– jag läser recept hela tiden. Och skriver av när jag hittar något som verkar gott. Jag vet inte hur många recept jag har på vit chokladmousse t ex. Och hur många gånger har jag lagat det? Kanske två hittills, fast jag tycker det är jättegott. Och jag skriver av från datorn på postit-lappar, som jag sen klistrar in i lämplig kokbok. Senaste lappen är dumlekakor, den kommer att hamna i kladdkakeboken förstås.

Och nu börjar en ny månad igen. Dags att ta tag i att skriva matlista, räddningen i nöden, struktur. Så maken ska slippa äta samma eller nästan likadan hela tiden. För min del är jag inte så petig, men maten är självklart ett viktigt glädjeämne för honom. Å andra sidan är han väldigt entusiastisk för det mesta. Det kan bero på att jag inte serverar sånt jag vet att han inte gillar, mat ska t ex vara varm, tycker han. Jag skulle lika gärna äta kall sallad.

Och jo, jag fokuserar på den lilla biten mark runt fötterna just nu. Så får det bli.

till sitt liv och sitt bagage. Ständigt detta liv. Och jag är rätt gammal och kämpar fortfarande med att försöka förstå.

Jag läser Anselm Grün – Psykologiska metoder går ju i de flesta fall av problem och sjukdomar ut på att leta efter orsaker i det förgångna. Men blotta insikten i orsakerna räcker inte. Det finns rentav en fara att man, om man vill förklara allt med hänvisning till det förgångna, avhänder sig möjligheten att övervinna problemen i nuet. Många vill bara utnyttja upptäckten av en felaktig uppfostran i sitt förgångna till att anklaga andra. Men det hjälper inte. Någon gång kommer för varje människa den punkt, där hon tvingas acceptera sig själv med hela sitt förgångna. Så snart hon gör det, blir hon fri från det förgångna och dess börda.

Det är mycket möjligt att han har rätt. Han säger också att det är viktigt att ha en god själasörjare. Jo du, Anselm, visst skulle det vara fint. Så länge får jag väl läsa och försöka fatta där jag sitter. Också en övning, att leva i kärlek, och samtidigt ta ett steg tillbaka. Inte för nära, inte tro att just jag är viktig för någon annan. Att sitta vid Herrens fötter.

 

Undrar just om det är adrenalinet, det sista, som slagit till, eller om jag blivit klokare. Just nu känns det som att skakas runt lite i en filt. Jag hänger bara med och tror att jag har någon sorts kontroll, samtidigt som jag håller andan lite för mycket. En natts sömn till vore bra. Ögonlocken känns lite svullna.
Men livet är rikt, snart bjuder det på hallon.
Det är en vacker och varm kväll, så där som det borde vara på sommaren, som man minns den i november.
Ljus och värme behövs för både kropp och själ. Att ta vara på det man har, och inte längta efter det omöjliga, är också en konst.

I dagens SvD finns en understreckare som jag läste med stort intresse. Merete Mazzarella är författare. Hon går igenom hur samhället under de senaste 200 åren har sett på kvinnlig ‘galenskap’ i synnerhet i samband med brott begångna av kvinnor.
Mot slutet kommer hon in på dagsaktuella förhållanden, Susan Brownmillers ‘Against Our Will’ (1975) som förkunnade våldtäkten som den grundläggande relationen mellan könen. ‘Plötsligt framstod den moderna kvinnan som lika svag och hjälplös som det sena 1800-talets, för om alla män är potentiella våldtäktsmän så är ju alla kvinnor ständigt i fara’. Och hon skriver vidare ‘Det var på 80-talet man lanserade tanken att kvinnor mycket väl kunde vara incestoffer utan att komma ihåg det, att minnena förträngts men kunde hämtas upp i ljuset genom terapi. 1988 utkom den i första hand amerikanska rörelsen bibel, ”The Courage to Heal”, som såldes i över 800 000 exemplar. Kvinnor uppmanades att misstänka incest om de kunde svara jakande på frågor som ”Har du svårt att känna motivation? Känner du dig alienerad eller ensam? Har du problem att utföra saker som du föresatt dig? Känner du att du borde vara perfekt? …Känner du dig maktlös?”‘
Mazzarella avslutar med frågan ‘Varför vill så många kvinnor i dag så gärna se sig själva som maktlösa?’

Och det förvånar mig också, dagens unga kvinnor har faktiskt väldigt stora möjligheter att leva fantastiska liv, men det goda livet kommer inte bara till en. Självklart måste man kämpa, både män och kvinnor, tillsammans, med en rimlig dos av förtroende sinsemellan. Alla, och inte ens de flesta, män är knappast djur i större utsträckning än kvinnor. Det är lika fördelat, tror jag. Samarbete och kärlek. Och hjälp till dem som verkligen är offer i svåra situationer, så att inte pendeln svänger från att alla är incestoffer till att ingen skulle vara det. Realism och klarsyn, ansvarstagande.