Jag samlar ihop mig

inför morgondagen. Klockan åtta bör jag stå på maxi och fixa handlande för att sen höra mig för om det blir själaringning för morbrodern på förmiddagen, i så fall ska svärmor och jag stå där klockan tio ev efter att ha hämtat upp äldste brodern också. Och på vägen dit ska jag försöka få svärmor på banan om en del praktiska detaljer i det hela. Möjligen ska vi gå till begravningsbyrån också. Min tanke är att jag nog får ge henne lunch och hon känner dessutom nu att vi ska ordna hennes leg. Tydligen hade hon trots allt träffat på en yngre banktjänsteman som varit lite tveksam till att låta henne göra uttag utan leg.

Så min morgondag har många saker på agendan.

Och tappre Äldste var här och fick en macka. Te och sympati. Det hade inte varit så helt enkelt att efter att ha kommit med dödsbudet till äldre brodern att åka därifrån. De levandes ensamhet kan bli så påtaglig, dom har bott i detta hus tillsammans sen yngste brodern föddes, korta avbrott för deras militärtjänster, men annars.

Och maken har sina funderingar om hur och vad han ska klara och orka.

Trösta oss och stärk vårt hopp om den eviga glädjen, Du som ser hur mycket vi sörjer vår broder.

 

Det välkända timglaset

– det som ständigt rinner, nog verkar det vara på väg att rinna ut för yngste morbrodern. I måndags hade man tanken att han på fredag skulle flyttas till ett äldreboende i kommunen, men planer ändras.

När jag kom hem från kyrkan i skogen ringde Äldste efter ett par minuter och berättade att svärmor och äldste morbrodern är på sjukhuset nu, tillsammans med makens ene kusin. En dramatisk försämring har inträtt under dagen. Och i telefonen hittade jag ett meddelande på svararen från makens kusin som lät oerhört stressad om situationen. Så nu väntar vi. Och jag vet inte hur länge dom stannar där, hur länge dom kan och orkar. Ett långt liv som är på väg att ta slut, det är naturligt, men det är ändå en tomhet och sorg.

Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.
Jag skall få se Herrens goda i de levandes land.
Må du i dag finna fridens ort.

 

Att vända andra kinden till

Möjligen, sannolikt, tänker någon av mina frommare läsare att jag är dålig på det. Visst, det är säkert inte min bästa gren. Men jag sliter med frågan, som man säger. Och kanske påverkar det mig att slaget i ansiktet, på kinden, då man ska vända den andra till, det kommer framifrån. Någon man ser. Man kan välja. Jag väljer ibland fel. Då kan och får jag ångra och bekänna.
Men den som bakifrån sticker kniven mellan mina revben och drar ut den med mitt hjärtblod droppande, har själv valt en annan väg. Om såret läks av Honom som är den store Läkaren – gott så, men det vita ärret finns kvar tills döden kommer den sista gången. Och smärtan i såret hugger till då och då.
Och jag talar inte om hustrumisshandel, faktiskt inte. Men jag talar om oss andra, när vi möter varandra. Och mötet ansikte mot ansikte kan vara alldeles gott och öppet.
Någon jag talade med i helgen, och jag sade -‘jag tänker då och då att livet har inte varit alldeles gott mot dig’, och jag fick svar ur ett alldeles naket ansikte – ‘nej, det har varit svårt. Men jag tänker på dig också, och jag vet att jag fick tillbaka min älskade hel från vårt elände, och det får inte du’. Tröst, någon som såg.