– det fanns kyrka i vår närhet. Tacksamhet för det. Och sen åkte vi hem och jag lagade kycklinggryta med vitlök och rosmarin, citron och tomatpuré och vitt vin. Bonus är förstås att det blev flera middagar till frysen också.

Och att det sen blev lite kaotiskt när vi skulle åka till kyrkan, får väl vara som det kan. Det kom en störtskur, just när maken skulle lotsas in i bilen och reklamutdelarna hade lagt tre rejäla packar just i slutet av trappan maken tar sig ut till bilen. Jag försökte övertala honom att ta ett par steg åt vänster för att sen kunna ta tag i min axel och komma nedför trappan lite smidigt. Det gick inte. Han gick ett par mycket små steg åt vänster, och sen klev han bestämt åt höger igen och beordrade mig att flytta på reklamen. Det var inte så enkelt, dels vägde varje packe hyfsat mycket och dels hade banden som höll ihop eländet gått sönder, så det var inte lättflyttat, om man säger så. Och hällregnet pågick. Till slut kom han ändå nedför trappan och in i bilen. Och nu, när vi har ätit, skiner solen vackert. Och jag funderar över det här att den allra senaste tiden har rätt mycket trasslat för maken, han hör sällan vad jag säger första gången, utan jag måste upprepa. Och jag tror inte det beror på själva hörseln, det är hans förmåga att ta in, som trasslar. Jag vet inte om det blir bättre sen, när han inte är lika stressad, jag vet verkligen inte.

Annonser

– och under tiden som dom pysslade med det gick jag till banken. I hällregn. Väldigt mycket regn var det. Och sen väntade jag och det blev färdigt, inkl den fyllda tank jag var utlovad. Bra så långt.

I övrigt har dagen ägnats åt att säga upp svärmors lägenhet, tidningen, elavtalet, tv:n, men jag har hittills gått bet på det eländiga telefonavtalet. Ja ja, man ska inte ge upp.

Och maken och jag har ätit fisksufflé med gröna ärtor till. Och till kaffet svärmors kakor.

Och just nu strålar solen, kanske ska jag försöka flytta bilen också, det var trångt på parkeringsplatsen och jag har en bal toapapper och ett paket att forsla in.

Äldste hade varit på utflykt under dagen och satt hos maken, när jag kom hem. Vi är ense om det mesta, och han har gåvan att kunna lugna sin far, som har lätt för att bli bekymrad.

att informationen är lite usel. Nyss (kl 14) ringde jag handläggaren och fick besked att visst, maken är så välkommen i morgon. Tackar. Jag bara undrar när man hade tänkt berätta det för oss. Men det blir bra.

Och förmiddagen har varit lysande. Vår regelbundne lunchgäst skickade sms att han inte kunde komma i dag, men vi fick gäster av annat slag. Dvs alldeles underbara människor, som vi hällde i oss förmiddagsté med.

Och eftersom det nu blir avlastning, så har jag stoppat in en tvättmaskin också. Det är mycket som ska till. Och det behöver handlas också, så jag får gå ut i solskenet. Man har beslutat sig för att ta ner träd utefter vår esplanad och det startar i dag. Mycket upprördhet har det varit över detta, men tydligen var träden ganska murkna, så det får väl bli bra på sikt.

fungerar likadant jämnt. Jag slocknade som ett utblåst ljus här på eftermiddagen, oavsett att det var underbart väder. Och nu är alla klockorna, inkl Braunschweiguret, rätt. Fast B behövde nya batterier innan det piggnade till, men som tur är, visar det en liten bild på tomma batterier då, så jag fattade. Och bilolyckan hade ställt om sig själv. Bingo.

Och Yngste skickade en bild på matlagning, som såg väldigt komplicerad ut. Det var kroppkakor. Det har han inte lärt sig här hemma. Jag har aldrig gjort just det. Nästa gång gör han väl ostkaka då. Djupt imponerat moder.

Och så fick jag ett sms från avlastningsvärdinnan, hon undrade hur det går. Det undrar jag också. Man kan inte säga att kommunen är överinformerande. Dessutom bestämde man förra veckan att lägga ner ett boende till, och det fick anställda och boende veta via tidningen. Jag trodde man var tvungen att mbl-förhandla sånt, men det är kanske omodernt numer.

Man är ju det. Lite då och då. Man=jag. Jag höll på med tvätten och hängde just upp handdukarna, linne, manglas sen. Och maken ropar, med ett lätt irriterat tonfall, – ‘vad är det som smäller?’. Jo, det är jag som skakar ut handdukarna, för att dom ska torka med så lite skrynklor som möjligt. Alla dessa detaljer i vårt gemensamma liv, som han inte har en aning om. Alla dessa tandpetare, som han använder och bara lägger ifrån sig runt omkring, som jag plockar bort och slänger. Alla saker som ska läsas vid tillfälle och som läggs i travar på det lilla bordet bredvid favoritstolen, dvs läggs i travar som är instabila och då och då rasar, alltid med ett rop på mig att jag ska komma och ordna. Och jag kommer, jag ordnar. Och den ganska antika kartboken, som är en av hans absoluta blädderfavoriter, som numer mest är en samling lösblad, som kan hamna var som helst. Jag samlar ihop, jag ordnar. Tills nästa gång.

Jag diskuterade en stund med Äldste häromdagen, det här med makens synproblem. Han ser iofs på båda ögonen, men han får ingen bild från vänsterögat till samordningscentrum i hjärnan s a s, så han ser en sektor på ja, jag vet inte, men kanske ca 100° med högerögat. Men mentalt fungerar det ännu mer komplicerat, för han är nånstans ändå övertygad om att han har ett normalt 200° spektrum. Och det han inte ser, det finns inte. Men då kan han ju vrida på huvudet och se det? Nej, det kan han inte, för ser han det inte, finns det inte, och det är ju ingen idé att titta efter nåt som inte finns. Ungefär så ser logiken ut. Och det är inte min logik, det åstadkommer en del friktion. Och jag är frisk (och är självklart tacksam för det) och måste ta hänsyn, måste försöka förstå.

– vi fick rulla ner den stilfulla rullgardinen vid frukosten, men sen har det mulnat till. Jag funderar rentav på om det kommer snö. Och jag satte mig på cykeln och trampade i väg förut, lite sen var jag allt, men när jag nådde målet upptäckte jag rätt snart att jag hade kommit fel. Men jag gick diskret ut och kom hem igen, snabbare än jag tänkt. Så kan det gå.

Och jag upptäckte att en av mina väldigt tåliga orkidéer ändå givit upp nu. Jag flyttade den som stod i köket till den tomma krukan. Jag tänker mig att sen, när vi flyttar, ska jag organisera om orkidéerna och rentav titta om jag ska köpa nån ny, men det får vänta. Och jag smider planer – kanske ska jag satsa på något vackert Frank-mönster till det nya sovrummet, jag bläddrar och funderar. Eller kanske Maria Åström, också vackra mönster. A thing of beauty is a joy forever.

Jo då, jag minns visst hur det är att äta tillsammans med en hel familj, så där när barn inte vill äta alls, när barn sparkar varandra under bordet, när samtalet inte alls är lugnt och stillsamt, jag minns. Med det sagt, är det ändå saker som stressar mig i dagsläget. Eller snarare som stressat mig sen maken blev sjuk. Han är så otroligt fokuserad på att nu NU är det mat, när den står framför honom, att han börjar omedelbart. Tanken att vänta tills jag har hunnit sätta mig, den dyker upp oerhört sällan, i princip aldrig. Och jag vet att det är en detalj i ett liv, som förvisso har både upp och ner. Och när jag säger det, för det gör jag dumt nog, så tittar han bara helt oförstående på mig och säger – ‘men jag är hungrig’. Vem är inte det, ständigt?