tog det att återställa hemmet i efter-jul läge. Allt är nu uppburet i vindsförrådet och fönstren ser ut som vanligt igen. I år tycker jag att jag nästan inte hunnit fatta att det varit Jul, ingen kyrka och väldigt lite socialt liv. Jag vet att vi, i den situation som finns, haft turen att kunna umgås med Äldstes familj, men ändå. I köket är det plötsligt mer svängrum, fast jag hade vant mig vid att julgranen stod där. Den bidrog med belysning och en känsla av insynsskydd. Dom förra julstjärnorna hade ju vuxit upp till en grönskande vägg mot svalgången, men dom nuvarande får väl jobba på. Och det är lite snörök ute, det är skönt att sitta inne. Allt det här springandet i trappan får väl räknas som dagens motion.

Dessutom har jag torkat speglarna och tvättat handfatet. Möjligen kommer Äldste senare och hjälper oss med den nya telefonen, och jag tänker att om han behöver gå till badrummet, så ska det se hyfsat hygieniskt ut. Maken har en oanad förmåga att stänka tandkräm överallt, bokstavligen, men nu är det blänkande. Och snart är det dags för lax med ingefära, kokosmjölk och vitlök, snabbt och gott, tycker vi.

– så hade jag hoppat upp lite raskt och tagit min färdiga lista och trampat till maxi vid tio i åtta och så på hemvägen trasslat mig förbi kondiset. Nu blev det förstås annorlunda, jag tog mig en rask promenad före frukost till kondiset, solen sken och stenläggarna jobbade på, där på gatan. Efter frukost och när maken var klar, så kom jag iväg. Så här års är det åtminstone inte rastlediga skolbarn i affären, det är illa nog med alla dessa som varken vill eller kanske kan se eller höra att det finns många i affären. Och värst är det vid mjölken, då är man nästan klar, andas nästan ut – och där är det väldigt trångt och just där träffas folk, som troligen inte sett varann på tjugo år och nu måste ta ikapp denna tid. Och den stackars personalen ska plocka upp mer grejor från sina vagnar. Men jag tog mig fram och lastade på en osannolik last på cykeln, det blir så med 18 rullar toapapper på pakethållaren.

Och så köpte jag en postpåse. Maken var ju övertygad om att den där boken, som en kvinna ringde och tjatade om, blivit lämnad på den gångens boende och nu, i allt mitt rensande, hittade jag den. Och där hade vi lite olika förhållningssätt, maken och jag. Han tyckte det var så förtvivlat pinsamt att han sa – ‘det struntar vi i’, men det kan inte jag. Jag har köpt en postpåse och ska skriva en mycket kort, mycket ursäktande lapp och så skicka den till henne.

och jag är inte sams. När jag gick iväg för att köpa penséer, så stod det en granne där med öppen vindsdörr, och jag sa – ‘att du har lyckats få upp den?’ och han svarade förstås att man fick vara lite försiktig. Jo tack, jag försökte sen när jag kom hem, för jag hade en stor papperskasse i förrådet, som jag skulle slänga ljungen i komposten i, tänkte jag. Och inte fick jag upp låset, jag försökte och försökte. Sen gick jag in och så försökte jag igen, med samma usla resultat. Men nu skulle jag slänga mer skräp, och när jag kom ut på svalgången, så stod det en kvinna med öppen vindsdörr och jag gastade på henne, så jag fick gå upp och hämta min kasse, så nu är allt slängt och sopat och ordnat. Och jag har oljat in det lilla bordet jag har ute också. Det är mycket möjligt att det blir kallare om ett par dagar, men nu har jag iaf gjort klart. Det är fint med ett så tydligt resultat av ens möda.

Annars brukar jag köpa en speciell kola, lakrits och viol, när jag köper plantor. Det hör liksom till. Men nu tittade jag bara lite längtande på den. Jag provade sommarlångbyxorna igår, och jo, jag kan visst ha dom, men det är helt enkelt så att höstens alla pepparkakor tar plats i onödan.

lite hos Bra Grannen. Hon håller på att plocka och rensa inför flytten och jag känner att även om jag inte har något datum, så borde jag gripas av inspiration. Nå ja.

Och är jag borta så är klart att det händer, svärmor ringde till maken och ville åka och köpa skor i morgon. Men nu har han ringt tillbaka, bilen är ju på service, en sån där grej som han inte kommer ihåg när han blir tillfrågad. Nu blir det tydligen måndag i stället, jag erbjöd dagens em eller måndag. Jag anpassar mig.

Och så har jag delat upp hemmets smörförråd i tre delar; jag ska baka tre sorters kakor. Vi äter var sin kaka till kaffet efter maten, och på det här sättet ska jag vara beredd nästan två månader framåt.

att laga mat, ibland är det bara roligt, men ibland känner jag mig ändå stolt över att jag fick ihop det. Saffransris med lite paprika, räkor och dillcremefraiche och så vanlig blandad sallad. Väldigt liten kaka till kaffet, jag gissar att vi får både mer kaka och mer kaffe här under eftermiddagen.

Och sen satte jag mig lite motvilligt och betalade en del av räkningarna, på mitt konto hamnade kamremsbytet och på makens kvarskatten, den var nästan fyra gånger större än kamremsbytet, så alltihop var lite dystert. Men nu är det gjort. Det är bara att andas in och inse att så var det. Och jag delar aldrig upp bilräkningarna, man kan inte veta vad som händer nästa månad, det är bättre att ha rent bord.

Och det regnar. Jag försöker glädja mig för grundvattnets skull och att det inte är snö. Jag pratade med Yngste i går när han gick hem från jobbet, nån sorts bro vid Heron City och sen kom en nedförsbacke som var snorhal, han blev lite stressad där i luren. Men det gick bra.

– man blir lite fixerad. Trots att jag numer vet att jag klarar mig rätt länge innan jag behöver äta frukost. Men ska man vara fastande så. Och maken började klaga redan när jag satte honom upp i sängen. Han var hungrig. Det var psykosomatiskt s a s. Men han blev tvättad och påklädd och vi tog oss till vårdcentralen, vi hade lite marginal också. Och det kom in nån i väntrummet som nickade väldigt bekant. Och det är väldigt svårt att omedelbart känna igen folk som förra gången man sågs var lite lätt hennafärgade och nu har närmast kritvitt hår. Ja ja.

Och maken lämnade sina blodprov och sen var det full fart hem till grötkokandet. Och lustigt nog var gröten färdig ungefär när vi annars äter den, trots att det nu kändes som en evighet.

Och rara svärdottern dök upp och gav maken en kram precis när vi var färdiga, det uppskattade han mycket.

Men det är inte bara det här med att ta sig till v-c och inte få sin frukost i vanlig ordning, det är alla makens frågor, för det blir väldigt många frågor när det ska göras andra saker. Och min egen irritation över alltihop. Exempel – när jag ska stänga bildörren har maken foten i vägen, så jag flyttar foten. Då flyttar han omedelbart tillbaka den igen. En liten tuva på den knöliga stigen.

Nu ska jag gå ut och köpa tuggummi. Jag har bestämt mig för att jag inte orkar cykla och veckohandla i regnet och blåsten, jag samordnar med åkandet till kyrkan i kväll.

så mycket jag kan. Jag ska vara med på ett litet möte i morgon, jag går upp (?) när klockan ringer, ber laudes och går till coop och köper sallad och frukt. Sen gör jag frukost till mig och maken och ser till att han blir klar inför dagen. Sen ska jag möta folk vid tåget och gå till en liten lokal och mitt på dagen ska vi gemensamt ta en liten promenad, där jag tar med cykeln. Och så går dom andra och äter tillsammans och jag cyklar hem och hjälper maken och äter resterna från dagens middag och sen går jag tillbaka till mötet.

Sen åker dom andra hem till sina olika håll och jag går hem och ger maken medicin. Det bör fungera.

Och dagens höjdpunkt i dag var att sitta med det lilla mjuka barnet. En annan höjdpunkt var den lilla filmen Äldsta skickade från sin yngstas kör, så roligt att se henne koncentrerad och energisk. Och så söt, sin far upp i dagen.

– tandläkaren. Man ringde ett par gånger när jag stod mitt i grötkoket och funderade på om vi skulle behöva mer tid hos tandläkeriet, men hur det var så räckte den överenskomna tiden och maken har nu en lagad tand. Och inte blev det så dyrt som jag befarade heller. Ett litet halleluja-moment på det.

Sen är det förfärligt kallt ute och när makens tand var klar åkte vi till maxi och jag sprang in en snabb vända för morötter och kålrot och så, med motorn på, så maken inte skulle frysa ihjäl under tiden.

Och nu är vi båda väldigt lättade.

slog till idag, numer sällan, tack och lov. Men ändå. Och torsken var god.

Sen stod jag och diskade när det ringde på dörren, damerna med hjälpmedel. En blå ikea-kasse med olika klossar och grejor. Och ändå fanns inte riktigt det som behövdes, så dom kom en vända till. Och under tiden hann jag plocka bort alla sängkläder, så att det skulle vara lite mer lättlyft. Jag skruvade bort sänglamporna också, annars gick det inte. Men nu har vi en ca 8 eller rent av 9 cm högre säng, maken har inte testat än, men det blir säkert bra. Jag känner mig lite förbryllad, jag är inte van att sitta på sängkanten och dingla med fötterna, men jag vänjer mig väl.

Dessutom lyckades jag få två nya plastskruvar till ena toasitsen, efter tio år har plasten åldrats. Jag också, inser jag, men det är lite svårare att hantera.

– och det mesta har återgått till det vanliga. Yngste gick bort och hälsade på svärmor lite efter kvällstét. Klokt av honom, det är svårt att prata med henne i en samling på tolv personer. Och finns det nån nackdel med vårt matsalsbord så är det att det är lite brett, det blir svårt att vara social tvärsöver s a s. Och det är lite knepigt när man ska börja ta maten och ska börja skicka runt på detta jättebord, men när alla är lite mättare så fungerar det bra.

Och jag satte mig ute i svalkan lite, men nackdelen var att allra närmaste grannen satt ute och åt med någon gäst dessutom och då kan man ju inte bara sitta där, man måste ju ha musik på så man inte råkar ut för tystnad eller skulle kunna tänkas höra lite fågelsång. Och jo, jag inser att alla har sin smak (och dom grillar tackochlov nere på gräsmattan) så jag drog inte ut den egna musikmaskinen med armémarscher. Än. Kanske kunde jag skaffa cd med fågelsång som jag kunde dra upp i volym?