– jag vet. Och det hjälper inte. När maken lagt sig gjorde han en kommentar om en detalj i rutinerna, och jag blev förvånad och sa att vi brukade göra så. Men han sa, som den mest självklara sak i världen, att han hade sagt till personalen på boendet att det skulle göras på ett annat sätt. Och jag blir förstås omotiverat irriterad, dels för att han inte alls vet hur vi gör/har gjort så många gånger, dels för att han drar upp boendet igen. Dessa tillfällen, förra året blev det tolv nätter och i år har det varit hittills sex nätter, så särskilt ofta är det inte.

Och jag inser att min starka reaktion beror på att jag vet hur illa han tycker om att vara på avlastningen och att jag känner mig skyldig, som ändå framhärdar i detta. Det finns så många kolliderande känslor i det här. Ingen av oss kommer att vänja sig.

Sen hörde jag en fågel som sjöng när jag stod ute i mörkret. Det var mycket vackert. Rimligen en sorts aning om vår. Eller också var det en neurotisk fågel som hade ett osunt revirhävdande på natten.

– nätt och jämnt. Efter makens dusch och bäddandet slocknade jag totalt, men vaknade igen när maken gick och vilade. Så jag kunde långsamt hacka lite lök och koka lite pasta, det gick bra. Fast maken förstår inte, han gör verkligen inte det, det är alldeles självklart för honom att om han saknar nånting där han sitter på undervåningen, så ska jag – som med viss möda tagit mig uppför trappan – omedelbart ska skutta ner och ta reda på det saknade. Och jag gör det, men man kan inte säga att jag gnolar samtidigt.

Inte nog med att det rinner och snorar, jag har börjat hosta också och jag hostar upp solida otrevliga bitar slem. Ja, jag vet att det är äckligt att läsa om, men rätt mycket i livet är äckligt. Och långsamt under eftermiddagen ska jag röja av diskbänken och tacka Gud för att jag bara behöver koka lite té sen.

Och jag hittade en öppnad påse vics svartvinbär, tyvärr är det väl såna man får ta mycket begränsat om inte magen ska ge upp.  Det känns inte alls som om jag vill testa mina gränser där.

Jag tröttnar aldrig. Tror jag. Däremot har priset en avhållande effekt, så det blir inte varje dag.

Och jag stod en lång stund framför godishyllorna och funderade. Söt lakrits kanske? Choklad? Tre små bitar Fazers blå för femton spänn. Och då kan man ju nöja sig med att äta en och spara dom andra. Who do I think I’m kiddin’? Nä, jag köpte ingenting. Bäst så. Jag får väl hänge mig åt den andra lasten om det blir för trist, torkade aprikoser. Fast choklad är gott.

Och jag är oändligt tacksam att maken verkar ganska opåverkad. Att han glömde att han ska till badrummet när vi ätit frukost får väl räknas till normalvariationerna här, han hade inte planerat att sitta i nattskjortan resten av dagen, det bara blev lite fel. Och jag ändrade förstås färdriktningen, så han är rakad och har blårutig skjorta på sig. Den där reklamen för hjärnforskning som för tillfället rullar i kanalerna är lite plågsam för mig. Fast det är fint att 15 000 varje år klarar sig relativt lindrigt från en stroke antingen det nu beror på hjärnplasticitet eller på den ‘lilla fiffiga grejen’ som man kan dra ut en propp med. Men den som hamnar i den andra gruppen, dom 15 000 som antingen dör eller får svåra neurologiska skador, ja den gruppen och deras anhöriga får traska vidare så gott vi nu kan.

I’m back. Jo men visst. Lite tidigare är vanligt dessutom. Och maken är i tryggt horisontellt läge, där han ska vara. Men jag kom hem för att jag plötsligt hade fått nog. Jag slet med mina papper i hyfsad lugn och ro, när det ringde. Dumt nog svarade jag (ingen telefontid) – och notera: att människor som har det svårt på olika sätt kan vara upprörda kan jag ta. Men en helt vanlig person som skriker och svär, när jag förklarar vad lagen säger, det är lite knepigare genast. Och när det dessutom följs av nedsättande omdömen av typ ‘ja det klarar väl aldrig du, så jävla inkompetent som du är’ och en hel del till. Det slutade med att jag hälsade välkommen till det live möte vi ska ha på onsdag. Så la jag på luren och kände att nu packar jag ihop mina papper och går hem. En kvart för tidigt.
Så nu ska jag sitta och titta en stund rakt ut i luften. Och be Gud bevara mig från bitterhet.