Inte så enkelt

med livet här, men ungefär så här vid åtta på kvällen har jag hunnit piggna till. Jag somnade förstås i fåtöljen i eftermiddags, jag kände att sömnen kom svepande, så jag satt inte med korslagda ben iaf, då blir det väldigt stelt.

Och efter kvällstét kokade jag en liten sats rabarbermarmelad, jag hade fryst in lite rabarber. Nästa veckas handling är planerad och skickad till maxi, matsedel till 13 oktober färdig. Jag tror kanske att vi äter mer varierat nu än innan corona eftersom jag måste skriva ner och då ser enklare om jag tenderar att upprepa mig för ofta.

Sen fnissade jag lite åt Äldste. Någon jag känt länge skrev och frågade mig om jag kom ihåg när första gången för nånting var, och när jag nämnde det för Äldste sa han – ‘ja, du visste förstås när det var och vilken klänning hon hade på sig och vad ni ätit sen’, men nej, jag visste bara att jag inte varit med. Annars är mitt minne för vad folk haft på sig och likaså mitt matminne är ett skämt i familjen. Det gör inget. Alla har sina underligheter.

 

Så förutsägbart

– jag är hungrig. Och jag ska alldeles snart gå och lägga mig. Jag har inget särskilt emot att vara lite hungrig när jag lägger mig, jag vet ju att jag bor i en privilegierad del av världen, dvs jag har möjlighet att äta en nyttig frukost i morgon. Dvs lite senare än vanligt då. Och jag hoppas att det varken vräker ner snö eller fryser till inför vår lilla övning. Jag har tidigarelagt mobilväckningen. Om det är snö och is måste jag ha marginal för att hinna skrapa rutor och så där, men annars räknar jag med att det ska gå bra. Jag tänker dessutom hjälpa maken att klä på sig utan att han rakar sig innan, det vinner vi minst tio minuter på.

 

Dubbelkolla alltid

– allting. Det var inte alls i morse fläkteländet skulle kollas utan i morgon. Enda trösten är att det inte var i går, om det nu skulle bli fel. Så när jag hade slitit mig ur sängen, sett till att jag såg – nå ja – prydlig ut, och kom ner för trappan så plockade jag upp tidningen, drog av bladet på almanackan och lade tidningen på den liggande veckoalmanackan – just det! Fläktkoll – torsdag. Onsdag i dag.

Så jag satte mig och räknade ihop kvitton från september, ungefär som vanligt blev det. Och sen tänkte jag ut mat för tio dagar, sen tog inspirationen slut, men tio dagar är bättre än att improvisera dag för dag.

Vid gröten började maken och jag att prata om en avlägsen väninna till svärmor – vi kom inte på vad hon hette – och hon hängde ju en kort period ihop med en man som bor nära makens morbröder (noga räknat numer ‘morbror’) och som lagade en tavelram åt oss en gång och som sen försvann, bokstavligen försvann och kvarlevorna – eller vad man säger – hittades flera år efteråt – och vad hette han nu då – nånting på H var det väl? Och sen satt vi där och funderade och testade och namnen liksom gled förbi i hjärnbarken utan att vi kunde få tag i dom. Och plötsligt kom maken på sista stavelsen i mannens efternamn och efter ett par minuter till hela namnet, och det var H. Och när maken borstade tänderna skrek jag – ‘Stina’ för så hette kvinnan. Så där. Vi klarade det.

Men det är fortfarande onsdag och inte torsdag. Än så länge.

 

Jag bara virrar runt nu

– jag vet inte hur många gånger jag gått upp och ner i trappan. Och inte blir det väl så mycket bättre av det. Ska jag ta med det eller det eller hur blir det då? Man skulle kunna tro att jag aldrig rört mig utanför hemmets väggar och riktigt så illa är det inte. Men nu har jag petat upp knappen på väckarklockan och det blir inte så mycket bättre, så nu siktar jag på sängen. Det tysta. Inga andetag bredvid mig. Fast jag är hemma. Fyra nätter när ingen kommer att behöva min hjälp till badrummet. Märkligt.

 

Samma lättnad varenda gång

Jag överlevde. Jag tycker det är ännu obehagligare att gå till hygienisten än till tandläkaren. Och efter en halvtimmes skrapande och fixande överlevde jag resten bara genom att tänka – ‘jag kan resa mig upp och gå härifrån om det blir värre’. Fast jag satt kvar. Och jag har inga tandköttsfickor och jag sköter mig hyfsat. Jag hoppas behålla mina (väldigt lagade) tänder länge. Mamma hade löständer hela mitt liv.

Sen åkte jag förbi coop på hemvägen och köpte rökt lax, så det blev pasta med blandad lax, broccoli, citronrasp, cr fraîche och dill. Snabbt och gott.

Och ett sms har kommit om färgleveransen. Noga räknat har jag fått ett mail med tack för beställning, ett mail att man packar, ett mail att man sänt i väg och ett sms att man sänt i väg och ett att det kommer snart och nu ett att det har kommit. Lite överambitiöst kanske.

 

Hemma hos mig

– i barndomshemmet – lärde man sig att argumentera. Den som skrek högst vann inte, den som kunde ge skäl för sin uppfattning vann. Och aldrig nånsin hade nån rätt bara för att den var äldre, och i det stora perspektivet – aldrig hade nån rätt för att den bara hänvisade till sin auktoritet. Man skulle veta vad man pratade om. Det här har senare i livet visat sig vara en lite obekväm inställning s a s, alla har tydligen inte den bakgrunden.

Och häromdagen var jag med om det igen, att någon trodde att jag inte visste vad jag pratade om. Jag har inga som helst problem med att se att många har betydligt större kunskaper än jag på många områden, men om jag är rätt säker på att våra kunskaper och erfarenheter är lika mycket värda – ja, då kör jag. Förvånad kan jag fortfarande bli när folk tror att om argumenten är svaga, så hjälper det att höja rösten. Så fungerar det inte med mig.

Och jag sänder en tacksamhetens tanke till min far, som på många sätt gav mig ett självförtroende.

 

Tekniken

ändrar sig hela tiden. Och tanken är väl att den blir bättre. För ett par veckor sen erbjöds (??) jag ett annorlunda telefonabonnemang,  billigare, bättre, ja allt tänkbart positivt. Och sen ska man få en massa papper i en massa kuvert – som jag avskyr – och sen ska man hämta ut ett paket på maxi – och det var ett stort paket – och sen ska man göra nåt åt det också. Det gjorde inte jag, men Äldste fick syn på det när han var här och han packade upp det och anslöt, hur det nu gick  till. Fast än så länge fungerar den andra. Och snart ska det nya underverket fungera med det kära telefonnumret som vi haft sen Karl XII slogs i Bender. Fast nu börjar båda dom tidigare telefonerna att ge upp, pipa och bära sig illa åt. Så jag ringde ffg med den nya i kväll, tillbaka till Hosanna eftersom det – som sagt – pep oroväckande. Man kanske inte kan säga att jag kastar mig över nya tekniska prylar.

Och det är ju noga räknat en visserligen enkel, men dock, mobiltelefon. Och tanken slog mig – betyder det att maken kan ha den med sig på boende nästa gång? Och kommer den tanken att slå honom? Och är det bra eller dåligt? Mycket att tänka på.

 

Diskmaskinen

är, normalt sett, alldeles väldigt praktisk. Snabbprogrammet som fixar normal disk – jo, jag sköljer av tallrikarna innan jag sätter in dom. I vanliga fall står den bara och bubblar lite grann och sen är det klart. Men i kväll när jag kom ut i köket igen blinkade den på ett obekant sätt och när jag öppnade den var det klart att den inte gått alls. Jag startade om. Inget hände. Den blinkade.
Jag hämtade instruktionsboken. Inte mycket hjälp. Fast det stod ju nåt om vattenkranen.
Just det. I morse rengjorde jag diskbänken lite extra och vippade på kranen. En gång. Man ska vippa tillbaka också.

Men jag upptäckte det i a f.

 

En blommande orkidé

fick maken av svärmor. Och det är ju väldigt trevligt och dekorativt och så. Fast det börjar bli lite trångt på fönsterbrädorna nu. Trots min vanskötsel, så överlever alla orkidéer vi fått genom åren. Och dom blommar på nytt, så jag kan inte slänga dom heller.
Jag tror vi har nio som har knoppar eller blommar just nu. Självklart är dom inte så praktfulla som den nya, men den som blommar ska inte slängas ut, tycker jag, även om det kan vara en enstaka liten stackare. Man måste ha lite medkänsla med dom stackarna. Visserligen har dom hamnat hos mig, men dom låter sig inte nedslås utan gör sitt bästa. Då kan jag ju inte låta dom bli kompost heller. Sån är jag. Blommornas lilla vän. Fast då skulle dom möjligen blomma lite mer praktfullt. Knepigt det där.
Märks det att jag är trött? Inte bara på orkidéerna. Dom är snarast positiva.

 

Snart cyklar jag i väg

till lilla närmaste kyrkan för en kort mässa. Maken är förvarnad att han får té en kvart senare än vanligt. Jag är i akut behov av en glimt av den himmelska verkligheten, om man säger så. Mänskligheten gör mig rätt förbryllad då och då. Jag förstår att olikheten är en rikedom, men det hindrar inte att jag kan bli väldigt frustrerad när jag inte alls förstår hur folk tänker.
Jag vet att man ska satsa på sig själv, att man ska berätta för andra att man är bra, att man gärna ska sjunga solo om man vill.
Fast jag sjunger inte solo, och det ska omgivningen vara glad för. Tycker jag. Och då är jag också glad.
Men det finns dom som har mer ambitioner än förmåga, det gör det. Inte bara vad gäller solosång. Livet är liksom en ständig idol-audition tydligen. Andas. Andas.