Lite lugn

här just nu. Maken är duschad, det är alltid det stora fredagsprojektet, en av dom nya skjortorna är på också. Fint. Och när jag befann mig i slutet av frukosten, den rostade lilla mackan, så ringde det. Den mycket avhållna kvinna som bodde på andra sidan vägen, när vi bodde i hus. Hon kom ihåg att maken fyller någon gång i oktober, men inte när, och ville höra av sig. Hon är en så varm och omtänksam person, så det var ett fint samtal. Och jag tuggade så diskret jag kunde.

Sen var det dags att börja badrumsprojektet och jag hann rätt långt, maken hade fått på sig strumpor och sandaler, innan vinleverantören ringde. Han var ca en minut bort, så jag sprang raskt nedför trapporna och hämtade min lilla kartong.

Och middagens räkor tinar som bäst. Och det kom en avisering att Early Bird hade levererat, så jag gick ner till postfacket redan före frukost och blev förvånad över den grå plastpåsen för apotea brukar inte sätt sitt ljus under ena skäppo, som man sa för länge sen. Det berodde förstås på att det inte var dom, det var den efterlängtade tvålautomaten. Nu har jag satt i batterier och hällt i tvål och man kan säga att den ger rejält med tvål och inte alls dom snåla droppar den förra ibland gav ifrån sig.

Eftermiddagen ska jag ägna blombuketterna, som börjar se lite dystra ut, och kanske dammsugaren också.

 

Tidigt uppe i morse också

– och maken var rakad och påklädd innan jag gick iväg. Och på hemvägen började det regna och blåsa, så jag skrev färdigt inköpslistan och tog bilen till maxi. Väl där upptäckte jag att det hade varit ännu bättre om den kilometerlånga inköpslistan hade varit med också. Men jag satsade på att inspirationen skulle rinna till och det gick oväntat bra, knäckebröd och passerade tomater försvann ur minnet, men det klarar sig.

Och sen köpte jag jordgubbar, kvinnan framför mig skulle ha tre liter och det var oändligt svårt både för henne och för damen bakom disken att få till det. Så när dom stod och tvekade sa jag bestämt, jo det blir 135 kr. Sen hade man skaffat kortläsare bland jordgubbarna ffg, och det underlättade inte alls. Den påstod att det var fel kod när kvinnan framför mig skulle betala, och hon påstod att det var rätt, och så slogs koden igen, med samma resultat och sen skulle hon byta kort. Jag var glad att det inte var jag.

 

Det gick himla smidigt

– faktiskt. Svärmors skoinköp alltså. Jag hämtade henne lite före överenskommen tid och hon tittade ut genom fönstret och kom raskt ut och sa, oerhört förtjust, – ‘men så fin den är’ och satte sig i bilen och jag råmade – ‘nja, den nya hämtar jag på torsdag’, men ändå. Och sen åkte vi till affären och parkerade tio meter från dörren. Och svärmor svepte in och hittade ett par fem meter innanför dörren och jag hämtade en annan storlek och hon var nöjd, sen fortsatte vi lite in i butiken och hon hittade ett par till och jag letade upp rätt storlek och hon var nöjd med dom också, så hon tog båda. Och så visade hon mig sitt sår, det här som varit omlagt länge. Och inte tyckte jag att det såg bra ut än, faktiskt inte. Jag får nog ta ett snack med Äldste också.

 

Nu är spisen ren igen

– allt är diskat, och resterna av middagen är i frysen, tre middagar till maken och mig.

Dagen startade ganska tidigt och jag ställde mig i duschen. Och sen gjorde jag iordning tårtorna och så frukosten. Sen åkte maken och jag till kyrkan vid sjön, någon hade lyckats ställa en bil på båda handikapplatserna, men jag parkerade förstås på annan plats då. Och det var entusiastisk stämning i kyrkan, två dop och många små släktingar, ena familjen var välbekant. Två kvinnor sjöng solo, den ena betydligt bättre än den andra, om man säger så. Och prästen höll i det hela med varm hand, ena gossen skrek rätt kraftigt före Dopet, men väl i prästens famn tystnade gossen och såg förundrad ut, det är lika roligt varje gång. Och jag var så tacksam över denna lite röriga, glada gudstjänst. Maken lyckades att inte snava över en dam i rullstol på väg fram till altarringen, bra det också.

Och jag körde rätt snabbt hem, det gällde att få potatisen både klyftad och färdig i ugnen, det gick utmärkt. Och först kom Tvåan och hennes familj och sen lilla hunden med Äldstes familj. Han hade haft fri lek med henne i dag, och det hade fungerat så pass att hon vilade stilla på mattan, nästan hela tiden. Om någon i flocken rörde sig tyckte hon det blev lite osäkert, men annars så. Och jag fick tvätta glasögonen efter en entusiastisk hälsning.

 

Lite matt blir man allt

Man=jag. Svärmor, som är energisk och hör himla dåligt, maken som vill mycket mer än han kan, sondöttrarna som leker med stor entusiasm, hundvalpen som snor runt (och svärmor som hjärtans gärna vill utfordra henne, mot Äldstes mycket uttryckliga vilja) och så Äldste och jag då.

Och sen skulle det diskas och svärmor satte på en gryta vatten på spisen och när det kokade drog hon bort den, men plattan var fortfarande varm och drog igång brandlarmet. Som svärmor inte hörde, men vi andra. Men annars var det en omväxlande eftermiddag. Vi åkte hem via den relativt nybyggda skogsvägen och svärmor suckade över alla fallna träd. Det såg inte ut som i hennes barndom, fast jag tänkte att kanske ändå, för den där skogen som fallit bör väl varit rätt ny när hon var ung. Vad vet jag.

Nu tuggar jag på ett äpple och känner friden här.

 

Just nu är jag fast

med eurovisionsfestivalen – yngsta generationen är djupt gripna. Och vi har ätit tacos. Det var rätt länge sen, kan jag säga, ingen större idé för två personer annars. Men nu satt vi här allihopa. Och nån sorts ordning är etablerad inför somnandet. Stackars Yngste får sova på undervåningen bredvid den avstängda golvklockan då.

Och jag har druckit minst två glas vin, tjosan på det, och diskmaskinen snurrar. Det är roligt med familj här, det är det. Maken pratade om järnväg och svärsonen pratade om hur banksystemet uppkom. Så det kan slumpa sig.

Och jag ska försöka nå kontakt med Yngste, om han verkligen är på väg hit.

 

Förmiddagens pyssel

I slutet av morgonpromenaden gick jag in på coop och letade efter macadamia utan resultat. Sen ring verkstaden och bilen var klar, så efter frukosten gick jag iväg med dramaten och köpte cigariller och lite vin och D-vitamin på vägen till verkstaden. Väl där hamnade jag bakom en man som troligen inte pratat med nån på två veckor, så det tog en stund, men jag fick till slut ut mina nycklar och betalade. Och i det läget var jag helt fokuserad på att jag skulle tanka också, så det är klart att jag glömde väskan, men jag kom på det när jag stod med bensinmunstycket.

Och sen kastade jag mig till willys ffg. Det ligger inte så praktiskt till för mig och jag kommer inte att åka dit annat än vid åtta på morgonen, alldeles för mycket hyllor och folk. Men macdamianötter hade dom i hyllan för konstiga nötter. Och väl hemma hade Yngste fixat pajdegen och just nu ska den gräddas.

 

Mitt garnärende

tog så där tio minuter. Fast då hann svärmor ringa och ville omedelbart bli skjutsad till sin bror, för hon tänkte koka äppelmos och tvätta. Maken, som svarade, sa till henne att jag var ute, men att jag kunde skjutsa efter vår lunch. Fast när jag hade lagat sonens tröja kände jag att det var ingen idé att vänta, så maken fick ringa och jag hämtade henne inom fem minuter – jag hade tur med trafiken i korsningen. Det är ju enklare för henne om hon får två och en halv timme till på sig för alla aktiviteter hon tänkt sig.

Det är kallt och snålblåst, men jag hoppas det inte blir värre, vi får se om jag eller sonen känner oss kallade att åka och hämta sen.

Men en sak är säker – i dag är det lysande väder för ärtsoppa. Och så har vi en liten cheddar jag köpte före Jul och glömde bort. Den som spar, den har. Och nån sorts kryddigt knäcke bakat som små grisar.

 

Efter frukosten i morgon

fortsätter vi med rensandet och fixandet. Sonen ska försöka ordna en rejäl datorsladd, just nu har vi ett provisorium med grejor i trappan, inte helt optimalt för maken. När han skulle ta sig upp inför natten så fick det lyftas sladdar både högt och lågt, men det kommer vi att få ordning på. Den eviga optimisten = jag.

Maken och jag ska inte till kyrkan förrän sen eftermiddag, så mycket hinner hända innan dess. Just nu är jag bara så innerligt tacksam att allt har gått bra så här långt. Och det är lite besynnerligt att höra sonen sitta vid sin dator och skriva med den snabbhet som hans generation har så självklart, jag petar lite försiktigt i jämförelse. Min generation blev ju förstörd av att det förklarades för oss att det var så svårt att skriva maskin att tanken att man skulle sitta och bara skriva utan att ha gått särskild kurs var rätt avlägsen.

 

Samla ihop sig lite

– nu då och gå till det ständiga målet – apoteket. Fast först ska jag dra på sidenlångkalsonerna – det populäraste sökordet – och dessutom satsa på vinterjackan. Jag köpte den förra säsongen och minns att när den kom och jag provade så tänkte jag – ‘men så varm, kommer det verkligen att behövas?’. Jo tack, det behövs. Redan i dag. Och fast klockan är så där halv tre är det nästan dags att fälla ut reflexen. Jag skulle verkligen önska att fler använde reflex också i tätorter. Det är läskigt när folk kliver ut i körbanan i mörkret i sina svarta kläder.

Och i dag kom den nya almanackan som jag brukar hänga på väggen framför datorn, vackra naturbilder. Årets november är en vacker hjort (eller kanske ren? nu blev jag lite osäker) i mörk dimma, mycket svårtittad tyvärr, jag tror man lyckats bättre med kommande år, fast jag gillar inte getingar (juli) så där överdrivet. Men det är långt dit. Och jag vet att jag tjatar, lite monoman i mitt november – februari tjat.

Och etiketten på inlägget är ironi.