Jag fryser fortfarande

och det där försöket att få fart på elementen, som fastighetsmannen gjorde i höstas, var alldeles tydligen ingen succé. Han menade att det skulle bli bättre fart, när det blev kallare, men inte än iaf. Det är 18° i köket och det är rätt svalt. Möjligen hör jag av mig nästa vecka igen.

Tyvärr är jag fortfarande trött och vet inte om jag orkar tvätta håret i kväll, det går förmodligen lika bra i morgon. Det är inte lockande att plocka av sig ylletröjan, tänker jag, fast det blir väl inte bättre i morgon. Och jag tänker på det här när någon ringer och frågar – ‘hur har ni det?’, barnen eller någon annan, och jag svarar alltid – ‘jo, men det går rätt bra’. Ja, vad i all världen ska jag säga, ingen kan ju göra något för att underlätta alls. Men det är inte bra. Och sen känner jag att jag borde inte vara så trött och ledsen, jag mår bra, vi har mat, maken är en vänlig person, även om det finns rätt många trassligheter i hans liv.

 

Jag försöker hålla mig vaken

tills det ska bli läggdags. Det blev en väldigt tidig morgon i morse, jag kunde inte somna om när maken varit i badrummet. Alldeles innan han väckte mig drömde jag att vi höll på och röjde i svärmors lägenhet, och Äldste hade just sagt – ‘men vi måste försöka hitta flygeln också’, och det är förvisso inte så att svärmors lägenhet är så stor att en flygel skulle kunnat försvinna, men det är snarast ett mått på min stress, antar jag. Pianot flyttades till maken och mig när Äldste var ca två år, skulle jag tro, och det flyttades sen vidare till Tvåan, när vi flyttade från stora huset. Men flygel har dom aldrig haft. Vi har fortfarande kvar makens cembalo, även om han inte spelar längre.

Men när jag ändå var uppe, så gick jag till coop och köpte sallad. Påsen jag köpte i fredags eftermiddag påminde mest om nån sorts ensilage, både doftmässigt och i konsistensen, så det blev tomatsallad i går.

 

Vi kom iväg

till högmässan, maken hakade upp sig lite innan vi äntligen tog oss ner till bilen, men det gick bra. Och jag såg flera släktingar i kyrkan. Det råkade vara nykomponerad musik och stilfulla sångare, för min del hade det gått bra ändå, men nu var det som det var. Och jag har förstås tagit fram middag ur frysen, mycket tacksam att jag inte behöver stå och hacka och koka särskilt mycket just nu.

Och jag tänker förstås mycket på det här. Att det hände just när jag var borta, jag hade inte kunnat ändra något, jag vet det, men ändå. Samtidigt tänker jag att det var väl att maken inte sa nånting om att han inte fick kontakt med henne, vi var ju vana vid att telefonen trasslade, så det var inte helt konstigt, men var jag hemma brukade jag gå bort och kolla. Hade han sagt något den här gången, så hade jag kanske ringt Äldste, som har nyckel till oss och som kunde hämtat farmors nyckel och gått dit. Men för henne var det ändå för sent, och jag är tacksam att Äldste besparades just det där att gå in. Det är inte så mycket jag kan göra för mina barn.

 

Han har åkt nu

– Yngste, just nu väntar han på nästa tåg, hoppas jag. Och från undervåningen porlar Bachs Orkestersvit i C dur, tror jag. Maken är glad över detta. Och naturligtvis gav fjärrkontrollen upp och jag gissade att den behövde nya batterier, och bytte och då gick det bra igen. Frånsett att maken var oerhört, verkligen o-e-r-h-ö-r-t, förvånad över att det fanns batterier hemma. Och jag blev så omotiverat ledsen över det, jag har liksom skött logistik rätt energiskt hela vårt gemensamma liv. Nästan alltid har jag framförhållning och extrasaker finns hemma, jag kände att det är oerhört påfrestande att vara ifrågasatt, det är tyvärr så det känns. Det är inte bara ett resultat av hans sjukdom.

Och det händer att jag tittar på par i omgivningen och tänker att det måste vara fint att ha någon i sin närhet, som visar omtanke, som håller av och om. Men dom som har det så tar det ofta för givet.

Och jag hade glömt att stryka kycklingleverpatén från listan med mat i frysen, när vi åt upp den, så jag får fundera ut något annat.

 

Det kom besked nyss

– ingen avlastning. Då är statistiken 50 / 50, dvs tre gånger beviljat, tre gånger avslag i år. Och jag hade på något sätt känslan att det skulle bli så.

Och jag försöker samla ihop mitt tålamod, jag försöker också låta bli att förakta mig själv för att jag inte hittar tålamodet riktigt som jag ville. Detaljerna skaver. T ex matsituationen. Maken – med sin goda uppfostran i botten – har alltid väntat, så att man börjar samtidigt. Numer kastar han sig över den mat som ställs fram, han hinner alltid till slutet av sin gröt och sitter och klingar i tallriken, när han tar de sista mjölkdropparna, när jag precis börjar. För jag måste ju bre hans smörgås också, så jag hamnar efter redan från början. Och på kvällen hinner han i det närmaste sluka sin skinkmacka innan jag har hunnit fixa dom små kexen med ph cheese, och det är detaljer, oviktiga detaljer, men dom nöter. Och det här att 99% av tillfällena vi ska äta och maken ställer sig framför bordet, och jag får säga -‘lite till höger’, för annars hamnar han helt snett. Och han minns det inte, det är nytt varenda gång. Det är mannen som kan rabbla varenda kungligt valspråk från Gustav Vasa och framåt. Minnets förunderliga vindlingar.

Jag tror inte någon kan förstå vad det betyder att ibland få äta mat utan att ta hand om någon annan. Jo, jag vet att man gör det när man har barn. Jag har fött och fostrat fyra. Men jag bara fortsätter, och här finns ingen potential för förändring=förbättring. Hos mig heller.

 

Regnet vräker ner

– natten var något lugnare än förra, vilket tyvärr inte betyder att det var bra. Men jag har väl sovit sex timmar iaf. Och maken tycker att det känns bättre nu. Hans lilla mamma sa förstås, när han ringde till henne efter läkaren, att ‘då har du blivit kall’ och han gjorde ett tappert försök att förklara bakterier för henne, bokstavligen att tala för döva öron.

Och det är klart att dagens sysslor måste fortsätta, så gott det nu går. Och jag försöker tänka att det kommer att bli bättre nu, samtidigt som jag försöker tänka att andra har ett annat förhållningssätt till livet än jag. Den där silverkanten på molnet, som somliga alltid måste leta upp åt andra. Jag tänker oftare än jag skulle vilja på henne som en upprörd gång sa till mig – ‘du vet inte vad det är att ha en sjuk man’, och jag som tyckte att just jag varit i den branschen ett tag, men nu finns har jag ett nytt sånt där yttrande av någon annan, som ville vara välvillig, som skaver – att det är sån tur att jag inte har ett arbete som kräver koncentration. Jag ska försöka koncentrera mig, på det sätt jag nu förmår, på annat i dag.

Och när jag ändå var uppe vid halv sex så passade jag på att ta ut en bit lasagne ur frysen, så det blir mat i dag också.

 

Det blir segt

när maken väcker mig första gången 03.35. Jag vet, jag lyckades somna om sen, men av någon outgrundlig anledning är 03 inte en bra timme att stiga upp, oavsett.

Sen hade tidningen kommit, visserligen två delar av tre, men ändå. Och efter frukosten åkte vi till den skära kyrkan en bit bort. Vi kan köra bilen på den asfalterade kyrkogården och maken tar sig så här års uppför trappan med två höga ojämna trappsteg, men det går. Och vaktmästaren hade ställt fram en karmstol till maken, omtanke i detaljer. Sen var det en annan sak att maken snubblade till när han skulle sätta sig där och jag var tack och lov uppmärksam och lyckades putta ner honom på stolen, så att han inte ramlade. Men jag hörde att flera drog skräckslaget efter andan. Och jag vill verkligen inte att andra ska behöva känna sig oroliga.

Och många detaljer har hakat upp sig i dag, en sån dag kommer stundtals, jag vet. Men när det kombineras med 03, så blir det jobbigare än annars. Bara detaljen att jag måste tjata om att drickan ska drickas, njurarna och medicinerna och så. Och det är så himla trist att känna sig tjatig hela tiden.

 

Jag vet inte hur länge

jag hade kunnat sova i morse, men det var ändå en hyfsad natt. Andra gången maken väckte mig insåg jag att det var läge för mig att kravla mig över kanten. Och nu har jag handlat det där som ska tillagas och frysas in i eftermiddag. Fast först ska jag gå och köpa vinet som ska hällas i grytan också och passa på att skaffa ljung. Petuniorna har givit upp nu, lite tidigt tycker jag nog, dom brukar kunna klara makens födelsedag. Sen är det lite tveksamt om det blir plantering i dag eller i morgon, jag måste hushålla med energin. En ändlig resurs just nu.

Och alldeles nu satt jag med viftande öron och hörde att maken lyckades få av sig alla kardborrebanden och skorna. Bra.

Och jag köpte första burken med pepparkakshjärtan. Jag hörde en man som gick på en personal i butiken och undrade när julsakerna egentligen skulle komma fram.

 

Lite för sent

– förstås – inser jag att jag bör gå ut ur rummet, mentalt och fysiskt. Maken får hjälp att sätta sig upp i sängen, vi ska till frukosten, och då säger han – uppriktigt bekymrad – ‘men hur ska det gå i morgon, då hinner vi ju inte äta frukost?’. Och varför i all världen han inte kan tänka sig att jag kommer att se till att han och jag kommer att både äta frukost och få på oss rimliga mängder kläder och vara i tid på ortopedavdelningen en bit bort, varför han är så misstrogen, det kan jag inte förstå. Jag blir bara så enormt ledsen. Jag har så länge vi varit gifta sett till att det har funnits frukost och att han kommit i väg till saker. Men nu, när jag verkligen både har och tar ansvaret för detta, så är han orolig hela tiden. Ja, jag gissar att det är neurologiskt relaterat, men när jag står där, så känns det bara som ett misstroende, som jag inte tycker mig ha gjort mig förtjänt av.

Inte blev jag så hemskt mycket gladare av att ortopedkliniken skickade ett litet påminnelsesms just mitt i denna diskussion. Sällsynt taffligt tajmat, utan att dom kunde hjälpa det.

 

Lite rastlös blir jag

– och ändå vet jag att jag är rätt trött egentligen, så det är ingen idé att starta något som helst projekt. Det är så vackert ute, jag satt ute lite förut, men kände lite panik över att jag inte GÖR något ordentligt. Vi tittade på dressyr – som ett mått på hur uttråkad jag kände mig. Inget ont om dressyr, inte alls, men det är lite småtokigt att titta på flera hästar i sträck. Och just dressyr har jag aldrig ägnat mig åt, jag förstår hur svårt det är, men samtidigt är det ju en bedömningssport, som konståkning, och man kommer undan med mer om man redan är storstjärna, det är jag övertygad om. Och jag läste en artikel om den stackars svenske mannen som bröt i går eftersom hästen fått tungan över bettet – typ – och nu var helt tillintetgjord, han skulle ta semester och fundera på om han alls skulle gå i närheten av hästar mer. Ja ja. Damerna som kommenterade på tv var iaf hans tillgivna slavar oavsett, så vi får väl hoppas det går över.

Och sen är det reklam för nåt program kommande torsdag om att det minsann inte är så tokigt att bli gammal, mycket sympatisk läkare medverkar, men jag känner att jag vet verkligen inte om jag vill titta. Det är kanske skojigare om man, som i Berglins strip häromveckan, tänker sig att lyfta brösten, springa New York maraton och odla vin i Toscana. Jag gör varken det ena eller andra eller tredje. Jag lever i slow motion. Och så himla hejsan är det inte hela tiden. Det är mest det här att jag inte orkar hitta på skojiga och spontana saker nästan nånsin, för spontanitet här kräver så mycket planering.