Tvåan ringde

på eftermiddagen. Hon har blivit omgipsad nu, och kirurgen hade tittat in också, för han tyckte det var onödigt att hon skulle ta sig till den bokade tiden på måndag. Det tycker jag var bra tänkt av honom. Han klämde och tittade och bedömde att hon inte ska behöva operation. Tacksam för det. Men i morgon ska hon röntgas, så då får dom ta sig till sjukhuset igen. Det hade förstås varit trassel med parkeringen också. Tanken är iaf att hon ska ha gipset tolv veckor. Och Äldste och svärdottern hade skickat blommor, och jag nästan grät. Det hade jag inte gissat när dom i tonåren slogs så stickor och strån rök.

Och hon sa att det var riktigt uppiggande att komma ut lite, men det är himla knepigt att ta sig in i bilen och att sitta i den, lyckligtvis har dom inte särskilt lång resa, annars tänkte hon att det måste vara jobbigt. I dag hade äldste dottersonen ensam gått ut med hunden, och det hade gått så bra.

 

Det gäller att passa på

Det här med närmaste större staden. Att växla pengar räknar jag med ska gå fort, stället ligger dessutom centralt och den här gången är det inte matmarknad eller nån annan aktivitet, så nån ynka parkeringsplats ska jag väl hitta. Och den jättebra underklädsaffären ligger alldeles i närheten så jag tittar in där också. Innehaverskan är en liten tunn effektiv kvinna som kan trolla fram plagg som ger viss stadga åt kroppsdelarna och jag var klart imponerad av hennes medhjälpare förra gången, då när mina åldriga fördomar slog till och jag först tänkte att det var väldigt mycket tatueringar där, shame on me, för så kompetent hon också var. Det kan alltså bli nåt dyrt litet plagg. Kvalitet kostar. 

Sen är det en annan sak att det alltid är lite avskyvärt att stå i provrummet och plocka av sig och se sin lätt grönbleka kropp som ska draperas. Och axelband som ska justeras och alltihop, men sen kan ev miraklet ske och man tittar och tänker – ‘jo men, det här var inte så illa ändå’. Då får man slå till. 

 

Att ha mat på bordet

varje dag är ingen självklarhet. Jag är tacksam att jag har det. Och jag skäms för att jag som lever ett gott liv ändå trycker i mig en massa onyttigheter. Och inte hindrar det alls att jag just nu, i den tid jag lever i, har så svårt att komma på hur det ska vara. Varje dag är det ett (litet) mirakel att lagad mat kommer på bordet. Dels har jag hållit på och lagat mat så himla länge, köpte Vår Kokbok när maken och jag förlovade oss, innan åt vi på lokal. Dels är det så knepigt att hitta på. Ingredienser som ska köpas hem. Hade jag inte coop tre minuter bort, undrar jag hur det skulle gå.
Varför köpte jag inte broccoli i går, när jag ändå köpte rökt lax och tänkte lax- och broccolipasta?
Men det regnar inte just nu. Ska kolla om jag har fryst b hemma, så jag inte går i onödan.

 

Okej då

– det är vackert med snöfall. När vi stod utanför lilla kyrkan i skogen efter kvällens mässa och snön föll i lyktskenet, vackert var det. Fast det tog en bra stund innan jag lyckades gräva fram bilen ur snödrivan, men alla rutor blev klara och fina. Och det är härligt med sitsvärme.
Lite undrar jag hur det kommer att gå i morgon, men jag är optimist och bilen går stadigt och bra. Och fast det var vackert hoppas jag att snön slutar nu. En lite mindre driva att gräva fram bilen ur i morgon helst.
Annars tycker jag att jag har koll på det mesta.