Jag försöker verkligen. Och jag har lånat tre nya böcker på biblioteket, och jag har kunnat läsa länge. Kan man tycka. Men det finns stunder då jag också undrar om det är dom som skriver eller jag som (försöker) läser, som är lite tröga. Det stod i lokaltidningen att kommunen informerat om det här med det pågående gatuombyggandet. Så jag gick in på kommunens infosida, för det verkade i lokaltidningen som om jag inte kommer att kunna ta mig nånstans alls från parkeringsplatsen ganska snart, man ska stänga av den stora genomfartsgatan i södra hörnet och just nu är den avstängd i norra hörnet. Men informationen jag sökte kunde jag verkligen inte alls hitta. Jag undrar om det beror på mig eller rentav på att kommunen inte tänkt på just det problemet.

Och det är knappast någon idé att skriva en fråga på en lördag, tänker jag. Och av obegriplig anledning ligger det totalt ointressanta bilder alldeles först i flödet, dom handlar inte om något aktuellt, men kommunen tycker säkert att hemsidan är snygg.

till dom vanliga fönsterlamporna, så visar det sig att två av fem har passat på att gå sönder under viloperioden. Lite irriterande, men jag hade reserver.

Sen funderar jag lite stillsamt vad det är som gör att en del människor bara inte fattar enkla budskap. Och vidare funderar jag på hur det kommer sig att den som aldrig själv har arbetat med nånting tror att det är så lätt för andra att göra det här man aldrig skulle drömma om att göra själv. Tanken ‘vad är det för fel på folk’ snurrar runt. Att lägga ett betydligt stort tak t ex är ju inte precis nånting som en ensam amatör kan ta sig an utan vidare. Det finns ett skäl till att yrkesmän (oftast jo) är efterfrågade i såna sammanhang. Det är inte säkert att det vare sig blir bättre – eller ens bra – eller billigare på sikt, om man aldrig gjort det. Och då att föreslå att någon annan ska göra det, bara för att man inte själv orkar ta in offerter, det är dumt. Bara dumt.

Tjosan, där var jag inte så lågaffektiv heller.

kom alldeles nyss. Ingen vill veta vad jag sade. Det hamnar under kategorin ‘otryckbart’. Jag skickade ju listan på önskad avlastning för nästa år till handläggaren. Sen fick jag, när jag var borta, ett svar med en fråga vad jag menade med ‘v 45 10-14 nov’. Vad finns att missförstå där? Visserligen hamnar den 14 i v 46, men nog är det rätt klart vad jag menar, tänker jag. Att det är en sammanhängande tidrymd? Så jag skickade ett svar nyss med den frågan tillbaka och då får jag ett autosvar att vederbörande är på semester 2015-08-15 till 2015-08-31 och det är jag rätt ointresserad av. Faktiskt. Och nu undrar jag bara vad som är den verkliga semestern och om mitt svar kommer att dimpa ner i handläggarens mailkorg när den är slut, eller om jag hamnar i nån sorts limbo nu?

Jag är lite känslig med det här, det är jag.

ha tagit en pigg och rask morgonpromenad i morse, i sht som det faktiskt inte ens regnade. Kanske i morgon tänker jag. Jag vill gärna se hur det fungerar nu när man byggt klart – och delvis förändrat – min förra promenadslinga. Men jag satte mig ner och tittade ut i stället. Och försökte kamma till mig, ska man ut i stora världen så.

Och så kom jag på att jag faktiskt redan i dag måste försöka komma i kontakt med receptförnyelsen för makens räkning, telefontid från tio. Det var inte alls så mycket marginal på viktigaste (?) medicinen som jag först tänkte. Det går åt 21 i veckan och då är en liten hög inte så långvarig. Men det är ju det där att jag ska skjutsa svärmor och måste gå härifrån kvart i elva. Senast. Och jag är irriterad på mig själv att jag inte löste det i går, men jag tänkte fel.

Det ordnade sig – efter väntan kom jag fram till en kvinna, som kunde ordna recepten och sen gav oss tid för provtagning på lab och så småningom en läkartid också. Det är rätt länge sen han kollades, så det är väl bra. Och det är en lättnad när något kan ordnas.

Vi lever i en föränderlig värld. Jo tack, jag vet. Och det här är ett litet tillägg i serien inlägg om apoteket-och-jag-the-never-ending-story. Och det är just det. Vårat apotek ingår i hjärtat-kedjan. Och alla apotek marknadsför sig numer som mysiga ställen där man kan köpa trevligt smink. Men det är inte det just jag gör. Jag köper min mans livsnödvändiga medicin, ganska ofta under kaotiska omständigheter, allt som blir fel, allt som inte finns hemma etc etc.

Men jag antar att man har haft konferenser om hur man ska marknadsanpassa sig och öka försäljningen och vara kundcentrerad och sånt. Slagord har producerats, reklam har piffats till. Mmmm. Och varenda gång frågar kvinnan vid kassan mig om  jag är medlem i club Hjärtat. Nej, tack, det är jag inte och jag vill inte bli heller. Jag vill inte ha ett kort till. Och som sagt – apoteket är inte ett mysställe för mig. Och hon frågade i dag också, och jag sa ‘nej tack’ den här gången också. Och hon ler och säger – ‘ja, välkommen tillbaka’. Och jag hugger min gröna jättepåse och vacklar ut. Om det berodde på mig skulle jag aldrig nånsin gå till apoteket igen, jag skulle faktiskt inte det. Och jag vet att jag är lite trött, som man säger, men ‘välkommen tillbaka’ satt väldigt illa för mig. Och eftersom jag antar att rätt mycket av deras försäljning faktiskt fortfarande är mediciner, rentav mediciner som man får av lite trista skäl, så skulle jag kanske tycka det vore bättre med nåt annat. Eller ingenting.

Aldrig vill det sig. Maken sju receptbelagda mediciner. Alltid hakar det sig. Jag satt och fyllde medicindosetten i tisdags kväll och såg att den han tar oftast snart var slut, kollade på receptet – ett uttag kvar, lugnt, det fixar jag torsdag eller fredag. Inte då. Det var sista dag 6 maj på den. Inte tittade jag längst till vänster heller. Men nu har jag lyckats få tag på v-centralen och dom har lovat ringa in det så snart som möjligt, men jag bara undrar – kommer eländet att finnas just på mitt lilla apotek när jag står där på torsdag?
Nu var jag lite katastrofiskt lagd igen.

Det finns många skäl att sakna sonen. Ett av dom är min uppkoppling. När han har varit borta ett par dygn blir det bara trassel. Jag har ju erfarenhet från när han lanar, då brukar jag få trassla med routern och nu är det dags igen.
Upptäckte just att mina två tidigare inlägg tydligen gömt sig på nåt raffinerat sätt, så – hur nu det går till – men jag har tydligen verkat död i dag hittills. Men så är det inte. Än.
Jag käkar frenetiskt min fruktsallad igen för att hänga med ett tag till. Nu har jag lyckats avhålla mig från mitt annars eviga småätande sen den 26 juli, då jag på raken slukade tre präktiga havrekakor, som låg i skåpet till ingen nytta.

Just nu är det nåt konstigt trassel med tekniken på bloggen. Kommentarerna har lite svårt att dyka upp i högraste spalten och det vill inte hur jag bär mig åt. Om det innebär att jag missar nånting så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen. Jag vill bara att det ska fungera. Och att få support är lite knepigt – yngste är inte så intresserad. Och äldste son är väl ännu mindre intresserad. Han håller ju som bäst på att i morgon fullborda utflyttningen ur sitt rum. Denna segdragna historia kommer tydligen att vara klar lördag fm. Nå ja.