med ärtsoppa i dag, men det fanns tydligen inget sidfläsk på maxi, nej, vi vill inte ha helvegetarisk ärtsoppa. Men flexibel och förändringbenägen här, så det blir köttbullar och potatismos i stället.

Självklart är jag, som många, djupt förvånad och upprörd över scenerna från Capitoleum från gårdagskvällen. Fast jag kan inte låta bli att fundera över att det sedan rätt länge i USA, precis som hos oss, har funnits en politisk elit, som inte varit så väldigt intresserad av vad som händer utanför de egna kretsarna. Jag ser stödet för Trump i den belysningen. Att just han kom fram, med den uttalade meriten att inte ha politisk erfarenhet, berodde förstås på många olika faktorer. Men just det här att totalt sakna den sortens erfarenhet har tydligt blivit katastrofalt. I demokratiska sammanhang är den viktiga principen att du kan vinna ett val, men du kan också förlora. Den insikten har tydligen helt saknats. Jag tänker också att makt korrumperar, USA:s president har mycket makt, och har man nu i fyra år vant sig vid att folk säger ‘yes, mr President’, så fort man knystar om nånting, och dom som inte gör det kan man alltid avskeda, så kan man få en väldigt konstig världsbild. Har man dessutom en konstig självbild också från början, så blir det skakigt. Det här är riktigt dystert.

över helgen, Yngste, så han ringde en liten stund här på kvällen. Så roligt att höra hans röst. Och vi pratade lite om hans jobb, han hade haft en trevlig kund som blivit så tacksam över hjälpen hon fått av honom och en kollega att hon skickat lite gott bröd från av de mer kända bagarna, lite roligt. Och någon hade tagit en bild av honom med brödet, så han skickade den till oss. Och ömma modern tänker – ‘men lille vännen, han ser allt lite mager ut’, men jag säger ingenting förstås. Han är mycket kapabel, så han klarar sig nog.

Och själv känner jag mig lite hungrig förstås. Men jag märkte att det var svårt med en kjol jag tänkt ha i dag, och då får man fundera en stund. Höstens alla pepparkakor satte sig, om man säger så.

– ändå. Jag gnällde ju för ett tag sen över ett sms, som skulle gå i väg. Det tog tid innan svar inkom. Alla är inte som tonåringar, nej. Och det är klart att svaret måste gå en omväg ‘eftersom vi ju inte har mailadressen’, nej visst, men det hade ju gått att skicka svaret som vändande sms, att inte tala om att om det nu var besvärligt att skriva så många bokstäver i mobilen, så hade det ju gått att skicka ett pappersbrev. Adressen är dels bekant, dels rätt enkel att hitta. Ja, jag blev irriterad förstås. Men slutklämmen blev att ‘vi’ väl gör som föreslogs i sms:et, även om det skulle gnällas lite. Och nu hoppas jag ivrigt att saken är ur världen och att ‘vi’ kan gå vidare ett tag till. Man ska inte äga saker ihop med andra. Det blir så lätt trassel.

Och sen har jag gnuggat minnestrådarna febrilt, jag råkade se ett ovanligt namn, som jag visste att jag hade nån sorts relation till. Efter visst funderande kom jag fram till att det nog funnits en sökande till en tjänst, som jag skulle tillsätta för länge sen. Problemet blev bara att vederbörande kunde visa upp rätt bra kvalifikationer, men något knepigt var det. Jag ringde upp en kollega på orten och det visade sig då att senaste tjänsten avslutats något abrupt, eftersom reseräkningar (ständigt dessa reseräkningar) hade felaktigt attesterats av någon underställd, som hade en relation med den resande. Så det blev inget jobb här. Jag tog inte den sortens risker.

– jag vaknade mitt i en obehaglig dröm, i drömmen höll jag på att gå upp men det fanns en ekorre i rummet också, den hoppade över mig innan jag satte mig upp och sen kände jag svansen mot mitt ben när jag steg upp. Och där vaknade jag lyckligtvis.

Sen stod jag på uteplatsen och såg en av dom tre bilskolebilarna ge sig iväg. Efter visst trassel, den kan ha varit den stackars elevens första lektion, rätt många motorstopp innan dom kom ut på gatan.

Och sen har vi tittat på den påvliga Mässan från Malmö och under tiden gräddade jag limpor och tittade ut genom fönstren. Man håller precis på att färdigställa stationsområdet här, med nya parkeringsplatser och det målas linjer och bränns asfalt. Perfektion på olika plan, kan man säga.

– Yngste, om tåget går som det ska. Och jag satt här och funderade på alla dessa val, som man gör. Var nånstans går ens gränser, hur vet man när man gör rätt? För det händer ju alla att det blir fel, en och annan gång blir det fel. Vems liv påverkar man? Och jag vet förstås inte.

Självklart hoppas jag att jag skulle ha kunnat påverka människor i mitt liv på ett positivt sätt, men vem vet det egentligen? Jag tittar på mina mycket älskade barn och jag undrar om jag hade kunnat ge dom mer, något annat än det jag gjorde. Det finns inget facit, man kan inte titta längst bak i boken den här gången. Allt det här som hänger ihop fast man inte riktigt ser hur. Jag är trött.

Och i morgon är det en ny dag.

och eftersom jag dessutom planerar en nyttig potatis&purjosoppa, så ska jag snart sätta mig på cykeln och åka iväg och köpa två minisemlor att överraska maken med till kaffet. Förut har jag köpt en och delat, men då finns alltid risken att huvuddelen av mandelmassan hamnar i den andra delen. Den som inte är min.

Och i morse tänkte jag förnya mig (nå ja) och tog fram en snygg röd tröja, som jag inte haft på väldigt länge, men jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den. Men nu gick det inte alls, den har lite turtleneck och jag kände mig helt strypt. Något som kommit med åren, förmodligen, min mamma kunde aldrig ha polotröja och det har tydligen slagit till här. Så det är bara att acceptera, halsen kan inte döljas. Det är iofs värre för min omgivning.

Ibland tittar jag – eller snarare maken, men det händer att jag fastnar också – på såna där program där människor (oftast kvinnor) blir omgjorda. Dvs från att ha haft tråkig frisyr och svarta kläder, så blir dom klippta och lite mer färgsprakande. Och det händer att jag funderar vad dom skulle göra med mig. Jag vill under inga omständigheter färga eller klippa håret och redan där anar jag betydande svårigheter för att få till mer piffighet.

är kanske inte alltid min bästa gren, medges. Men nu försöker jag åtminstone att tänka att det här att få tunnare hår (vilket jag sörjer) betyder att det torkar fortare när man tvättar, och det bör jag göra så snart som möjligt nu.

Sen högg jag tag i en sån där fånig detalj – maken har en svart gummisnodd runt sin kryckkäpp, den använder han till att hänga käppen på armstödet (när sådant finns) och nu har själva resåren gett upp för ett tag sen. Det betyder dels att den har blivit onödigt lång och att den ständigt halkade ner utefter käppen och då fick maken inte tag på den när han skulle sätta sig. Och jag tog ordentligt fram ny svart resår för flera veckor sen, men själva pysslandet blev inte av. Men nu så! Klart!

Så det mest oväntade kan faktiskt ske. Och i morgon kommer en vän hit, han brukar komma med en bok till maken då och då. Och jag är tacksam att han kommer just i morgon, även om det betyder att jag inte har dammat när han kommer. Jag tror verkligen inte att han ser det dessutom. Han råkade vara Yngste lärare (religion) och gav honom underkänt, så jag är tacksam att Yngste inte är hemma i morgon. Det kan mycket väl ha varit välförtjänt, men känslorna från Yngstes sida är lite irriterade, trots att det var ett tag sen.

– kusinen, sen när vi träffas, hur hon vågade. Hon gifte sig med en man hon förmodligen älskade mycket, han var säkert tjugo år äldre än hon och jag minns att nån av de mer syrliga mostrarna hade synpunkter, men det gick ju uppenbarligen bra, dom levde tillsammans tills han avled vid 87 års ålder. Och det var ungefär samma åldersskillnad för hennes föräldrar, noga räknat. Men hon hann berätta för mig att hennes man fick en stroke sju år innan han dog och att det var ganska jobbigt, han blev deprimerad (vilket ju maken inte är) förutom sina kroppsliga problem.

Men hon nämnde att när han dött, så blev hon särbo med en mångårig vän, och nu hade han fått en stroke för tre veckor sedan, så hon var mitt uppe i diskussion med sjukhuset etc, för på det numer så vanliga sättet, så säger man där att jo men, han har ju nu lärt sig att hjälpligt hantera en rollator, så nu kan han nog gå hem. Han kan inte klara toabesök själv, men vaddå, liksom. Och hon sa, med viss skärpa i stämman, att han har två söner som är mycket verbala, så hon räknar med att det blir fajt runt detta.

Och jag fattar ju att hon inte räknade med att denna man i hennes liv också skulle få en stroke, men ändå. Och jag vet verkligen inte om jag skulle våga fästa mig vid en ny man, om något skulle hända maken. Borde jag inte ens tänka tanken? Fast jag tänker rätt många tankar, det gör alla. Att fundera på olika alternativ, visst gör man det. Oavbrutet. Samtidigt som jag lagar mat och viker tvätt. Vem vet vad som gömmer sig i någon annans huvud.

redan när det började komma trailers att jag inte skulle titta på det där med 90-talister och 40-talister som ska gå varann på nerverna så mycket som möjligt. Sen visade det sig ju vara Ulf Ekman i grannkanalen. Nej, jag känner inte Ulf E, vi har några gånger råkat befinna oss på samma ställe, men det är klart att jag – som många andra – funderat över hans rätt märkliga framtoning. Märklig i mina ögon, jag har bekanta som tycker han är en trevlig och varm person. Fullt möjligt alltså, men det är inte det intryck han lyckats ge mig. Oerhört slipad och medievan, det tycker jag nog. Å andra sidan kunde Anna Hedenmo läst på lite om framgångsteologi. Det hade också varit intressant att höra honom utveckla hur han ser på andligt ledarskap. Jag har andra bekanta, som inte tycker att det dom sett av det inte var så lyckat, järnkoll och brist på ödmjukhet var vad dom såg och rentav drabbades av.

Andligt ledarskap är sällan okomplicerat, det är en inbyggd frestelse när man blir upphöjd av andras förväntningar – den inre konflikten mellan att möta rosenkindad beundran och den egna upplevelsen av tomhet, fasan att bli ertappad som en fuskare, fruktan att andra ska se bakom fasaden, har nog fått mer än en andlig ledare att darra på manschetten och ta till diverse mindre lyckade utvägar. Om man är stor måste man vara snäll, som man säger i andra sammanhang, men det gäller här också.

Jag förstår faktiskt inte. Nu har man börjat med skruvkork på eko-mjölken, så då köper jag den. Dom där paketen som man viker upp är trassligare för maken, så det har varit ett självklart val att gå på det enklaste för honom. Men nu då kan jag känna att jag är en ekologisk person.

Fast i dag läste jag texten på det aktuella paketet. Där står det att man planerar träd i Afrika för att klimatkompensera för eko-mjölken. Fint. Men just den ska väl vara producerad på ett fint och miljöbra sätt? Är det inte den andra mjölken som man ska plantera träd i Afrika och klimatkompensera för? Vad är det jag inte förstår?

Och man försäkrar att plastkorken är tillverkad av sockerrör och dessutom återvinns, om man lägger den i plastkärlet. Fast mina grannar är urdåliga just på plastkärlet och lägger precis vad som helst i det, även om just jag är disciplinerad, så tvivlar jag starkt på att mina omsorgsfullt sorterade korkar hamnar rätt ändå.

Det är inte enkelt.