Favorit i repris

kan man säga. Maken sitter i den inglasade och lyssnar på diverse spotifymusik och samtidigt kan han titta på eventuella rörelser på bangården utanför. Själv har jag skickat efter ersättningsmuggar för den som kraschade häromdagen.

Trots viss stress, tekniken var lite motsträvig men samarbetade till slut, så lyckades vi få till vårt möte. Med reservationen att det är teknik, lätt suddiga bilder, olika förmåga att hantera mikrofonen etc, så är det ändå en märkligt upplevelse att se ansikten på människor man inte träffat på länge. En och annan har bytt frisyr, kanske blivit något rundare sen senast, en del borde byta frisyr f ö, men det kanske också är en effekt av tiden vi sliter med. Och det hände att maken och jag gemensamt fnissade, det är en bra grej det där med mute. Sen sa vi alla med tacksamhet hej då och vi återgick till vårt vanliga liv, dvs maken gick och vilade och jag började hacka och skära. Och mobilen ringde, ett samtal från det allmänna mötet fortsatte i all stillhet, möjligen blev jag något klokare, tacksam för det. Visst är det rart, när någon säger vänliga saker till en dessutom, fast jag står ju lite bakåtlutad då, det medger jag. Jag minns annat som sagts också. Ska man glömma? Det vore förtjusande praktiskt, men samtidigt vill jag aldrig mer hamna i motsvarande situation, jag förbehåller mig rätten till mentalt avstånd.

 

Väntans dag

här förstås. Det känns väldigt underligt, det måste jag säga. Sen är det också frågan om eventuella biverkningar. Kommer jag att klara att hämta maten på kvällen? Jag tror och hoppas det förstås. Och på onsdag är tanken att jag ska lämna in bilen och sen promenera hem. Jag funderar över feber och huvudvärk, men det får lösa sig. Jag har olika matalternativ förstås, så jag har försökt vara beredd. Men allt det här ingår förstås i den allmänna osäkerhet vi levt i nästan exakt ett år. Och jag ska baka limpor på förmiddagen i morgon, allt för att vara beredd.

Annars kan man förstås tänka på att tiden går alldeles oavsett. Vi hade en kort stund +10°, ganska oväntat. Och när jag stod ute på eftermiddagen, så såg jag – långt borta – en plog tranor, men dom såg ut att vända söderut igen. Dom kommer säkert tillbaka. Visst är det en känsla av vår ändå. Äldsta skickade bild på sälgen som blommade vid sommarhuset. Jag har clarityn hemma förstås, för snart slår det väl till. Jag har nyst en del redan, men det är alltid svårt att veta vad som är vad. Jag tittade på mina bilder, förra året planterade jag penséer 13 mars och det är ju alldeles snart, möjligen blir det senare i år. Kanske väntar jag med att handla blommor tills vi får den där vaccinimmuniteten.

 

Mer snö

vräker ner utanför fönstren. Tacksam att jag inte alls tänker mig ut i dag. Jag tog hissen ner för att hämta upp tidningen, men det hade inte kommit någon, dagens lätta besvikelse. Jag gillar papperstidningen på söndagseftermiddag, men då får jag roa mig ändå. Det blir inte roligare av att tv tydligen har trassel igen, och maken anser att jag åtminstone borde titta på hemsidan för att se om det är omfattande problem. Jag ska, sen.Annars är det en vanlig söndag, dvs vi har bett som vanligt och sen kopplat upp oss mot nätsändningen från kyrkan. Jag läste häromdagen nån kyrklig person, som tyckte att det var så väldigt bra med dessa utsända aktiviteter. Det tycker inte jag. Jag är tacksam att det finns alls, men det är skillnad att få vara närvarande i rummet, att se dom andra, inte bara siffror uppe i hörnet att det finns fler. Sen tror jag dessutom att man måste vara väldigt disciplinerad i utsändningssituationen, verkligen anstränga sig för korta och kärnfulla predikningar, det är betydligt svårare att hålla koncentrationen när man sitter hemma i den bekväma fåtöljen och rentav kommer på att ja visst ja, jag skulle ta fram nåt ur frysen eller så.

 

Kvart i fem

när jag tittade ut hade det mycket riktigt börjat snöa och det singlar fortfarande när flingor. Grannen bredvid borstade snön av bilen, dom hade tydligen planerat att åka till sommarhuset och där gissar jag att det är mer snö.

Men vi sitter i värmen och förhoppningsvis kan vi ändå fika lite med Äldstes familj. Och jag tänker på alla, som på olika sätt har gjort förluster i denna tid. Vi har det ändå bra på det sättet att våra svårigheter är liksom lite grann konstanta, jag håller förstås koll, men jag tänker på alla som suttit ensamma så lång tid, och också på dom som suttit tillsammans. Om ena parten blivit betydligt sämre och det inte finns någon, som man kan relatera till, som kan bekräfta att det här är inte normalt längre, det här är fel. Det måste vara alldeles förfärligt. Det finns så mycket sorg, som många lever i. Måtte det nya året ge oss lättnad.

 

Tidigt uppe

för att vara jag då. När maken varit andra gången i badrummet, så var det en stund kvar tills jag hade tänkt gå upp, men så tänkte jag att det är väl lika bra att dra igång dagen. Så jag gjorde limpdeg och satte på jäsning, drog igång tvättmaskinen och klädde på mig. Sen tog jag en kvarts paus innan resten av morgonen började.

Och i går kväll hade jag en helkväll s a s med sönerna. Alldeles när jag kom innanför dörren från kyrkan, så ringde Äldste och vi diskuterade paketutlämning och det ena med det andra och fem minuter efter att vi slutat ringde Yngste, för att vi skulle pyssla med datorn. Det var inte helt lätt eller enkelt alls. Han var irriterad, inte så mycket på mig som på mac-systemet. Och han ringde upp ett videosamtal också, så han skulle kunna se min skärm. Problemet då var att jag ju behövde högerhanden till allt pyssel och när jag höll i mobilen med vänsterhanden så täckte mitt stackars pekfinger kameran. Det är inte heller helt okomplicerat att lyckas hålla skärmen rätt. Till slut hade vi ändå lyckats med en hel del, men vi var överens om att vi får fortsätta en annan kväll för att göra klart. Och sen undrade maken hur Yngste mådde, och det hade jag verkligen ingen aning om, så jag sa att vi håller på med en överraskning till dig. Och då fnissade maken och sa – ‘det är som på julafton med paketen då?’ och jag höll med, det gäller att inte skaka och klämma på paketen nu.

 

Ännu dimmigare

i natt. Och inte har molnen skingrats heller vid tre på eftermiddagen. Å andra sidan har det inte regnat heller, så det gjorde ingenting att jag glömde regnjackorna, när vi åkte till kyrkan. Vi var väldigt få deltagare i Högmässan i dag, men maken gladdes mycket åt postludiet av Couperin på stora orgeln. Sen åkte vi förstås hem och har ätit en god middag. Och jag har läst dagens SvD förstås, utbredd på köksbordet. Mona Sahlin får väl slita på med sitt liv, hon som vi andra, jag noterade att intervjuaren tycks anse att det är extra dystert att bo i Hultsfred. Det gör visserligen inte jag, men jag antar att det finns folk som tycker det är helt ok, kanske rentav trevligt. Och sen läste jag förstås om Jordan B Peterson, som ju brukar sorteras som ‘kontroversiell’, inte minst i det svenska samhället där vi annars påstår att vi gillar olika. Nå, nu är det hans beroendesituation som ska belysas. Och jag undrar, lite OT kanske, om någon i JBP:s närhet såg hur det gick åt skogen, om någon försökte göra något. Det är, som bekant, inte det lättaste. En karismatisk person med problem kan dölja det länge, det brukar finnas ett antal beundrare som urskuldar och hellre lägger skuld på visselblåsaren.

 

En bra söndag

– det fanns kyrka i vår närhet. Tacksamhet för det. Och sen åkte vi hem och jag lagade kycklinggryta med vitlök och rosmarin, citron och tomatpuré och vitt vin. Bonus är förstås att det blev flera middagar till frysen också.

Och att det sen blev lite kaotiskt när vi skulle åka till kyrkan, får väl vara som det kan. Det kom en störtskur, just när maken skulle lotsas in i bilen och reklamutdelarna hade lagt tre rejäla packar just i slutet av trappan maken tar sig ut till bilen. Jag försökte övertala honom att ta ett par steg åt vänster för att sen kunna ta tag i min axel och komma nedför trappan lite smidigt. Det gick inte. Han gick ett par mycket små steg åt vänster, och sen klev han bestämt åt höger igen och beordrade mig att flytta på reklamen. Det var inte så enkelt, dels vägde varje packe hyfsat mycket och dels hade banden som höll ihop eländet gått sönder, så det var inte lättflyttat, om man säger så. Och hällregnet pågick. Till slut kom han ändå nedför trappan och in i bilen. Och nu, när vi har ätit, skiner solen vackert. Och jag funderar över det här att den allra senaste tiden har rätt mycket trasslat för maken, han hör sällan vad jag säger första gången, utan jag måste upprepa. Och jag tror inte det beror på själva hörseln, det är hans förmåga att ta in, som trasslar. Jag vet inte om det blir bättre sen, när han inte är lika stressad, jag vet verkligen inte.

 

Sommardäck på

– och under tiden som dom pysslade med det gick jag till banken. I hällregn. Väldigt mycket regn var det. Och sen väntade jag och det blev färdigt, inkl den fyllda tank jag var utlovad. Bra så långt.

I övrigt har dagen ägnats åt att säga upp svärmors lägenhet, tidningen, elavtalet, tv:n, men jag har hittills gått bet på det eländiga telefonavtalet. Ja ja, man ska inte ge upp.

Och maken och jag har ätit fisksufflé med gröna ärtor till. Och till kaffet svärmors kakor.

Och just nu strålar solen, kanske ska jag försöka flytta bilen också, det var trångt på parkeringsplatsen och jag har en bal toapapper och ett paket att forsla in.

Äldste hade varit på utflykt under dagen och satt hos maken, när jag kom hem. Vi är ense om det mesta, och han har gåvan att kunna lugna sin far, som har lätt för att bli bekymrad.

 

Nog tycker jag

att informationen är lite usel. Nyss (kl 14) ringde jag handläggaren och fick besked att visst, maken är så välkommen i morgon. Tackar. Jag bara undrar när man hade tänkt berätta det för oss. Men det blir bra.

Och förmiddagen har varit lysande. Vår regelbundne lunchgäst skickade sms att han inte kunde komma i dag, men vi fick gäster av annat slag. Dvs alldeles underbara människor, som vi hällde i oss förmiddagsté med.

Och eftersom det nu blir avlastning, så har jag stoppat in en tvättmaskin också. Det är mycket som ska till. Och det behöver handlas också, så jag får gå ut i solskenet. Man har beslutat sig för att ta ner träd utefter vår esplanad och det startar i dag. Mycket upprördhet har det varit över detta, men tydligen var träden ganska murkna, så det får väl bli bra på sikt.

 

Den där sommartiden

fungerar likadant jämnt. Jag slocknade som ett utblåst ljus här på eftermiddagen, oavsett att det var underbart väder. Och nu är alla klockorna, inkl Braunschweiguret, rätt. Fast B behövde nya batterier innan det piggnade till, men som tur är, visar det en liten bild på tomma batterier då, så jag fattade. Och bilolyckan hade ställt om sig själv. Bingo.

Och Yngste skickade en bild på matlagning, som såg väldigt komplicerad ut. Det var kroppkakor. Det har han inte lärt sig här hemma. Jag har aldrig gjort just det. Nästa gång gör han väl ostkaka då. Djupt imponerat moder.

Och så fick jag ett sms från avlastningsvärdinnan, hon undrade hur det går. Det undrar jag också. Man kan inte säga att kommunen är överinformerande. Dessutom bestämde man förra veckan att lägga ner ett boende till, och det fick anställda och boende veta via tidningen. Jag trodde man var tvungen att mbl-förhandla sånt, men det är kanske omodernt numer.