Jag fick svar av ena kamraten. Han hade förstås alternativ, jag har tittat på nätet. Många pengar blir det, men det är väl en världslig sak. Ett alternativ verkade bäst, jag ska ev boka och så ringa dom i morgon. Eller tvärtom.

Och jag andas in och tänker att nog ska jag väl klara det här. Och då undrar jag förstås lite stilla om jag är realistisk eller om övermodet slagit till. Ja ja. Men det är lättare nu. Och det är kanske så för det mesta, att nästan allting är lättare när inte klockan är 23.35 och man känner sig allmänt hopplös.

Och jag har en halv sats av dom ständigt förekommande jordnötssmörcookiesarna på diskbänken nu. Också nånting jag skjutit upp ett par dagar, så det är inte bara deklarationen.

Annonser

Precis så här ser min hjärna ut. Inte mandelkakorna utan färsen med blomkålshuvud i. Precis så. Färsen har åkt lite på sned och täcker inte helt. Det är en lysande bild.
Att plötsligt känna – men det här går faktiskt inte alls. Jag vet att jag har sagt det förr, jag som ger den tappade sugen ett ansikte i det närmaste. Och där är jag nu igen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska klara det här. Men det är inte riktigt två veckor kvar, noga räknat sju dagar. Men om det fortsätter att haka upp sig, vad gör jag då, för i dag var det inte bra. Inget fungerade, ingen svarade, inga brev hade kommit fram, något hade t o m kommit tillbaka. Panik är inte rätt beskrivning, uppgivenhet snarare. Det är inte så mycket bättre. Men någon var vänlig. Jag tappar ord, jag glömmer. Kommer det att vara så här, eller blir jag bättre sen? Och vad betyder sen?
Jag hoppas att det finns något bättre som kommer sen. Men jag vet inte och just nu, precis här, känns det tveksamt. Väldigt tveksamt. Men oavsett vad jag känner – i morgon är det vintersolstånd, och sen blir dagarna ljusare. Allas dagar. Men mina?

är jag. Jag går fram och tillbaka, hjärtat slår, musklerna är spända. Jag kan inte koncentrera mig. Så bra det skulle vara om man bara kunde luta sig tillbaka, om livet inte var denna ständiga kamp. Och det blir inte bättre med åren. Det finns alltid någon som stör sig på en, alltid någon som missuppfattar, alltid någon som inte vill väl. Att lära sig mer om människans komplexitet gör ont.
Men det är gott och sant att det finns mer godhet, ömhet och förståelse också.
Själv är jag just nu inte så förtjust i livet, jag känner mig som en belastning för många i mitt liv. Jo jag vet att jag har en stor uppgift i makens liv, praktiskt och känslomässigt. Och i mina bättre stunder kan jag se det som en gåva, att få ge honom det här.
Men jag är en enkel kvinna, saknad och smärta. Det alltid förlorade – och det är inte enbart livet med maken. Att ha haft en trygghet där marken nu skakar som en alldeles egen liten dödlig vulkan. Molnet av aska som täcker livet. Grönskan finns, men inte för mig. Om jag sitter stilla kanske inget mer ont händer.