Huset fylldes av väldoft

precis som i berättelsen om kvinnan med nardusflaskan, ja eller nästan då. Här är väldoften skinkan som just griljeras, men framför allt sirapslimporna. Jag gick upp strax efter sju och började stöta anis och fänkål och värma degspadet, mjölk och sirap och smör. Men jag gör dom bara till Jul och Påsk, annars äter vi osötat bröd. Sen klev jag in i duschen och hann kasta en snabb blick på badrumsklockan och tänka – ‘ja ha, men då har jag rätt gott om tid, tjugo i åtta, men var inte köksklockan lite mer?’, och när jag kom ut ur duschförhänget så var den fortfarande tjugo i åtta. Batteriet hade valt just denna stund att ge upp. Nu har jag bytt till ett nytt och piggt. Och limporna står på köksbänken, snart skinkan också. Om tekniken vill, så har vi videosamtal med Äldstas familj om en stund och sen åker vi till Äldste. Han tog julgran med flickorna i går, så roligt.

Och lokaltidningen har på just våra sidor ett långt reportage om en extremt skäggig man, som i år inte kan vara tomte nånstans. Han råkar vara en lite avlägsen släkting till maken. Jag gissade att när maken fick syn på det hela, så skulle han börja tjata om klockbyrån, som Äldste och svärdottern lyckades övertala den här mannen att ta sig an. Maken uppfattar att han tjatade sig till den, när det var alldeles tvärtom.

 

Hemma igen

och det var så väldigt roligt att träffa lilla familjen och så svärdotterns föräldrar, så rara människor. Och lilla minsta blev så glad för sin väckarklocka, hon hade i går pratat om att hon nog nästan kan klockan nu och att det skulle vara bra att ha en egen. Så det var lyckat. Och maken fick ta en liten sväng på bottenvåningen och var väldigt nöjd med det.

Sen berättade Äldste att han varit i en butik med elgrejor, inte särskilt mycket folk, men en liten farbror typ 70+ iaf, som traskade runt och socialiserade med alla han fick tag på, inklusive Äldste. Den lille mannen förklarade att det där med covid19 var nog mest ett skrämskott, det kändes säkert inte mer än vilken förkylning som helst, man kanske inte ens märkte det. Då hade Äldste harklat sig och sagt att du, jag har haft det, och jag lovar – man märker det rätt rejält. Jag tvivlar dock på att det hade nån effekt. Vad är det för fel på folk?

 

Nu är alla packningar på plats

– hoppas jag. Vi hann lagom laga och äta middag under tiden som han skaffade alla nya delar, så nu ska allt vara klart.

Och så pratade jag med Tvåan, som åkte till Köpenhamn med pojkarna på slut-på-sommarlovet-utflykt. Det hade gått så bra, fast hon sa att hon blev väldigt lättad när tjejen på Kentucky Fried Chicken visade sig vara skånsk. Och på bussen från Zoo hade dagens goda gärning hänt, Tvåan upptäckte att hon hade inte tillräckligt för bussbiljetten, men det satt en glad danska bredvid och bara gav henne en bunt sedlar så det räckte. Fantastiskt. Och hennes äldste hade sagt i dag att det här hade varit det bästa sommarlovet nånsin. Rara han. Svärsonen har varit fullt upptagen med ett byggprojekt, så han har inte varit ledig alls. Och i söndags natt hade något gjort inbrott genom taket i lokalerna där och lyckats lägga beslag på en rulle frimärken. Rätt irriterande alltihop.

 

Han ringde sent

– Yngste, han jobbar ju sent ibland, och nu hade han tittat på sitt schema och planerar sin flytt till den egna lägenheten. Han insåg att han jobbar rätt mycket framöver och att han kanske inte vill äta på papptallrikar i evighet med tanke på att han har full utrustning här hemma, så om planerna går i lås kommer han på måndag em och sover här och packar sakerna tisdag morgon och kör härifrån. Snabba ryck.

Och han trivs på sitt jobb, även om det inte precis är det han utbildade sig till, men det behöver iofs inte vara dåligt, men lite skaver det. Samtidigt som han säger att det är roligt med ett omväxlande jobb där han har lärt sig en massa saker, han känner att han kan en hel del nu, han får utökat ansvar och det är bra.

Och jag tänker att jag kan göra en köttfärspaj på måndag, en favorit. En mamma är en mamma är en mamma.

 

Vårskymning

– är det väl. Vackert. Och jag tycker om våren, det här att jag nyss hörde på nån nyhetssändning, att våren numer kommer två veckor tidigare än för hundra år sen, inte vet jag. Kan så vara, men jag har flyttat femtio mil söderut jämfört med födelseorten, så det är också annorlunda. Och jag har ändå inte ett hundraårsperspektiv. Än.

Och tiden snurrar fort. Jag tittar på den lilla pappersalmanackan och inser att jag kanske i morgon ska fundera lite på svärmors födelsedag, vi blir möjligen sexton personer. Om jag lagar mat och fryser in i början av nästa vecka, så kan jag gå avslappnad sen. För i slutet av nästa vecka gör vi en liten utflykt, maken och jag, och om kommunen får till det, så kan det bli avlastning v 17, så v 18 är liksom laddningssträckan för ätandet. Jo då, jag andas lugnt. Jag vet att jag klarar det här. Sen vet jag också att när det hela närmar sig, så kommer maken att ha en hel del frågor och synpunkter, och det är då min riktiga stress slår till. Det är då det är bra att veta exakt vad jag gjort och vad som behöver göras. Den där osäkerheten han alltid har att jag ska klara den givna uppgiften, den gäller det att mota i grind s a s.

 

En sen morgon

och det var väl lika bra, med morgondagen inräknad. Jag trodde faktiskt att jag skulle gå upp när jag vaknade kvart i åtta, det hade varit lagom, men kroppen bestämde sig för att sova en timme till. Och jag har hunnit bädda och tvättmaskinen snurrar nu innan maken ska vila sig lite.

Och jag var väldigt väldigt trött före frukost, trött och omåttligt lättirriterad. Och då blir jag ännu tröttare. Och maken virrade lite extra. Vi hamnar i en olycklig spiral där, men nu hoppas jag att vi är på banan igen.

Och jag fick sms från Äldsta, dom hade klarat bilresan bra. Jag hade sett många bilder på olyckor just i närheten av deras mål, men det hade gått bra för dom. Sen hade hennes lilla yngsta fått magsjuka. Mellan 23.30 och 04.30 hade hon spytt mer eller mindre oavbrutet och nu har hon feber. Förfärligt oturligt på många sätt, men samtidigt – tänk om det börjat under den långa bilresan. Hua. Och påskgodiset får skjutas lite framåt, om man säger så.

 

Dom hade ställt sig i kö

– Äldstes familj, till en hamiltonstövare. Men kön var längre, tiken fick inte så många valpar, så det blev inte den här gången. Och det är ju lite petigt när man ska ha en hund, som har speciella sökkriterier – på fler sätt s a s – det gäller att det inte blir fel. Så dom får avvakta lite. Katten är ensam ett tag till.

Och jag fick en kokbok av Tvåan, så jag ska fördjupa mig lite i den. Hon har den själv, så då kan vi byta synpunkter. Döttrarna och jag är ju lite matfixerade. Och vi tycker om att läsa kokböcker. Jag har ju dessutom Yngstes Hummingbird-böcker här än så länge. Det har varit lite dystert med alla dessa tvprogram om hur totalt hopplöst det är att få tag på bostad var som helst i landet, och i synnerhet i Stockholm. Jag skulle verkligen önska honom att få någonstans att bo, där han kunde packa upp sina flyttlådor och sina saker. Det är segt att bo i andra hand, även om det är en bra bostad, men att kunna vara hemma hos sig själv är förstås något han längtar efter. Och vi har inte ett antal miljoner att hjälpa honom med.

 

En betagande söt lucia

– ca tre år, satt två bänkar framför oss i kyrkan. Hon var förmodligen storasyster till ett av dopbarnen och hade linne, rött skärp och sån där tygljuskrona som pekade åt olika håll och så ett rött batteriljus, som hon höll mycket proffsigt hela tiden. Och kyrkan var smockfull och det betyder hög ljudnivå, väldigt hög, utom på högtalaranläggningen, men jag gissar att man bad för folk som har det besvärligt i kyrkobönen. Man brukar göra det.

Och sen åkte vi hem i duggregnet och maken vilade. Och jag kom överens med Tvåan att vi åker till dom nästa söndag em och fikar på hennes födelsedag. I början av veckan ska jag försöka ta mig samman för det här med julklappar. Och så födelsedagspresent till Tvåan också. Jag älskar min familj mycket, men det här med julklappar är svårt. Det enklaste är när man kan köpa lego och det är kanske inte aktuellt för så många.

 

Maken ville ringa

Yngste en liten stund. Och så hade han tappat bort telefonlistan, som brukar ligga bredvid telefonen. Och jag blev oresonligt irriterad över att han trasslar bort den, men jag rotade fram den, förstås. Och sen blev det något konstigt när han skulle ringa, men hur det var så kom han fram och pratade en stund. Han ville bara tala om för honom hur mycket han tycker om honom.

Och jag är trött och allmänt irriterad just här och nu, inte av någon särskild orsak, det är bara lite mycket. Och i morgon ska människan med sängförhöjningen komma och titta, jag blir lite irriterad över att en sån person ringer från okänt nummer, det var nästan så jag inte svarade. Men jag är beredd på eftermiddagen då. Och jag känner att jag inte har dammsugit särskilt extra under sängen, men det får gå som det kan.

 

Det var onödigt

med den sista halva cigarillen förut, det var det. Å andra sidan var det onödigt med parmesanen och chokladen jag åt innan också. Och den där stunden ute, med svag trafik nånstans i bakgrunden, fågelsång från innergården och ljuvlig syrendoft – inte var det bortkastat. Jag kände mig tacksam över den biten av livet.

Och i morgon duschar jag maken och sen sätter vi oss i bilen och hämtar upp tårtan och sen åker vi mot havet, känslan när vi åker nerför backen och ser havet är rätt underbar också. Och åtminstone Äldstes familj kommer också, Tvåan är lite mer osäkert – hunden har haft lite magproblem och kan kanske inte lämnas ensam så länge, dom avvaktar natten.

Och jag pratade lite med Äldste förut i dag. Svärdottern hade när hon hälsade på makens morbror träffat på den avlägsna släktingens (som jag mötte häromdagen) dotter där, dom hade aldrig mötts innan, men hon hade tittat på lilla allraminsta och glatt sagt att det var ganska klart vems dotter det där var, hon är komiskt lik Äldste i samma ålder.