– relativt sett – har lagt sig över vårt stillsamma torg. För en och en halv timme sen var situationen helt annorlunda, årets studenter samlades på fordon. Och det fordon som lät mest stod nedanför våra fönster. Jag trodde först att huset skulle få små sprickor i fasaden, faktiskt. Men flickorna på flaket dansade energiskt och enligt den egna skylten var dom allihop blivande Top Model. Kan vara så. Och sen körde alla några varv runt torget. Metereologerna hade missat, man hade lovat hällregn här på eftermiddagen, men solen strålar.

Och jag är rätt tacksam över att det är avklarat sen länge för vår del. Och så börjar fotbollen, jag är måttligt intresserad. Enda fotbolls EM jag följt särskilt noga var när jag väntade Yngste. Horisontalläge var bäst, så jag låg i soffan framför tv:n och tittade. Och Sverige gjorde ett riktigt uselt EM, en gäst kom sent en kväll och hade lyssnat på radioreferatet hela vägen, Ralf Edstöm nästan grät.

blev det. Fast jag vaknade alldeles av mig själv och i onödan tre gånger. Maken sov genom hela natten.

Och efter frukost åkte vi till närmaste kyrkan, två av tre handikapplatser redan upptagna när vi kom, så kan det bli. Mycket folk, vackert – och tyst – dopbarn, mycket sång och ganska trångt. Maken var påfallande trött, det märktes inte minst när vi skulle gå hem, då tog det rätt lång stund innan han kom igång. Men hem kom vi. Och som vanligt släppte jag av honom vid ytterdörren och körde iväg bilen för parkering. Och som vanligt, fast lite mer än vanligt, började maken tjata om jag verkligen hade hittat nån parkeringsplats. Och jag förstår faktiskt inte vad han menar, jag frågade honom om han tror att jag låter bilen cirkulera förarlös när jag går ifrån den, och han inser att det är dumt, men kan ändå inte låta bli att tjata.

Men han har vilat sig, vi har ätit middag (rester från gårdagen) och nu ska jag äntligen titta på reprisen av Grey’s första avsnitt för säsongen. Blod och elände kan man hoppas.

Efter morgonbönen i närmaste kyrkan sa prästen att vi var fantastiskt tappra som kommit i -14. Fast det var inte riktigt så. När jag passerade torget var det -7 och den som hade fått ihop -14 hade tydligen varit uppe vid fem också. Oj så många präktighetspoäng där, både uppe fem och allra kallast.
Det är en strålande dag, blekblå himmel, snön gnistrar på balkongkanten utanför mitt fönster och jag har skalat av mig ett av lagren sidenkalsoner efter en vända till apoteket (bara makens blå tandflaskborstar), coop (broccoli till soppa) och så semlor, var sin från rätt ställe. På kondiset skrek två män på arabiska (?), dvs den ene skrek och åt kanelbulle. Världen är mindre numer.
Och jag är tacksam. Jag håller andan ibland, det gör jag, men mycket i mitt liv är bra. Vi har t ex ett rejält förråd toapapper, inte att förakta. Fast jag för en ojämn kamp med min ungdomsfinne på hakan. Den startade som en böld närmast, och trots att jag borde veta bättre – det är inte första gången i livet – så kan jag förstås inte låta den vara, så vi har haft en lång relation nu. Men snart är jag jämnt grönblek igen och köper ansiktskräm med solskyddsfaktor 25.

är snart lagom kladdig. Maken är alldeles ren och väldoftande, jag också. Man vill väl göra ett gott intryck på sondottern vid första mötet. Och ganska snart ska jag göra lasagnen. Byta lakan gör jag inte förrän i kväll.
Det var sol nyss, jag kunde fortfarande sitta ute i t-shirt och titta på fuchsian, som nu har bestämt sig för att börja blomma. Min teori är att solen nu står lite lägre och kommer åt den bättre, men vad vet jag. Gröna fingrar är inte vad jag har mest. Fast jag har nog ingen särskild begåvning alls. En del människor har ju nånting dom är så där extremt bra på, och många har nånting åtminstone som dom gör väldigt bra. När folk frågar om jag har nån hobby, nåt jag är särskilt intresserad av, så gapar jag som en medelmåttigt begåvad guldfisk. Nä. Inget särskilt. Livet porlar på och jag hänger med.

Jo rå, det var bästa grannen som knackat på. Hon hade tänkt sig att berätta att hon inte tänkte gå med till jobbet i morgon, men det kunde hon glömma – hon hade själv kommit överens med en expert, som ska hjälpa till med nåt knepigt – så det är bara att bita ihop. Det skulle avverkas träd samtidigt på hennes koloniområde, men dom får göra det utan henne.
Men vi har haft en bra röka/drickastund på uteplatsen, granndamerna och jag.
Fast just här vid datorn är det inte lugnt – det surrar runt en fluga, metallskimrande, som är fullständigt galen. Man kunde tro att den var i närheten av surströmming, minst, som den går på. Men icke i detta hem, det säger jag bara.