade dörrklockan gett upp? Nej då, det var tvålautomaten, som stod och hostade upp tvål med ojämna mellanrum. Till slut hade den nästan tömt sig, så jag stängde av den och har tills vidare lagt fram en vanlig fast tvål, men det är inte så praktiskt för maken. Jag får väl kasta mig ut på nätet igen. Jag har aldrig förut fått ner den i vattnet, men det var tydligen väldigt knepigt.

 

För säkerhets skull

skrev jag en liten lista i går kväll på vad denna dag kunde ha för utmaningar. Och jag lyckades skriva ett tackkort och ett grattiskort och posta samtidigt som den där delgivningsbekräftelsen. Och jag fick tag på en klocka med siffror i taket, som jag hoppas är enklare att ställa in än den där svindyra jag köpte till vårt sovrum. Jag ska testa den här billigare varianten i kväll, när maken gått och lagt sig, annars har han en massa synpunkter, som jag inte orkar med. Jag minns när vi varit gifta ett år eller så, och jag kom hem och hade köpt en ny klocka och han blev alldeles upprörd. Hade jag bara gått och köpt en klocka? Utan honom? Men han var ju familjens klockexpert! Självutnämnd, skulle jag vilja säga, jag fick min första klocka när jag var fyra, och har nog tyckt att jag klarat tidsmätandet hyfsat. Men jag är faktiskt sliten, jag märker att jag lätt tappar detaljer, därav listan i går kväll. Fast jag har kvar punkten ‘bank’ fortfarande. Jag har betalat boken, som kom från bokklubben häromdagen, och som maken får med sig till avlastningen (han har inte sett den än, annars börjar han läsa den redan, och det är inte tanken), men det skulle betalas en liten medlemsavgift också. Jag lyckades rafsa fram pappret vi fått om det, och där fanns ett nummer angivet, som var alldeles för långt, och som mycket riktigt inte fungerade alls. Så nu måste jag väl skicka ett mail till avsändaren av pappret och fråga hur han egentligen tänkt. Eftersom han råkar vara en märklig person, som sällan tycker sig göra fel, så känner jag mig klart irriterad redan från början. Jag försökte komma runt det hela genom att leta upp äldre mail från den lilla föreningen, men eftersom man annars träffades fysiskt, brukade man ta upp medlemsavgiften då, så något banknummer gick inte att hitta den vägen.

 

Motsträvig

är väl ordet om datorn i dag. Det började redan i går kväll, den tokfastnade i fb, ingenting ville röra sig, pilen stod bara stilla. Oerhört irriterande. Och jag startade om förstås. Den såg lite konstig ut ändå. Jag gick och lade mig, det finns gränser för vad man orkar där på kvällen. Sem skulle vi som vanligt titta på utsändningen av högmässan från den vanligaste kyrkan och trasslade det mer. Till slut fick jag fram både ljud och bild, men bilden var väldigt grynig och jag var verkligen inte nöjd. Jag gick därifrån ett par minuter och när jag kom tillbaka var det klar bild igen. Så då trodde jag att alla problem var lösta. Inte då. Då hade fyrkanten med fb bland favoriterna bara försvunnit, och hur jag bär mig åt går det inte att få tillbaka den igen. Lätt bekymrad blir jag förstås, jag antar att om jag var händigare, så skulle jag få det att fungera igen. Och här och nu orkar jag inte ringa någon av sönerna. Obs det är ingen diskriminering av döttrarna, bara ett konstaterande att man är bra på olika saker.

 

Hon ringde nyss

– och det blir avlastning. Dock kan man inte säga var i dagsläget. Nä hä, och när kan man säga det då? Jo, på måndag ska hon ringa mig. Och eftersom det är tisdag som gäller, så kan man väl inte säga att framförhållningen är så jättejättebra. Och den där osäkerheten gör ju inte maken särskilt glad, han vill kunna ställa in sig på hur det blir, han har ändå en så osäker tillvaro. Att inte tala om att jag skulle tycka att det kändes mer tryggt om han fick komma till samma ställe. Personalen, som är rätt många även om han är på samma ställe, skulle ha lite bättre chans att lära sig just hans problem. Det vore mer effektivt i längden.

Men nu ska jag ge mig ut i det väldigt blåsiga vädret här, inget regn än dock.

 

Jag gnällde på kommunen nyss

– dvs jag påtalade på deras fb-sida att det vore bra om man höll telefonnummerlistan hyfsat aktuell. Jag skulle ringa och höra om det blir avlastning nästa vecka och det direktnummer jag har till enhetschefen hade förstås telefonsvarare att hon är anträffbar på måndag. Jag missunnar ingen deras ledighet, men jag ville verkligen få besked, så jag tittade på kommunen hemsida för vägledning. Sen ringde jag det nummer som fanns där och fick förstås ett automatsvar att det numret upphört och att man i st skulle ringa ett annat nummer. Så det gjorde jag och fick besked att det blir avlastning. Bra.

Sen hade jag tittat på hemsidan för ortopedkliniken, där maken fått sin specialuppbyggda sandal för ett par år sen. Jag minns inte exakt hur länge sen det var, men nu börjar kardborrebanden att släppa väldigt lätt, och ovansidan av hans vänstra sandal är väldigt nött. Det beror förstås på att när han går i trappor, så släpar han foten mödosamt uppåt, och då slits den mot trappsteget över. Jag tänkte jag skulle höra om det var möjligt att få ett nytt likadant par. Och det var inte alls särskilt lätt att ta sig fram på telefon där heller, så nu sitter jag och väntar på att dom ska ringa upp om en kvart.

Och sen ska jag gå till kommunkontoret med maj månads timrapport.

 

Lite ordning

tänker jag, jag har satt mobilen på en – visserligen rätt sen – tid nu, så att jag i vilket fall ska komma upp tidigare än i morse.

Och sen slog mig tanken att det var inte så väldigt fiffigt att börja ägna mig åt den där kjolen nu, för det verkar som om tygaffären här har slagit igen. Man slutade ju att ta emot kemtvätt och det var ju väldigt ödsligt när jag var där senast. Och det har suttit två lappar på dörren till den numer alldeles stängda affären, den senaste var att det var utförsäljning i lördags. Det betyder ju sämre service, tyvärr. Och lite svårt att få tag på den där biten nytt svart linne och vliseline, som jag skulle behöva. Kanske finns det i min närhet på fredag em någon annanstans. Men det betyder att projektet skjuts upp, lite irriterande. Jag som nästan var på gång.

Men jag stiger förhoppningsvis upp i morgon iaf.

 

Det brummar ute

– ett rätt högt ljud, så jag tänkte att jag går väl in lite tidigare än vanligt och tittar på kommunens fb-sida. Jo men visst, man stängde av vattnet för alla fastigheter runt torget här, mellan 16 och 24, tänker dom sig. Och dessutom har man stängt av vår lilla gata för genomfartstrafik. Det var ju tur att maken och jag inte tänker åka nånstans just nu då. Och jag hoppas dom är klara i morgon bitti. Och jag tänker tappa upp vatten i natt också, förstås. Men lite informationsunderskott tycker jag nog att det är.

Och i övrigt är jag sur på någon skidtävling, som jag inte är ett dugg intresserad av, som betyder att man senarelagt Leif med en halvtimme. Att man bara kan.

Jag antar att både vattnet och Leif kan klassas som ilandsproblem.

 

Det här med medicin

– förresten. På apoteket i dag frågade receptarien om jag kunde tänka mig ersättningsmedicin och så började hon förklara vad ersättningsmedicin är, och jag sa – ganska snabbt – att jag var helt medveten om vad det var, men jag var just i det fallet hon frågade om, lite tveksam eftersom originalet har en så praktisk skåra tvärs över och den behöver jag som ska ge maken en halv varenda kväll. Så då fick jag originalet. Dom var en krona dyrare, men jag satsade där. Och man får ju liksom inte provtitta för att se hur dom ser ut ändå.

Och, som vanligt, skulle jag önska att personalen slutade önska en fortsatt trevlig dag. Det faktum att jag står där och köper dessa mediciner betyder att det inte hjälper ett dugg att dom är säljande. Det är fel affär. För mig är dom inte det trevliga ställe där jag köper skönhetsmedel, även om dom vill se sig så. Dom är platsen jag måste uppsöka eftersom min man är sjuk och ständigt måste medicinera. Alla dessa piller.

 

Klockan slog sju slag

– när den borde slagit åtta, säger maken. Jag räknade inte, sitter inte bredvid, så jag vet inte. Men han ropade förstås omedelbart på mig – vad-var-det-jag-sa-förut – och önskade dels att jag skulle göra något åt det på stående fot *djup suck* och sen att jag skulle dra den till nio, så det kunde jag åtminstone göra (även om jag gjorde fel förstås) och då slog den tjänstvilligt nio slag. Så just nu står den stilla och väntar på att tiden ska komma ifatt den, så att jag kan starta pendeln igen. Och det är något fel på den, jag förstår det. Men jag vidhåller att jag inte är urmakare. Och maken är mycket irriterad, både på klockan och på mig. Och han påpekar att han inte kan göra något. Nej, jag vet det. Och jag vet också att jag inte kan, och att det inte hjälper att berätta det för honom.

Det här är inte roligt. Och jag förstår att han verkligen vill att denna tingest, som han är så fäst vid, ska fungera. Men nu gör den inte det, och jag har ingen möjlighet att göra något.

 

Grahamsmjölets förbannelse

– ungefär så. Jag skulle ju göra limpor i dag, tänkte jag, och vacklade lite mellan vilken sort och sen tänkte jag på hur jag mår och bestämde att det blev den enkla vägen ut, grahamslimpor i form. Och sen tittade jag ner i grahamspåsen. Mmmm. Där var det såna där spindelvävsliknande grejor, så den åkte i soporna. Nu är det ju ganska nyligen jag hittade en larv i en annan grahamspåse, så jag är lite irriterad nu. Jag köpte en på coop nyss ändå, och den såg fräsch ut så här långt, så jag har virat in den i en plastpåse med klämma, så får vi se hur länge det går. Och limporna står och jäser.

Och jag skickade ett försiktigt litet sms till Yngste, dom äter strax söder om stan, så det tar väl bortåt tre timmar innan dom är här. Då är f ö limporna klara.