Stillsam måndag

och solskenet på förmiddagen har blivit moln, möjligen lite regn sen. Jag gick till kommunhuset med min timlista och det brukar gå snabbt, men i dag var det kö. Det stod två män och väntade när jag kom in i receptionen, och vi fick vänta. En kvinna inne i växeln hade ett långt samtal med mycket upprepningar, men till slut kom hon ut och ena mannen kunde överlämna sitt kuvert med förklaring på engelska och andre mannen tog fram en bunt papper, som han ville ha till tekniska nämnden. Jag tänkte att jag hade aldrig kommit med en bunt papper, jag hade stoppat dom i eget kuvert först, men vi är alla olika. Och sen kunde jag gå hem.

Dagens mat var sista biten lasagne från frysen, det är så bra. Och den lilla vaniljrutan till kaffet avrundar det hela på ett alldeles lagom sätt. Frukosten tillbringade vi under diskussion om Gandhi och Indien. Jag hade sett ett av alla dessa brittiska program, där man lagom hann avhandla britternas rätt kaotiska överlämnande av styret, men man kom aldrig fram till attentatet mot Gandhi och när jag slog upp Nationalencykopedin, så nämndes det inte heller. Fast mobilen kunde stå till tjänst med en artikel, så jag kom ihåg rätt, det var en hindunationalist som sköt honom. Men jag var missnöjd med NE.

 

Man talar om

risken för gräsbränder, och lite fnissar vi. Maken var en entusiastisk gräseldare i sin mer aktiva period. Vi hade ett fritidshus, som vi renoverade rätt energiskt. Ingen hade egentligen bott i huset på länge, mannen som ägt det innan han dog, hade bott i den större tätorten många år och inte gjort något åt varken huset eller trädgården. Det fanns mycket torrt gräs, som maken tyckte det vore en lysande idé att elda. Så han tände på, och vinden tog i, oj så det brann. Det slutade med att brandkåren kom. Och lokalpressen. Dagen efter var det en notis om elden och det klassades som ‘barns lek med eld’, jag kan säga att barnen var klart missnöjda. Dom kan fortfarande hetsa upp sig över detta. Så gräsbränder har en speciell klang hos oss.

 

Oväntad lunch

när jag stod där och hackade vitlök till gremolatan, så knackade Äldste på. Han hade hämtat ut mediciner och hade dessutom en stund över, så han kunde värma sin lunch i vår mikro och ta en mugg kaffe efteråt. Jag tog raskt fram en kaka till ur frysen och sen kunde han äta sin matlåda samtidigt som vi åt våra (mycket) vitlöksindränkta musslor och pasta. Det var så väldigt roligt att ha honom vid bordet. Han hade f ö sett en räv kila över gårdsplanen i går, katten hade inte uppskattat sällskapet. När han kollade är iofs rävar lovligt byte just nu, men lilla yngsta ansåg att om dom jagade ens katt, så fick man skjuta oavsett. That’s my girl. Och jag tittar lite ängsligt västerut, någon sorts molnbank rullar in, men jag hoppas att det inte är dom där 15 cm snö, som det varnas för på västkusten.

Men nu så, mot matplaneringen! Kanske lite mindre vitlök? Fast det är väldigt gott, tycker vi. Svärdottern odlar egen dessutom, den är lite mindre än den där spanska gigantiska som jag använde här i dag. Och i går åt vi risotto med bl a kantareller, som svärdottern plockat och torkat. Äldste nämnde f ö att dom funderat lite på det här att framöver fira svärmors hundraårsdag lite postumt så där. Vi hann bara fira hennes 95-årsdag och jag minns att jag tyckte det lät lite snålt att sjunga om ‘hundrade år’. Nu blev det som det blev.

 

Det snöade

små flingor som smälte när dom kom ner på marken här i morse. Jag var ute strax efter åtta och gick till kondiset för att köpa prinsessbakelser. En hel tårta, med texten ‘Fössta tossdan i mass’, tyckte jag blev lite för mycket för två personer. Vi hade fått äta tårta i en vecka då, men var sin bakelse kan vi väl ta till kaffet efter ärtsoppan. Och nu skiner solen igen. Yngste skickade bild på den massipantåta som fanns på hans coop i norra Stockholm. Lokalpatriotismen firar triumfer också långt borta. Det är en av dom få tillfällena jag saknar bakelsegafflar i mitt enkla hushåll, jag tror att Äldsta fick min mammas. Det går med sked också förstås. Och i går städade jag ur badrumshyllan lite grann, saker som jag inte använt på mer än ett år fick hamna i den svarta soppåsen. Sen har jag strukturerat om förrådet innanför köket lite grann, det kommer att bli ännu bättre när jag tycker att jag kan åka till tippen också. Sen undrar jag om det är läge att börja ha dörren låst även dagtid, kan det hända i Vetlanda, så vet man aldrig. Alldeles förfärligt.

 

Lite sovmorgon

här, dvs jag tycker det är sovmorgon om frukosten står på bordet en kvart senare än vanligt, och det kanske är att sätta gränserna lite konstigt. Fast det är ju det där med att makens medicin ska tas med jämna mellanrum och jag har det där eländiga medicindelandet så inspikat i medvetandet. Men solen skiner och det gör den också på temperaturgivaren till termometern, så det är svårt att veta hur varmt det egentligen är på förmiddagen, men väldigt mycket varmare än ganska nyss. Jag stod t ex ute med min halva cigarill och solen värmde, jag hade tunnare kalsonger, jeans och enkel långärmad tröja, fantastiskt. Jag tittar på den rätt trötta ljungen i krukorna, men jag väntar till efter 23 mars, absolut. Jag tror faktiskt att jag ska lägga fårskinnet i fåtöljen på inglasade balkongen på eftermiddagen, så maken kan sitta där en stund. Jag tror att en så pass begränsad förändring i rutinerna blir viktig för honom. Att ha nån slags hopp, vi är lite dåliga på det f n, för mycket har varit som bara begränsar. Och det är kanske bisarrt att jag säger det nu, när tydligen samhället är berett att stänga ner betydligt mer. Jag har förstås inte själv varit på restaurang av något slag på mycket länge, så där förändras inget för mig. Jag ser ljuset ute, jag är tacksam för den där första dosen vaccin, jag är tacksam att maken klarat nätterna bättre dom senaste tre eller så, jag inser att jag inte precis har så stora förväntningar. Men mina små detaljer betyder mycket för mig.

 

Ganska ljust

i dag, och ganska kallt också. Jag måste förstås snart planera maten för kommande vecka, tacksam när det är gjort, men trist innan. Jag såg som hastigast en rubrik om Lasse Kronér, att han stängt in sig i ett och ett halvt år och gått upp 50 kilo. Sorgligt på alla möjliga sätt, förstås, men det är min ambition att inte gå ur den här karantänen i motsvarande skick. Så då är det extra viktigt att planera förstås. Det viktigaste (ha!) i just mitt fall är att inte gå ut i köket och lite testande öppna en eller annan skåpdörr. Det är lätt hänt att det finns något ätbart i närheten. Fast för tillfället (som varat sen slutet av november) har jag tre kakor Fazers Blå (favoriten) i skåpet. Men jag är inte petig så, jag kan ta en bit parmesan i stället, fast jag vet att det inte får bli för stor bit och inte för ofta. Ett glas vatten är inte lika lockande alls. Tyvärr har ju Gud skapat den godaste maten mest kaloririk, för att citera Tage Danielsson.

 

Gott Nytt År

och det är en önskan som kanske är ovanligt intensiv den här gången. Jag borstade tänderna och klev ut på uteplatsen i nattskjorta och vinterjacka och tittade på en del av fyrverkerierna från torget, snarast mer än mindre än andra år. När jag kom in i sovrummet hade maken vaknat, inte helt oväntat, och jag drog från ena gardinen så han fick se lite fyrverkeri. Efter tre minuter somnade han om, och det var en bedrift i det ljudet. Tidigare, när jag drog för gardinerna, när han borstade tänderna, så såg jag att den där glasgången, som går över järnvägsspåren, blivit en för stor frestelse för tre unga män, som sköt en raket just där. Det studsade gröna och röda gnistor och gången fylldes av rök och dom hoppade runt i kaoset, så jag är tacksam att jag iaf inte hörde nån ambulans. Jag kan också konstatera att pyrotekniken tydligen utvecklats, många raketer har numer nån sorts liksom blomliknande utveckling av ljusen, stiligt, men jag undrar uppriktigt hur mycket allt kostade. Sen hoppas jag också att inget skräp ramlade på vår bil.

Men nu ska jag snart göra en liten Jansson, en bra början på året.

 

Kanske

borde jag lagt mig ner i en (liten) hög, jag vet inte. Jag fick inte gjort det jag tänkt ändå, men det kan bli en bättre dag i morgon. Man vet ju aldrig. Jag somnade en kort stund i fåtöljen och vaknade en halv minut innan Tvåan ringde. Hon är väldigt tapper, där hon sitter. Nu kan hon till och med ta sig nerför trappan till sovrummet och sova i sin egen säng. Om en vecka ska hon till läkare igen, så får vi se vad man säger. Både hon och jag tror att det här är en ganska långvarig process.

Och maken har haft en bra dag, tidningen TÅG kom och det betyder alltid en bra dag. Själv tittar jag på nästa års almanacka och snart ska jag skriva in familjedatum i den nya, jag vill inte blanda ihop barnbarnens datum, så för säkerhets skull skriver jag in både födelseår och längst bak vilka klasser dom går i. Och jag ser att min egen födelsedag blir söndagen efter Påsk, och jag antar att jag inte kommer att kunna ha något kalas den gången heller, kanske maken i höst.

Mörkret, mörkret. Jag är så trött på det att jag kopplat julgransbelysningen förbi timern, och jo, jag vet att det kommer att bli bättre.

 

Det blir bättre

om man äter något gott. Det gäller att göra det man kan här och nu. I dag åt vi risotto, äntligen har jag lyckats fatta hur man gör. Jag har stått där i evighet och duttat i lite buljong och så lite mer och lite mer, men sen läste jag en pedagogisk beskrivning. Man finhackar (rentav i maskin) lök och selleri, fräser i smör och olja med lite salt, blandar i riset, häller på hälften av buljongen och sjuder under lock i en kvart, rör i resten av buljongen, kokar upp, låter sjuda sju åtta minuter till, blandar i lite smör, salt och peppar och så parmesanen. Klart. Och i dag hittade jag en påse torkade kantareller (gåva från svärdottern), som jag lade i blöt i vitt vin och sen hackade och blandade i från början av kokningen och till slut kycklingrester från söndagen. Så nu är vi mätta och nöjda. Det är fortfarande mörkt och regnigt, men maken lyssnar på Bachs Orkestersvit nr 3 och jag känner att jag överlever ett tag till.

Häromdagen när jag stod ute blev jag uppiggad av den stackars svartvita katten, som bor längst ner i huset. Den kom traskande efter en liten utflykt och greps av tanken att en liten fågel skulle vara ett välkommet avbrott i menyn, så den klättrade upp i äppelträdet på granngården. Den lilla fågeln flög raskt sin kos, men ett skatpar upptäckte katten och beslöt sig för att leka lite. Så en satte sig bakom ryggen på katten och lät lite grann, och stackars katten gick förstås på frestelsen, skatan flög iväg och kamraten landade lite högre upp, katten uppåt, skatan flög igen, och så där höll dom på ett tag. Och skatorna kraxade på det mest provocerande sätt, det verkade som om dom uppskattade det hela. Katten såg mer frustrerad ut, men fick till slut ge upp.

 

Vanlig fredagskväll

här, På Spåret förstås, makens absoluta favoritprogram. Jag tittar också gärna. Och så blev det dags för personfrågan – vem kunde det vara? Jag tappade totalt fokus när jag plötsligt ser min moster och skrek moster! Hon var med i en mycket kort filmsnutt där hon pratade om ‘krusmynta’, självklart för henne som startade ett ställe som hette Krusmyntagården på Gotland och det var en mycket lös ledtråd till Tom Cruise, men för min del var det ju moster som var behållningen. Så otroligt märkligt. Och också besynnerligt att det bara tog en bråkdel av en sekund för mig att se, hon och min mamma var rätt lika f ö. Jag kan inte ens komma ihåg när moster dog, men rimligen rätt länge sen.

Jag försöker stoppa tankarna från att snurra för mycket. Jag lyckas så där. Sen försökte jag beställa begravningsblommor på nätet, men det fungerade inte alls. Jag får smita in i blomsteraffären i morgon, antingen tidigt eller också efter vår lunch. En mycket åldrig vän begravs nästa vecka, kommen till hög ålder. Hemtjänsten hade velat forsla honom till någon sorts vårdinrättning, men hustrun hade lovat honom att få dö hemma. När man är nästan hundra är det väl en rimlig önskan.

Men jag lyckades nätbeställa blommor till Tvåans födelsedag.