igår, termometern, så testade jag nyss. Bättre, bara 38,1 och det räknas väl knappt, ens för mig som snarast brukar ligga lågt. Ha. Och det är möjligt att det blir en bättre natt, man vet aldrig. Och jag tittade hur det var för ganska precis tre år sen, och det var verkligen inte bra, så jag förhör maken om hur han känner sig och än så länge känner han inget alls, som han inte brukar känna.

Och förkylning är en lite lätt fånig åkomma, för den som händelsevis inte själv snyter och hostar och nyser. Och jag förstår visst att det kan verka provocerande för den som har så mycket mer plåga att bära på, att jag – som är frisk och stark i grundutförandet – klagar över förkylning. Min enda ursäkt är kanske att jag har ansvar för någon som inte själv kan ordna allt det där praktiska, jag minns dessutom hans förkylning då för tre år sen.

Sen är det en annan sak, när jag ändå klagar här, att det känns som om väldigt mycket slem och snor (ursäkta) rinner rakt ner i magen, och min mage trivs inte alls med det. Men jag har sovit lite både förmiddag och eftermiddag. Visst är väl sömn läkande?

Och i morgon blir det pasta amatriciana, snabbt gjort, allt finns hemma och lite chili ska ju vara så enormt nyttigt.

– jag höll lite koll på klockan samtidigt som jag började läsa laudes och lagom ett par minuter över åtta var det läge att försöka ring VC. Försöka alltså. Det var upptaget. Och upptaget. Och upptaget. Och sen sa den mekaniska rösten – ‘numret du försöker nå går inte att nå. Försök igen senare’. Så då gjorde jag det. Och knappade in mitt nummer och fick besked att man skulle återkomma 8.55. Rätt bra ändå. Så maken och jag hann äta frukost och jag hann tvätta av honom innan det ringde. Men det fanns förstås inget att göra, hon gav mig nummer till sjukgymnasten och deras teltider, morgontiden slutade förstås 8.45 så jag får försöka i eftermiddag.

Och innan dess ska jag lägga mig på golvet och försöka göra rätt.

Och jag läste tidningen, en kvinna hade åkt av vägen och en annan bil stannade, tre personer klev ut och hon trodde hon skulle få hjälp, men dom snodde hennes handväska och stack. Fast en polis på stationen läste rapporten och kände igen bilen och dom åkande på beskrivningen som en bil han stoppat ett par dagar tidigare. Dom fanns i närheten, men förnekar brott förstås.

– när jag inser att den långsamma takten får dras ner lite till. För säkerhets skull. Och jag försöker att inte tänka på allt jag borde göra, inte ens på allt alla andra klarar av. Jag kan inte bättre än så här. Inget vasalopp här. Men jag sitter upp iaf, vackert så.

Och maken är ren och glad för det. Och tvätten surrar och det blir vanlig enkel köttfärssås till pastan, jag hade funderat lite på lasagne, en annan gång. Jag ska fortsätta med den ganska skrämmande u-båtsboken. Och biblioteket har helstängt nästa vecka, för man ska äntligen installera den där nya tekniken. Jag får väl läsa nån av dom egna böckerna som jag inte läst än. Det finns lite att välja på.

Jag tror jag övergår till horisontalläge, soffan kallar. En liten stund.

efter den lite tveksamma soluppgången, och kallare är det, jag såg Bra Grannen stå och skrapa sin bil innan hon körde i väg. Men nu är maken duschad och solen (!) kan anas igen.

Och jag ska ta hand om lasagnen och låta dagen komma så gott det nu går. I övrigt känner jag mig nästan som han i reklamen med alla näsdukarna som ramlar runt omkring, jag håller reda på mina än så länge, men många blir det.

Och i går upptäckte jag plötsligt att det faktum att det var 21 också betydde att det var dags att betala räkningarna. Och jag tittar på pärmen jag har till dom som inte betalas direkt på nätet, jag har inte satt in pappren ordentligt på länge, pärmen ligger på golvet och pappren ovanpå, i vänteläge liksom. Jag ska ta tag i det. Sen. Och den blommiga soffan i det här rummet behöver plockas ren också. Nästa vecka. Och skrivbordet. Suck.

mitt livsinnehåll f n. Inte riktigt, kanske, men nästan.

Och jag hade bestämt att förnya mig, fisksufflé minsann. Och jag hade totalt glömt att min nuvarande ugn har lite svårt för gradtal, eller åtminstone är den inte riktigt lik nån annan ugn jag levt med tidigare. Den är varmare. Så fisksufflén blev färdig mycket tidigare än jag trott. Nu anser jag ju att man kan äta den även om den sjunkit ihop en del – man bränner inte tungan då t ex – och den var god, så det får räknas som godkänt ändå.

Sen har matbrödet tagit slut och jag var helt inställd på att baka ena sorten efter lunch i dag, men sen kände jag att det går inte, det fick bli enkla grahamslimporna som står och jäser för sig själva, så att jag slipper engagera mig. Och maken och sonen påstod att det skulle gå så bra.

Och det hade kommit en bok jag beställt i dag, och maken hade totalt missuppfattat vad boken skulle handla om, så han var väldigt missnöjd med mig, fast jag vet ju att jag inte kan ha sagt det han påstår, för det är milsvitt från vad jag visste när jag beställde. Men trots morrande sitter han nu och läser. Så kan det gå.

dom första 15 ml av jätteflaskan Lepheton-Desentol. Jag såg kanske skeptisk ut, de av mina barn som hade krupp brukade få sån, det kan ha varit svagare blandning, vad vet jag. Här stod det iaf att den skulle förvaras utom SYNHÅLL för barn, det lät ju kraftfullt. Och det ska inte konsumeras mer än 60 ml/dygn står det. Så då håller jag mig till det, min lilla mamma råkade en gång överdosera morfinhostmedicin och råkade ut för en riktig snedtändning. Man kunde bli trött också. Hur jag nu ska kunna skilja det från den vanliga tröttheten.

Och jag tänker på min svärfar, som var mycket misstänksam mot samhällets sätt att hantera äldre, han trodde på fullt allvar att man försökte ta livet av gamla så fort som möjligt (han blev 93) och sa nån gång skeptiskt om medicin att det kan ju vara vad som helst, det kan ju vara KNARK i. Och då sa Äldste, ganska tålmodigt, – ‘ja du farfar, när jag är så gammal som du, om samhället vill ge mig knark då, så ska jag tacka och ta emot’. Så.

Och jag har ringt den kommunala handläggarens telefonsvarare, inget resultat än.

ingefära och morötter och laga lax. Det blir bra. Det hade varit ännu bättre om jag fått besked från kontaktpersonen om nästa vecka, eller om jag fått besked om ev kvällsmässa i kväll, eller besked om vinterdäcken eller möjligen själv ringt om medicinen.

Och sen satt jag rakt upp och ner och sov en dryg timme i förmiddags.

Och inte lär vi ta oss till tippen heller, den finns iofs kvar i morgon också. Och jag känner mig odefinierat ledsen över så mycket. Och ja, jag vet att när man lever i ett överflödssamhälle, som jag ju gör, så är det bara att tänka till, så har man minst fem saker att vara tacksam för omedelbart. Och hjärtat slår tungt och långsamt. Men det slår.

Som vanligt tycker jag det blir bäst så. Och jag är nästan helt övertygad om att det är överkonsumtionen av chokladtårta som gör att det känns lite konstigt här, tryck över mellangärdet och allmän olustkänsla. När man tuggar är det helt OK, ett par timmar senare är känslan inte alls likadan. Det borde man = jag faktiskt lärt sig efter alla dessa år, men jag blir lika förvånad varenda gång.

En annan sak jag tydligen har väldigt svårt att lära mig – en av böckerna jag lånade senast var en roman med komplicerad och sorglig relationsproblematik, jag vet ju att jag inte gillar att läsa sånt, jag kommer mig inte för, det är bara för tungt. Jag ska titta lite försiktigt på den igen, annars lämnar jag tillbaka den med större delen oläst.

Och jag funderar mycket där jag traskar runt hur det kommer sig att det går så lätt för en del människor att bara lämna andra bakom sig i svallvågorna. Man kan ha trott sig vara nära vänner och sen är man bara avklippt, som om inget hänt. Det blir konstigt och lite sorgligt. Och självklart funderar jag på om det är mitt fel när sånt händer, har jag gett för lite, har jag gjort fel, är det självklart att jag ska bli övergiven? Det trycker också lite grann.

som står i ett av fönstren har bestämt sig för överdåd för tillfället. Den blommar med så där sju blommor, blomklasar som ser ut som stjärnor. Min mamma hade en annan sort, mer rosa sammet och så droppade det kladdigt. Det gör det inte från min och normalt sett tycker jag att doften går an. Men nu är dom så många och på en gång. Jag råkar stå alldeles bredvid när jag läser tidebönerna och jag är inte helt säker på att jag tål doften, jag nyser och det svider långt bak i näsan. Jag är rätt tacksam att vi sover bakom stängd dörr. Och jag gissar att blomningen inte varar så länge heller.

Jag vaknade sent, så det blev ingen morgonpromenad. Jag hade tänkt att jag skulle titta lite hur det ser ut i rondellen en bit bort. Den ska flyttas ett par meter åt något håll vid vägbygget man jobbar med och tydligen leder man om en del trafik. Jag undrar om man jobbar vid 17.35 när jag hade tänkt passera. Just trafik är man inte så bra på i vår lilla ort. Och jag fick ett litet utbrott förra veckan när jag skulle åka i väg. Då hade jag ställt min lilla bil lite försiktigt utanför porten, jag skulle hämta vännen och han hade lite ont i en höft, så jag körde inte in på innergården som man når via trappor från oss. Jag ställde alltså bilen som jag gör när jag ska hämta maken vintertid med höger hjul på trottoaren – trottoaren råkar vara rejält bred där, man kommer fram med både rollator och rullstol om så skulle vara, och gatan är å andra sidan rätt smal och har bussparkering på andra sidan. Jag tycket jag var praktisk och hänsynsfull, men jag hade fått en lapp om att detta var OTILLÅTET. Inga böter visserligen, men jag hade gjort FEL. Och tyvärr är min möjlighet att göra rätt inte större framöver, jag kan bara hoppas att man inte är ute i sitt nitiska lappande på söndagsförmiddagar, när jag kommer att göra om det. Och man hade noterat att jag hade handikapptillstånd, men det var ändå FEL.

Det var liksom moroten för att öht gå upp för två timmar sen. Först-gör-jag-frukost-sen-får-jag-lägga-mig-igen. Vid halv sex vaknade jag till lite och tänkte att det kändes bättre, just nu är jag inte så säker. Men jag har inte ringt vårdcentralen, jag orkar inte riktigt attityden ‘simulanten dog’, och så läste jag i sanningsvittnet AB att man noga undersökt saken och kvinnor får oftare vänliga råd om självhjälp och empati och så, och det orkar jag absolut inte. Vi får se hur dagen utvecklar sig, jag måste t ex gå ut med soporna i alla dessa olika lådor, det gick inte i går, för då var kärlen redan överfyllda.

Hur maken reagerar på att jag är krasslig? Jo tack, han tycker det är besvärligt. För oss båda, om man säger så. Och jag tänker på henne som sa ‘du vet inte hur det är att ha en sjuk man’ – jag borde glömma det, jag borde, men så fungerar det inte, när jag sitter där på golvet och hjälper honom trä på byxbenet och han påpekar för mig att han har varit sjuk i tio år. Nja, inte riktigt än, men nästan då. Och jag har inte haft så många roliga dagar under dessa nästan tio år, jag heller. Och jag påminner om att det här är mina ord, mina känslor, mina upplevelser. Så skrik inte åt mig fler gånger.