– eller Dragos då – går på gatorna som en vanlig man. Det händer att maken, gode, vänlige, omtänksamme maken, säger enormt taskiga saker. Inte ofta, tack och lov, men det händer. Det hände i morse vid frukosten.
Och jag kan, teoretiskt sett, ha all förståelse för det. Men det gör enormt ont, det ligger kvar länge. Jag duger inte. Det är rimligt att anta att jag skulle göra totalt fel, ungefär så, och det i en situation som jag inte uppfattade som besvärlig alls. Jag trodde mig om att kunna klara saken det gällde, men maken trodde inte det. Och det behövde han tala om för mig. Han tyckte det var omtänksamt, jag var av rakt motsatt uppfattning. Sånt var svårt nog när han var frisk, och det är inte lättare nu.
Jag läser ord om det som inte har med skuld att göra, för mig, men som ändå ska bäras. En del av mitt liv, som kommer att vara det. Det får vila en stund och jag får andas, långsamt, vidare.

Med sorg ser jag på det här. Jag vet att det är rätt. Men jag kan inte tillämpa det tillräckligt. Jag har testat olika varianter, olika gånger.  Att i tacksamhet tänka ‘i dag har jag gjort dom här tre bra sakerna – tack för det’ men jag kommer omedelbart på sju saker som jag gjort dåligt. Att vara här och nu och tacksam, det är så svårt. Jag är inte tillräckligt stark för det.
Jag har en grundläggande tacksamhet – Gud är god mot mig fattig syndare, världen är ofta en vacker plats, jag är tacksam för min familj och mina vänner – jo då jag kan ha en tacksamhetens överblick över min tillvaro.
Men sen är det det lilla perspektivet, jag är trött på alla husliga omsorger som jag är ensam om, jag är trött på mitt ansvar för makens välbefinnande, jag är trött på alla praktiska detaljer, betala räkningar, laga mat, handla, tvätta – alltihop, att stå och plocka isär tandpetarflaskborsten varje kväll (man använder skaftet många ggr och byter ut borsten, som då är slemmig och kletig att ta i och det är inte mitt slem och min klet) att ständigt kolla detaljer – är telefonluren pålagd, är toaletten spolad etc etc. Det här nöter mig som inte är en god människa. Oändligt trött blir jag, trots att jag lever ett vanligt västerländskt överflödsliv. Dom goda småsakerna att tacka för – dom finns hela tiden – men jag orkar inte riktigt trots att jag vill. Jag kan bara, med en stor del av sorg, konstatera att jag inte räcker till. Jag tackar, men inte tillräckligt glatt s a s. Ett par århundraden extra i skärselden månne?
Här är min enda tröst att min Herre håller mig med alla mina brister i sin starka hand, Han ser på mig med kärlekens ögon när jag inte kan göra det själv.