I flera dar har jag legat framför tvn och sett Kattis Ahlström i kort reklam för ett nytt program. Hon är himla virrig, tycker jag då, och talat om ‘innersta drömmar som vi inte ens vet vi har’ eller nåt sånt. Och så är det en massa mödrar med små söta barn och ett ungt par i bakgrunden som tydligen grälar om hans skjorta (?) som har nyss slet av sig och sen är den på – jag fattar ingenting – och över allthop är Kattis ljuva leende och den konstiga texten hon läser.
Men jag frågade maken vad som var hans innersta dröm. Han funderade och sa ‘att springa i gräset’ och det var väl rimligt. Fast när jag tänker efter är det att sova, länge, mycket länge, och utan dessa förbannade drömmar om ansvar och misslyckanden. Det skulle jag önska.