ligger just nu lite illa till. Jag nämnde det för maken, blotta tanken fick honom att protestera rätt kraftfullt. Han påstod t o m att han säkert skulle må sämre av lutfisk. Det tror jag inte iofs. En vän hävdade bestämt att man ska dricka chablis till, och det låter ju lovande (för min del då) och någon annan var lika bestämd på att det ska vara bacon och rödvin till. Det kan sluta i fegvarianten laxsoppa.

Och inte har jag dammat skrivbordet här heller, jag har rensat bort en del onödigheter, men dammigt är det förvisso. Och rätt många post-it lappar finns kvar på skrivbordsunderlägget, såna där med bra-att-ha noteringar. Sen har jag en förteckning på alla konstiga lösenord jag samlat på mig, och så en liten gul post-it med ett lösenord som jag inte kommer ihåg vad det var till, så dumt.

strålade ovanför mig när jag gick ut nyss, ett vackert slut på en vacker dag. Jag åkte genom åtskilliga regnskurar på vägen hit, och ganska blåsigt var det när jag kom fram, men solen dominerade. Och kvällen var, trots stjärnorna, mild och vacker.

Maken och jag gav oss till boendet i relativt god tid och det fanns ett bra rum. Vacker utsikt och så. Men det fanns ingen fåtölj att sitta i, men maken bad om en och man kom in med en rejäl. Och senare hade man plockat fram en läslampa också, bra. Och jag har ju alltid med skiftnyckel och lyckades flytta toapappershållaren till rätt sida av toaletten. Jag lyckades tappa den ena skruven på det gråmelerade golvet, och det tog ett tag innan jag hittade den, men till slut så. Och ingen hade sagt någonting vid lunchen. Det är ju så att när man väl får komma till ett boende, så är man ofta rejält dålig.

Men här är det bra. Jag ska lägga mig alldeles ovanligt tidigt, värdinnan får besök av en god vän, en morgonpigg kvinna tydligen, så vi får väl försöka se raska ut då.

nu när penséerna är utomhus igen. Och tvätten snurrar och maken är ännu mer väldoftande än i vanliga fall. Och självklart ringde hans lilla mamma där på slutet, hon blir alltid väldigt häpen när det är jag som svarar, nån gång ska jag berätta för henne att det alltid är jag som svarar om det inte är hennes nummer. Och om maken står i duschen så svarar jag på hennes nummer också. Hon hade sett en bild på sommarpratarna, som hon sa. Nej, det var dom lokala sommarskrivarna i tidningen här, men nästan. Och en av våra vänner deltar och svärmor ville berätta det, fast som hon sa, – ‘jag har så dåligt minne för ansikten, så jag ser inte var hon står’. Och jag råmade att bilden varit inne för ett par dagar sen i mindre format och så beskrev jag vad hon hade på sig och var hon fanns på bilden.

Och nu ska jag ta fram dammsugaren.

Fast dagen började uselt först, mycket förvirrade och otäcka drömmar, svåra att skaka av sig. Men sen hade jag fått ett fantastiskt mail, ett nytt litet liv. Glädje.

antar jag, min lilla diskreta bit av skinkan förut i kväll. Jag har förstått att man ska göra en riktig macka och helst dricka julmust till, så där kvällen före, det tycks alla mina bekanta göra. Själv höll jag ju nästan på att glömma bort att jag kokade den – och nån kola blev det inte kokad här, än iaf, vem vet vad framtiden har i muffen – och nu har jag diskat av det sista (eller snarare senaste) och polerat spegeln i badrummet, som råkat ut för något underligt. Så jag sa till maken att nu, oavsett att det tekniskt är adventsfasta ett tag till, så tar jag ett glas vitt vin. Gör det du, sa maken, för han är en så klok och förstående man, för att travestera Tjuren Ferdinand.

Och varje år tänker jag på mammas väninna, hon som bodde (tjänstebostad) i ett hus ritat av Ralph Erskine, hon som varenda år diskade varenda glas och tallrik som fanns i huset och som i övrigt pysslade och fixade till förtvivlans gräns och över. Jag minns fortfarande deras enormt vackra – och obrukbara – öppna spis, som hon fyllde med tomtar. Det skulle jag väl i dag kalla förslösad kvinnokraft. Lätt för mig att säga här och nu, lite knepigare när jag hade större hushåll, för att travestera Adelais de Clary för den som råkar vara bekant med brother Haluin. Och annars är Adelais och jag inte ett dugg lika, men vi har downsizeat. Vilket jag nog är mer tacksam över.

i alla möjliga program om vad valet betyder och vad det berodde på. Det tänker jag inte ägna mig åt här. Jag bara konstaterar att människor tycker som vanligt olika. Det är jag van vid. När jag var barn var det självklart att mina farbröder röstade på olika partier, fyra olika på fem bröder. Och själv röstade jag på två olika partier i dom tre valen och personkryssade på alla tre listorna. Sen kan jag förstås inte låta bli att notera att det parti som fick dubbelt så många fullmäktigeplatser i det här valet jämfört med förra, redan då hade påfallande stora svårigheter att besätta sina stolar den gången. Nå ja.

Dagens program är att fira lilla nästminsta. Det blir bra. Och jag tog mig ut på promenad, fast jag var inte helt klar över att det är förändring där också. Jag gick först precis som jag brukat göra, och det går ju inte längre, så jag fick disponera om. Och nu lättar molnen lite, kanske en vacker höstdag.

I fredags var det strålande där jag var och större delen av vägen, fast här hemma var det grått tills jag hämtat maken. Kvällen var helt underbar, solig och varm, jag var ju nere vid tåget två gånger för att möta och det var en njutning att stå i solen, och när vi åt satt vi i solsken. Promenaden med gästerna till deras hotell var ljum och stillsam. Och sen på lördagen var sommaren påtagligt slut. Så är det nog.

I vår tidning står det att fru Möbelföretaget gått ur tiden. De gånger jag hade kontakt med henne var hon rar och vänlig. När vi hade flyttat till förra bostaden var hon den första personen som ringde på vår telefon. Och det hände sen genom åren att hon ringde för lite olika papper. Självklart fick hon hjälp. En gång, när det hade behövts extra snabb hjälp, kom hon förbi för att tacka med ett par böcker, vänligt och omtänksamt. Hon såg lite förbryllad ut när jag öppnade dörren med nytvättat långt hår, jag motsvarade inte riktigt vad hon föreställt sig, gissar jag. Sen möttes vi vid en familjeangelägenhet och stod och pratade lite. Just då var hon så enormt glad, hon och hennes ständigt arbetande man hade varit på en kort resa genom Sverige och sett platser ingen av dom tidigare varit på, och han hade inte haft kontakt med företaget på två dygn. Eller om det var ett och ett halvt. Så kan liv också se ut.
Och döden har också olika ansikten. Jag läste nyss en annons för en kvinna, lite äldre än jag. Vi var inte alls bekanta, och det var väl tur, för jag hade inte kunnat gå på begravningen. Det stod, mycket bestämt, i annonsen ‘Ljus klädsel och accessoar bäres’. Hur mycket ljusa kläder har jag som skulle kunna värma i december? Att inte tala om ‘accessoar’? Jag har enbart svarta handväskor t ex, ja, en mörkbrun finns visst i nåt hörn. Men man kan ju skippa väskan och stoppa plånbok och näsduk i fickan. Men skorna? Jag har nog bara svarta. Och jag ser bilden av begravningsentreprenören som vid dörren tillhandahåller vita tubsockor, som folk kan trä över sina skor, för jag tror inte jag är ensam. Kan man inte i all enkelhet låta folk få göra sitt bästa för att visa den döda heder på det sätt dom förmår? På det sätt som är naturligt för dom, så länge det inte är stötande för omgivningen. Och jag minns bilden av änkedrottning Fabiola av Belgien som gick bakom sin mans kista i vit dräkt.