med mina mått då. Jag insåg att det gällde att kasta mig iväg och gravplantera, om det skulle bli något av. Så först köpte jag en massa ljung, både till gravarna och så småningom till vår uteplats, men det dröjer några dagar innan dom kommer i jord. Sen var det bilen som behövde tankas. Och så planterade jag, rätt tomt på kyrkogården när jag kom, men när jag var klar hade folk vaknat. Och jag skrattade högt i bilen och tänkte på svärmor. En gång mötte vi ju hennes kusin Rut, lagom när vi var klara, och svärmor var så nöjd – ‘vi hann före Rut iaf’, och när jag åkte iväg i dag så var Ruts son och svärdotter på väg att plantera. Så vi vann i dag också.

Sen lämnade jag den jättetungt kassen med kläder från Äldsta till Äldstes flickor, dom stod allihop inne på glasverandan och vinkade, så det var väl så smittskyddet det kunde bli. Äldste var feberfri i dag, men trött och hes.

När jag kom hem fanns det ett mycket utförligt läkarintyg för parkeringstillståndet i lådan, så efter maten ska jag skriva ihop vår egen skrivelse, ta kopior på alltihop, och så lämna in den nya bunten papper till kommunen, som ska bestämma om man omprövar sitt avslag, eller om man skickar det till Länsstyrelsen för vidare behandling.

av blå himmel och annars grå moln. Med lite fantasi kan man titta snett upp mot det blå och tänka att det ändå är Brittmässotid, den heliga Birgittas kanonisationsdag. Det firar vi med lax och efterrätt, vit chokladmousse, och så kvällsmässa. Maken stannar hemma, han är lite trött förstås.

Och jag fick en leverans av en topp från Gudrun Sjödén, den andra jag beställde står det ‘restnoterad’ på, så jag hoppas den kommer senare. Men leverantören ringde och sa att han var en halv minut bort, fast jag hann ner till porten innan han kom, smidigt.

När jag kommer hem från promenaden är det dags att sätta på ugnen, där två limpor står och väntar, så det känns som om det mesta är i ordning. Fast det är klart, jag kunde putsa fönster och städa lite grann, det är väl nästan alltid så.

I minnena på fb dök det upp en bild, tre år gammal, från Campo dei Fiori i Rom, alla dessa otroliga grönsaker och frukter som marknaden dignade av, så vackert.

– maken och jag. Gott. Nu ska jag cykla till biblioteket och hoppas att nationella insatsstyrkan inte dyker upp utefter vägen i dag. Men blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe, kan tänka.

Och så apoteket, jag behöver fluorskölj. Förra gången lyckades jag byta sort och den nya smakade annorlunda, jag har inte ens vant mig, trots att den nästan är slut nu. Fast flaskorna är så lika, så risken är att jag kommer hem med den där konstigt smakande iaf.

Jag skulle gett mig ut på förmiddagen, när solen sken, nu känns det som att gå in i natten redan. Klockan är inte ens två. Den där tunneln, den är tydlig nu. Mörker.

Men Yngste skickade en bild på dom tre plåtar (!) lussebullar han bakat. Kära nån, imponerad moder.

för i dag, men det blev för mörkt. På många sätt. Jag vaknade, mycket motvilligt, på riktigt efter att ha varit uppe med maken i badrummet förstås tidigare, men jag ville verkligen inte alls. Och då började maken prata, lite osorterat prat om vad plinget nyss i mobilen kunde betyda, att han hade ont och att andra telefonen hade lyst nyss etc etc. Och jag vill bara gå upp i stillhet och vakna hjälpligt i tystnad. När man har små barn måste man starta omedelbart, men har gjort det så många morgnar. Så jag fräste – ‘när Jesus kommer tillbaka tror jag inte att han skickar sms, och allt annat kan vänta’ och det var jag verkligen inte stolt över sen. Så onödigt.

Plinget var f ö ett mail från MAS att hon skickar mina synpunkter till avdelningschefen. Ja ha.

Och när jag väl lyckas resa mig upp och börja dagen vet jag förstås att det här att ha ont i axeln efter influensavaccinet är en alldeles obetydlig sak, jag vet, och jag kan bara hoppas att vaccinkokarna gissade ungefär rätt om vilka stammar som blir aktiva denna vinter. Och jag tänker på människor i min närhet som på olika sätt är drabbade av plågor, så många som bär svåra lidanden, livet som går vidare.

Och så tänker jag på Äldste, han som föddes detta datum kl 19.10 ca. Min mycket älskade lille son, han som hade det mest obeskrivliga ljusröda locksvall, numer en halv cm långt. Och numer är han f ö 1.83 lång.

där i morse. Jättesen frukost blev det. Men sen jobbade kroppen upp sig, dvs det susade i öronen ett tag, men annars så.

Och i ett snabbt övergående solsken cyklade jag till biblioteket, böckerna gick ut i dag och det är enormt sällsynt att jag är så sen. Men där mötte jag en av dessa förklädda änglar, en kvinna jag brukade träffa för länge sen. Och hon råkar vara sjuksköterska i botten och har sen jobbat mycket med arbetsmiljöfrågor. Så jag välte ur mig gårdagens sprutincident och hon blev mycket upprörd och sen pratade vi vidare en stund om det här med avlastningen, och hon var väldigt konstruktiv och lätt chockad över hur det fungerar, snarare inte då. Jag var väldigt tacksam över hennes feedback och konkreta tips.

Och så pinglade sms om ett trevligt möte i morgon.

Sen passerade jag Bra Grannen och fikade lite med henne. Också guld värt. Och nu har maken och jag ätit ärtsoppa och sista biten tårta från i går.

– den där Bodil Malmsten-boken jag hittade häromdagen. Nu är den läst. Hennes sätt att hantera språket är en njutning och så lyckas hon vända på en femöring på slutet i stycket. Åtminstone är jag så gammal att jag vet hur en femöring såg ut. Fast boken var tio år, och hon kommenterar hos otroligt okarismatisk Francois Hollande är, att han totalt är i skuggan av sin hustru. Ja ja. För all del. Men mullvadarnas förfärlighet har inte åldrats, jag överfalls av tacksamhet över att inte längre ha trädgård. Och då har hon inte ens rådjur i sin närhet.

Och i går var höstdagjämning. Så nu är det tydligt, det blir mörkare ett tag igen, och ännu mörkare. Och om tre månader är det Jul. Kanske skulle jag skynda mig till Ikea, jag behöver en ny kudde och skulle helst undvika att bli överfallen av julgranar. Undrar om stackars sonen kan värja sig, eller om han måste börja hänga upp glitter i vattenkranarna, typ.

– det var väldigt dimmigt och jag tänkte att det vore lite taffligt att bli överkörd. Men jag gick ut ändå i fukten. Det är en lättnad att kunna göra det, jag brukar säga det, och det är så varje morgon det lyckas.

Sen bad jag som vanligt, läste psaltarpsalmer och tänkte på alla runt omkring mig på olika sätt, nära och kära och mer avlägsna. Och sen åt vi den vanliga gröten, för min del fortfarande med nyhetens behag med det goda äppelmoset.

Sen tog jag min lilla dramaten och gick och köpte D-vitaminer. Jag vet inte om det har effekt, men det är ju möjligt, och jag tillhör ju inte dom som solar särskilt mycket, ens när det finns sol att tillgå. I morse när jag stod på tröskeln tänkte jag på hur härligt det skulle vara att t ex åka till Rom nu. Så jag köpte två flaskor umbriskt vin också.

igen, är väl dagens melodi. Jag ska gå ut och köpa en palsternacka till grönsakssoppan och kanske lite mer grönsaker, det är ju en dag i morgon också. Och om det nu inte skulle bli det så, så gör det ingenting att ha extra grönsaker hemma.

För den som i så många år varit morgonpigg är det lite besynnerligt att det bara runnit bort. I morse, halv fem, t ex. Då ville maken prata lite om hur skönt det var med extrafilten. Och det är ju inte ett så krävande samtalsämne, kan man tycka. Men jag klarar inte ens det.

Men nu så är jag uppe och joddlar. Det var inte riktigt sant, men uppe är sant. Och jag sov till slut längre än jag trodde. Jag antar att nånstans sitter det sensorer som bestämmer att det inte alls är kallt än, men vi är inte sams där, sensorerna och jag. Jag fryser.

för någon av oss. Fast maken har en gammal plomb som kommer att bytas nästa gång, om den sitter kvar så länge. Annars får vi höra av oss. Lättnad när man går därifrån. Och ändå är tandvård faktiskt så himla mycket bättre än när jag var barn. Det är inte inbillning, bedövningssprutorna hade t ex tjockare nålar, bara en sån sak. Tandläkaren berättade förresten den hemska historien om någon för länge sen som bara fick fler och fler hål. Obegripligt tills dom hörde sig för om allmänna vanor. Jo, det fanns sömnsvårigheter, och bästa sättet att hantera dom var att gå upp och dricka punsch några gånger under natten. Alkohol som självmedicinering har åtskilliga konsekvenser.

Och jag tog fram mat ur frysen. Och köpte en gigantisk kanelbulle, som vi ska dela på.

Efter maten ska jag ta mig till biblioteket i den pågående skymningen och passa på att hämta ut den delbara dragkedjan som äntligen kommit till syaffären. Möjligen tittar jag upp i Bästa grannens inflyttningsobjekt alldeles bredvid biblioteket också.