Bara det här att köra drygt femtio mil i morgon kan var tillräckligt för att det ska snurra lite. Jag har lite desperat städat min necessär, jag behöver knappast fyra tvålar t ex, och jag behöver ett lagom förråd ansiktskräm och -vatten. Maken och jag delar på en liten weekendväska. Compact living. Det är ju så att bagaget ska transporteras av någon (mig) samtidigt som vi ska ta oss in på hotell, så det är bra att inte släpa på för mycket.
Men, uppriktigt, det skulle kunna kännas lättare rent mentalt också. Vad möter när vi kommer fram? Och nu menar jag inte inspelningen av Milleniefilmen, som lär pågå. Vi är alla olika, olikheter berikar, hej och hå. Men att vilja varandra väl, att försöka förstå – där vore det fint om vi försökte. Där känns det inte helt hundra hos alla. Jag kan bara ta ansvar för mig och det jag ser. Den här gången har jag inte kapuschong på kappan, så ingen kan ta tag i den bakifrån. Då blir det enklare att gå sin väg har jag räknat ut. Men det lilla hoppet om ömsesidig kärlek lever.

Blev så imponerad av Tingelings bil – jag har åkt en likadan, fast cabriolet liksom. På Malagas flygplats. Maken har transport på flygplatser. I Malaga dök inte den trista rullstolen upp utan en sån bil utan tak. Mannen som körde slängde upp oss och bagaget. Sen fanns det ingen tuta, men mannen skrek ‘biip, biip’ hela tiden, så den kompakta folkmassan delade sig. När vi kom till security sa han ‘I’ll take your husband through’  och jag såg väl lite bekymrad ut över jättekön jag skulle forcera på mitt håll. ‘No problems’ sa han, och bara föste in mig längst fram i kön. Bilen var så bra.