– chocolate chip cookies, det är bäst att göra nåt man vet hur det ska se ut, när man testar en ny ugn. Och jag gick all in och använde varmluften. Och nja, en del flöt ut väldigt mycket, men det kan ju ha berott på att äggen var jättestora eller att smöret var mjukare än vanligt eller också nåt helt annat. Jag skulle tro att dom är ätbara ändå. Jag vet inte än, notera, jag vet faktiskt inte – dvs jag har inte smakat. Än.

Och i övrigt lade jag mig lite på soffan och vaknade mycket senare och sen tog det tjugo minuter innan jag kom på att det är onsdag i dag, och då är det kvällsmässa i kyrkan på landet, men jag kom på det i tid ändå.

Och i slutbönen tackade vi för nåden vi fått del av och bad att vi ska kunna visa barmhärtighet mot dom vi möter, att kunna ge vidare med öppna händer, tänkte jag. Att Gud visar mig godhet ska inte bara stanna mellan Honom och mig, kärleken är större än så, att ge vidare. Mer än jag tror att jag kan. Och att tacksamt ta emot, det är en konst att ta emot också, att inte omedelbart tänka att man måste prestera mer själv, att kunna vila i tacksamhet och kärlek.

Fast jag ger nog inte upp än. Jag vacklar mellan ‘seg’ och ‘stabil’ för att karaktärisera mig. Och vacklar man är kanske inte ‘stabil’ rätt. Eller?
Och den hemska tanken att det ju är ny månad = fylla i blanketterna-from-hell för att få anhörigvårdarpengarna. Alla dessa spalter med timmar 2,5 och 2,5 och 2,5 och 2,5 och 2,5 och 2,5 och 3,63 o s v och 30 signaturer ute i kanten. Men jag ska, jag ska. I morgon.
Och det blev en klar och vacker kväll. Jag ser syrenknoppar ute dessutom. Det kanske blir mer sommar, dom har kanske bättre koll på det än jag.
Alldeles för ofta påminns jag om att livet är en knivsegg att balansera försiktigt på. Mycket försiktigt.