vädret, förstås. När vi åkte till kyrkan var det +5 och duggregn. Utsikten att det ska bli varmare i eftermiddag verkar inte så lovande, men man vet aldrig. Jag minns första maj, det året Äldsta var ett litet knyte, född första augusti. Vi skulle gå till högmässan i Heliga Trefaldighet och gick över stora kyrkogården. Hon låg där i sin bruna manchestervagn med gult frottéfoder i sin lilla bruna vadderade overall med yllemössa på sig. Det var alldeles lagom där och då. När vi sen, en dryg timme senare klev ut ur kyrkan så hade det blivit nästan sommar och den bruna overallen var inte alls lagom längre, att inte tala om yllemössan. Jag läste ju frenetiskt Vi Föräldrar och där fanns bild på en söt liten solhatt med brätte, pris 9,75, så dagen efter gick jag till Forum (som konsum hette då i Uppsala) och hittade en liten solhatt i rutig bäckochbölja, grön och orange, passade perfekt och när expediten klippt av hakbandet sa hon – ’29 och sjuttiofem, tack’, och jag nästan svimmade. Fast jag betalade förstås. En dagens kostade en femma ungefär då, så det var en stilig liten hatt. Nu kunde hennes syster så småningom ha den också. Fast nån solhatt kanske jag inte behöver köpa än.

denna stillsamma lördag. I går kväll hamnade jag framför Belägringen av Mecka på Axess. Jag hade, lite automatiskt, föreställt mig att det var ett historiskt program, som utspelade sig på 700-talet eller så. Och för all del, historiskt var det väl, men året var 1979. Jag hade absolut inget minne alls av detta, men nu har jag läst på lite också. En alldeles förfärlig händelse på många sätt, som påverkat oss alla betydligt mer än jag haft en aning om. Att upprorsmännen tog flera hundra pilgrimer som gisslan, besatte minareterna med krypskyttar och höll stånd mot den saudiska armén i två veckor, det visste jag ingenting om. Att armén raskt kallade in franska terrorexperter försedda med 300 kg flytande tårgas (tydligen en oerhörd mängd) och slog till med stor hårdhet, nog var det märkligt att se bilder från tiden. Och det förändrade det saudiska samhället, absolut, och hjälpte till att sprida vad vi i dag ser som al Qaida och IS.

Sen läste jag en notis i lokaltidningen om att man lyckats gripa en berusad inbrottstjuv, som försökt ta sig in i en kommunal fastighet, tydligen i vår närhet, men han hade krossat ett fönster och stod med ett ben inne i fönstret men det andra utanför när han åkte fast. Maken sa, att han hört en man som skrek väldigt, möjligen var det denna incident. Så lite mer stillsamt är det här, lyckligtvis. Nu blir det snart pasta med skinka och svamp.

men solen skiner, så pass att det värmer i den inglasade balkongen. Maken sitter där nu och tittar på tåg och på människor som väntar på bussar. Och jag ser den vackra julrosen han fick på sin födelsedag i slutet av oktober, den blommar tappert på. Jag antar att längre fram ska jag försöka plantera om den utomhus. Jag tittar på fikonträdet som bokstavligen stått alldeles som en torr pinne, sedan löven föll av, men nu i ljuset ser det ut som om bladen börjar komma, jag får väl nynna på psalmen – ‘när fikonträdet skjuter blad, jag varder glad’, så kanske det känner sig uppmuntrat. Även om det fortfarande är köldgrader på nätterna ute, så kommer ändå ljuset. Det där märkliga året när min pappa dog så var det snö så här dags, och snön låg länge. Den stora sjön utanför vårt fönster hade tjock is, och jag tyckte att den aldrig ville smälta, den kalla mörka döda isytan fanns där länge länge. Och jag skötte det som skulle göras, men jag gick runt i stor sorg ett år. Inte förrän jag hörde dåvarande radiodoktorn Peter Paul Heineman svara på en fråga om depression, så förstod jag var jag var nånstans. Han förklarade så lugnt och det hjälpte mig att ta mig upp till ytan igen. Många år senare pratade jag med en vän, som var överläkare på en av dom stora psykiatriska klinikerna, och han sa – ‘ja, jag drabbades själv av en depression och jag har så många gånger sagt till andra att ja, det tar ett år att läka ut, och precis så är det’. Möjligen inte för alla, jag vet inte, men för en del av oss är det tiden som ska till. Sen tror jag att även om jag antagligen var frånvarande på ett sätt, så var det bra för mig att ha mina rutiner, att vara tvungen att göra vardagliga saker. Barn som är 8, 6 och 4 måste få det dom behöver. Det tror jag att jag klarade hyfsat.

är förvisso inte födelsedagar. Lyckligtvis kanske. Men många av makens födelsedagar minns jag förstås. Hans 25-årsdag var den första när vi var tillsammans, det var också en lördag minns jag. Jag hade en tenta på förmiddagen, och på eftermiddagen kom hans föräldrar och hade med sig present, dvs dom hade glömt den hemma, så svärfar körde efter den, det var ett par vackra lampetter, spegelglas och guldram, som hänger hemma hos oss nu. Och den relativt jämna födelsedagen när jag väntade tredje barnet, Äldste, minns jag också. Jag var rätt trött, men kämpade på med folk som vällde in. En annan jämn födelsedag hade jag ett nämndsammanträde på morgonen, och det kändes lite onödigt att ställa in det och jag hade ju förberett det mesta. När jag kom hem, så hade svärmor kokat kaffe och fixat, för en äldre bräcklig gäst och hans hustru hade kommit redan på förmiddagen. Det var fint, och sen tog jag förstås hand om det rätt öppna huset. Och så födelsedagen året efter att han fått sin stroke, väldigt mycket folk, maken var väldigt glad och tacksam. En gäst kom fnissande ut i köket och sa – ‘jag kanske kan få ett annat glas, för han högg mitt rödvin’, i pur entusiasm, för maken ska ju inte dricka alkohol med sin medicinering. Ja ja.

Och för fem år sen hade vi relativt mycket folk här och det var väldigt trevligt på alla sätt. I dag är det mycket annorlunda, men mycket att vara tacksam för. Absolut. Och alldeles nyss kom en avhållen person och ringde på dörren och lämnade en vacker blomma, med tacksam hågkomst av hur det var för fem år sen.

Åh vad jag saknar rimlig social samvaro.

kändes det. Jag tittade hos någon som brukar lägga upp bilder på hus till försäljning med egna kommentarer. Ett hus var ganska välbekant för mig, jag har varit där några gånger, jag har iofs insett att det borde vara till salu eftersom ägaren dog i maj, men jag gick in på hemnet och tittade på fler bilder. Jo, jag har suttit i matsalen, jag har stått i köket och hjälpt till med en tillställning, där värdinnan var lite bräcklig. Jag har suttit i gillestugan i källaren, men det var förstås rätt många av dom elva rummen jag inte sett. Sen tittade jag på en lokal bostadsbilaga med helt andra hus och där hade några människor köpt ett originellt hus, där man särskilt påpekade att det ägts av en relativt välkänd person och hans hustru. Jag råkar minnas att ägaren till det första huset hade någon sorts affär med hustrun i andra fastigheten, ett märkligt sammanträffande som jag antar att ingen mer än jag såg.

F ö lyckades jag duscha maken på fyrtio minuter här på kvällen, mellan nyhetsprogrammen, så nu kan han möta sitt nya år alldeles toppfräsch.

– och jag vet att det behövs. Jag pratade med kyrkvaktmästaren, man har ett rejält bevattningssystem till kyrkogården fast just nu går det inte att använda, för sjöns vattenyta är för låg. Så vatten behövs på många håll.

Och jag har fyllt i timrapporten till kommunen och ska lämna in den i morgon och passa på att få mailadresser som jag behöver. Jag försökte hitta via kommunens hemsida, men det var inte det lättaste.

Och i morgon bitti måste jag lämna in bilen, det är smidigt att kunna gå hem på några minuter sen. Och vi har den numer nästan traditionella lunchgästen här i morgon. Det är roligt att äta tillsammans.

Sen pratade vi om andra saker i dag, maken och jag, någon vi jobbade tillsammans med som inte gillade mig så vidare värst och när maken blev sjuk passade hon på att dra igång på många plan. Jag hade ett projekt, som jag hade svårt att fullfölja, och det var inte tal om att ge mig stöd eller hjälp, det gällde att sätta dit mig i stället. Det skedde på många plan, andra drogs in i ett komplicerat spel. Egentligen förstår jag inte att jag tog mig igenom så pass hyfsat som jag gjorde. Men det var ganska självklart att jag inte kunde behålla den förfärliga ljusstaken jag fick när jag så småningom slutade där. Jag bytte till ett tårtfat och betalade mellanskillnaden.

– något som nästan aldrig händer. Och dessutom beror det på att han tittar på SM. Ännu märkligare. Men det finns förstås en förklaring. SM går på Sollentunavallen så han sitter klistrad och tittar på omgivningen runt tävlingarna och si! då och då dyker barndomshemmet upp i nån kant och vi skriker unisont ‘DÄR!’ och det är ungefär så spännande det är. Huset som målades gult när vi kom dit efter att ha förlovat oss, vi satt i trädgården och drack kaffe med målarna på ställningar runt omkring när svärmor fattade att vi förlovat oss. Jag kan, så här i efterhand, förstå att hon nog tyckte att det var lite raskt. Å andra sidan har vi klarat rätt många år nu.

Och mobilen berättar för mig att det blir sex grader svalare i morgon.

– ja, nu ignorerar jag totalt repliker av typen – ‘lite?’, för nu menar jag när jag sovit en stund på dagen. Då tar det en stund innan jag är det vanliga soliga jaget, s a s. Och hungrig är jag alltid i det läget. Också. Och maken har, trots alla års vana, inte lärt sig att det inte är läge att skämta till det där och då, han tycker alltid att jag ser lite skojig ut när jag vacklar upp. Men den här gången nöjde jag mig med att långsamt skala en apelsin. Och han gick och vilade, så friden återvände.

Frånsett att innan jag kravlat mig upp hördes plötsligt ett enormt slammer och maken undrade förstås vad det var. Det undrade jag också, men jag kunde inte alls räkna ut vad det var, jag hade inte riktigt finkalibrerat hörsel och avståndsbedömning där i sömndimman. Fast när jag kom ut i köket visade det sig att det var bottenplattan till kakformen, som hade stått och torkat och ramlat på den också torkande kaffefilterbehållaren och bådadera hade ramlat ner i diskhon och rullat runt där. Ett ljud jag inte var bekant med innan.

När vi drack té sen sa maken – ‘det fanns nån som hade ett jättekonstigt förnamn och som hade nån teknisk firma, du kan inte veta vem jag menar?’, och jo då, det kunde jag. Jag var där en gång på den tekniska firman på nåt företagsbesök. Firman hade fått hjälp av en industridesigner och skulle nu visa upp resultatet. Och mannen med det konstiga förnamnet höll en väldigt, väldigt entusiastisk presentation över hur epokgörande det här samarbetet varit och hur glad han var och sen skulle resultatet avtäckas. Och jag lovar, det var en liten grå låda, kanske 15X12 cm med en knapp på. Och det var det både före och efter. Knappen såg lite olika ut. Jag trodde först det var nån sorts skämt och tittade lite under lugg på dom andra, men alla såg väldigt allvarliga ut. Så jag höll till mig.

tittar vi på serien om familjen Wallenberg, så avlägsna i tid och rum. Jag har två minnen från tidig barndom, ena gången hade Markus tagit en helikopter en söndag till fabriken i närheten, som han förstås ägde och vad han ville har jag ingen som helst aning om, men större delen av trakten åkte och tittade på helikoptern. Våra grannar också, så jag åkte med. Och sen kom han på något mer officiellt besök med stort följe en senare gång och då var nerver på helspänn i hela organisationen, jag minns att ett par gossar traskade i utkanten av den park som fanns bredvid huvudkontoret och vaktmästaren for ut och skällde frenetiskt utan att ha hunnit se att den store (nå ja) mannen befann sig med jätteuppvaktningen precis bakom honom själv. Stackarn. Fast när man ser det hela är det en glimt, inte bara av ett annorlunda samhälle, utan också av en märklig familjestruktur. När Pieter säger att han aldrig minns att hans far sa något berömmande till honom, så är det säkert sant och alldeles förfärligt, men det var många som mötte just den attityden från sina fäder, samhället igenom. Jag minns att min tio år äldre halvbror nån gång sa att pappa hade varit krävande om skolbetygen. Och maken säger det samma om sin far. Jag avviker förstås, jag har inga såna minnen, mot mig var min far alltid nöjd och uppmuntrande. Nu hade jag iofs alltid väldigt bra resultat (så här långt efteråt kan jag väl säga det då) och upplevde inte själv att jag ansträngde mig så mycket heller, och då var det kanske lättare att minnas det hela som enkelt och positivt.

Men märkligt och intressant är det, hur som helst.

Jag brukar titta på dom engelska galna antikexperterna som åker runt och köper jox och säljer på auktion och tävlar med varandra, sen tittar jag på Grey’s och numer tittar jag på måndagskvällarna på dom stackars människorna som ska bygga hus. Allt som går fel, på alla upptänkliga sätt. Mina föräldrar byggde ju hus efter många års konflikter och diskussioner och dom byggde verkligen alltihop själva – mest pappa då – med undantag för skorstenarna, som en murare med en skuld till pappa gjorde en helg. Och när det var färdigbyggt tror jag inte mina föräldrar hade nån konflikt alls, faktiskt. Men planlösningar och ritningar och detaljer var vår värld under några år, så antagligen bidrar det till att jag tycker det är så fascinerande.

Men man önskar så att det ska gå bra för dom stackars människorna, som ger sig på massiva projekt.

Hos oss minns jag bara att det blev en kort stund av kärv stämning under byggandet när det visade sig att badkaret var en dm längre än badrummet. Fast pappa knackade ut väggen och byggde en nisch, det gick det också. Jag tror det var mamma som mätt lite hastigt.