Jag är absolut säker

på att jag sa ‘tolv skivor, tack’ om skinkan senast, men eftersom jag hade ett önskemål till, så blev det för mycket för det trevliga flickan bakom disken, jag fick tio skivor. Så det betyder att jag inte kan göra den middag jag tänkt. Men jag fixar något annat, det är klart. Fast såna där hack i tillvaron gör mig väldigt trött, fånigt men sant.

Och i morse sov maken ganska länge, men jag hade allt tänkt sova vidare en timme sen. Det gick inte. Av någon obegriplig anledning kopplade jag in på två f d arbetskamrater, eller kamrater är verkligen fel ord, men anyhow, jag kom plötligt ihåg alla möjliga sorgligheter som dom stod för. Det blev inte möjligt att somna om då. Det är ändå konstigt hur elaka folk kan vara.

Men nu ska jag koncentrera mig på maten.

 

Det hakar upp sig

– kan man kanske säga. Det började med att en mycket åldrig, mycket döv man ringde i morse. Fel. För vi känner inte varann, han kan vara avlägset släkt med maken, som så många i den trakten, men det har iaf inte hittills aktiverats. Han har ringt fel till oss förut, han har väl någon mer nära anförvant med liknande nummer. Men det är bisarrt att stå där och koka gröt samtidigt som man försöker få något begripligt ur telefonen.

Sen har jag duschat maken, en projekt i sig. Och sen cyklade jag i kallt hällregn till deklarationskvinnan med fel papper, men jag kunde gå in till banken och dom mailade rätt till henne. Jag fick iofs en del papper för underskrift, så det var inte helt bortkastat ändå. Men det är besvärligt att ta sig fram på gatorna under konstant ombyggnad. Jag är alldeles väldigt tacksam att jag ännu inte hamnat i den situationen, som dom mer nära grävandet har fom i dag och fjorton dagar framåt, att man måste koka vattnet.

Men felanmälan av tvättmaskinen ville inte. Jag blev bortkopplad två gånger, när jag tryckte på rätt val. Men jag har nu skickat ett mail och undrar stilla hur ofta dom läser sina mail.

Och eftermiddagen har jag tänkt ägna ett par timmar åt lägenhetsrensning.

 

Det känns kallare än det är

– om man säger så. För särskilt kallt är det egentligen inte, men jag stod ute och väntade på tåg i dag så frös jag, och när jag gick en liten bit senare, så frös jag fortfarande. Och jag fryser inne nu. Och det svider i bihålorna, åtminstone ena sidan.

I morgon tror jag att jag stannar inne, om jag inte ska ta mig till biblioteket, det kunde vara ett alternativ.

Och i min lilla platta tygportfölj, den som jag sällan använder, som jag fick på kommunalekonomisk konferens i Malmö för länge sen, där låg det lite viktiga papper som jag alldeles glömt att jag lagt där, papper som rimligen ska plockas med till deklarationen. Privatekonomin ska också hanteras, om man säger så. Av den där konferensen minns jag mest att Göran Persson ställde sig upp och höll ett anförande, där han började med att säga att bland det roligaste som fanns var just komek i Malmö, nja, jag lever väl ett annat liv, om man säger så. Och sen minns jag dom där enorma bildskärmarna med Görans ansikte.

 

Det regnade mer

när jag gick hem från coop. Skivad skinka förstås. Och så makrillfilé, det kändes som en sån dag. Potatismos med gräslök till. Och innan jag somnade i går kväll – sent – funderade jag på om det skulle vara gott med broccoli också. Det var väl inte broccolins fel att det tog en stund att somna, tvärtom, man ska ju tänka på oväsentliga saker innan man somnar och inte världens elände. Fast lite elände letar sig alltid in.

Och så har jag ju kuddarna att fundera över också. Och hade det inte regnat i dag, så hade jag kanske gjort något åt mina funderingar. Det känns lite märkligt att ordna saker till hemmet, hittills har jag mest anpassat det vi redan har, att göra saker annorlunda, nya saker, känns lite konstigt.

 

Det är inte ångest

– inte än iaf – men jag börjar undra om jag kommer att klara morgondagen. Det är kylan närmast som knäcker mig. Allt det praktiska som den för med sig, inte minst för maken. Men jag ska se till att gå upp i tid, det är det viktigaste. Och sen ladda mobilen.

Sen äter vi ju gröt, inte riktigt lika energiskt som Sauk då, men makens lingonsylt och mitt äppelmos (numer köpt och inte hemkokt, men det går bra) festar till det lite ändå. Och sen vet jag ju att jag måste, verkligen måste, se till att det finns marginaler hela tiden. Maken har en otrolig förmåga att dra ut på detaljerna annars. Plötsliga toalettbesök när jag trodde att det redan var klart och så. Ibland känns det som om jag tillbringat oproportionerligt stor del av mitt liv med att kontrollera att andra människor har gått på toaletten.

 

Lite överdrivet

var det tydligen att börja svamla om vårtecken. Det snöar nu. Helt i onödan. Jag vet att det finns människor som gillar snö, jag hör inte dit. Min ena svärson t ex steg upp halv sex för kanske tio dagar sen för att hinna åka skidor tre km, – ‘för det är nog sista gången det går i år’, som han hade sagt och kommit hem mycket lycklig innan han bytte till tågpendlarkostymen. Han är så trevlig, men just det där är lite vrickat. Min andra svärson har som livsuppgift bl a att röja bort snö för klagande hyresgäster, så han har mer förståelse för min uppfattning.

Jag antar att det inte blir långvarigt eller dm-tjockt. Jag hoppas åtminstone. Och jag har varit på apoteket, två mediciner behövdes och båda fanns. Receptarien som i vanliga fall brukar prata som en kvarn uppfattade tydligen (eller också var han allvarligt sjuk och passade på att smitta mig) att jag inte är den där genomtrevliga kunden som vill snattra om allt under inköpet, men han gjorde samma fel som varenda gång ändå, dvs han kollar inte på receptlappen jag skjuter över samtidigt som körkortet, så då dyker min totalt tomma fil – eller vad det nu är i deras dator – upp och han kan säga  – ‘men här finns ingenting’ och så får han börja om med makens ränder då. Och det tog tid. Under tystnad. Alltid något.

Och snöflingorna är fler och större än när jag började skriva. Äääääh.

 

Ventilationen fungerar

numer, tack, och när det som i dag blåser friskt, så fungerar den väldigt. Jag tyckte det var bättre förut. Men solen skiner och ingen snö har vi fått. Än. Och jag gick ut tidigt och handlade.

Sen har jag klippt och duschat maken. Nånstans i mitten av klippandet höll jag på att ge upp, men jag förstod att det kan man inte göra. Och maken vill inte ha fyra mm snagg, fast jag kände att det hade varit ett bra alternativ. Men jag lovar, den som känner honom skulle fortfarande känna igen honom. Och jag fryser, om det nu beror på ventilationen eller allmän trötthet vet jag inte, så jag åt en bit ost alldeles i onödan.

Jag hade tänkt mig att hinna göra pajdeg och köttfärsröran till pajerna redan på förmiddagen, men så blev det inte. Men eftermiddagen ska väl användas till nånting också.

 

Den egna sängen

ropar på mig nu. Det verkar så. Alltså, det var inget fel alls på sängen borta, lagom fast, lagom varmt i rummet, lagom täcke. Fast första natten var jag för lat att gå upp och hämta en extrakudde, jag sover helst lite högt med huvudet, en ovana. Och sen låg jag och lyssnade på makens snarkningar, inte så farliga, men jag hörde att han sov tungt och då blev jag ängslig att jag i min tur skulle somna tungt och inte vakna tillräckligt fort när han skulle behöva min hjälp. Det blev jag inte piggare av. Och han sov hela natten till efter sju. Så då var det ännu mer onödigt av mig att ligga där och stressa.

Natten som gick var jag stressad av tanken att vi var tvungna att gå upp tidigare och skulle vi verkligen hinna? Jag tar ca 15 minuter på mig i badrummet och maken behöver 25 – 30 minuter för att vara helt klar. Men vi hann utmärkt, fast maken var uppe vid fyra och jag hade haft svårt att somna redan första vändan.

Och vi har väl kört nån sorts eget 5:2 här. Jag fick till en kisspaus på vägen upp, men att stanna i övrigt var tydligen inte att tänka på. Vi hade ätit frukost vid åtta och fick middag vid sex, det kändes rätt länge. Och hemvägen hade vi druckit kaffe vid halv ett, med saffranslängd, och sen blev det enkel kvällsmat vid åtta när vi kommit hem, alltså, té, omelett och macka. Det var vad jag orkade fixa. Fast i går åt vi desto godare.

God natt nu.

 

Det är inte så lockande

att cykla i väg i regnet – men jag har regnbyxor och jacka, så det kommer att gå bra. Och jag fick ett litet bryt i morse vid halv sex när vi var uppe första gången, av lite olika skäl, men jag var helt slut. Och när jag lade mig i sängen igen gjorde foten så förtvivlat ont att det bara inte skulle gå att somna om heller, men då högg jag desperat en liten kudde och lade under den och det var helt underbart, det slutade göra ont och jag somnade befriad.

Och jag känner mig väldigt tveksam till det där med att cykla, men jag vet att jag faktiskt vill ha sallad och tomater och dessutom känns det så hurtigt när man äntligen kommer in igen i värmen. Det är bara att börja med att resa sig. Varje resa börjar med första steget (avdelningen förnumstiga plattityder).

 

Snö och kyla

är så begränsande. Jag vet att andra gläds åt snön. Men det gör inte jag. Det kan vara vackert med det gnistrande, för all del. Fast jag har sett så mycket snö. Jag minns en resa sent en kväll med snö och fullmåne, ensam i bilen från askonsdagmässa i Uppsala till mamma, där de äldre barnen var. Tystnaden, ljuset, oförglömligt. Och skidturer, för länge sen.

Men nu. Vi blir så begränsade, maken är för all del inte ute och traskar annars heller, men nu blir komplikationerna så mycket större. Jag är rädd att han ska halka. Han missar var det är stadigt att sätta käppen. Han kan inte stampa snön av skorna när han kommer in på hala golv. All snö som följer med in i bilen – och jo, jag har en borste och borstar av honom så mycket jag kan, men det är förtvivlat jobbigt. Allt extra tär. Och i dag behövde jag inte skotta trottoarkanten, men det kommer sen.

Och själv är jag rädd för att ramla, bruten arm eller ben eller vad som helst vore inte alls bra för oss. Och jag har köpt broddar, men det hjälper nog inte i alla situationer.

Och jag tänker – det är början av december. Hur många sön- och helgdagar med snö kan det bli? Bortåt femton, minst. Inte är det så roligt. Jag är riktigt ledsen.